29/3 2023
Oceanen vid Stigbergstrorget i Göteborg
Foton: Anna Heikkinen
International Piano Day instiftades 2015 av den tyske klaviaturspelaren, kompositören och producenten Nils Frahm som haft flera uppskattade konserter i Sverige. På hemsida listas över hundra evenemang, också denna dubbelkonserten av solopianister vilka jag båda råkar ha recenserat senaste åren. Att just 29 mars valts för att fira pianot anspelar på klaviaturens åttioåtta tangenter. Vad beträffar den viktiga aspekten sound får jag för mig att musikerna genomför sina konserter i instiftarens anda, genom att införliva svävande ambient- tongångar i sina genrefria framträdanden. En nyfiken koncentrerat lyssnande skara hade kommit till mysiga Oceanen.
IDA GILLNER ingår i Längtans Kapell där hon trakterar sopransaxofon, sjunger också och finns med på slagverk. Hon utgör ena halvan av världsmusikduon Ida & Louise och har skrivit teatermusik. För tre år sedan dog plötsligt hennes syster, en chockartad upplevelse. För att bearbeta sorgen och finna mening i tillvaron blev pianospelandet räddningen. Nya och tidigare komponerade stycken sammanställdes på skivan Anna. I några intima tillställningar framfördes musiken live alldeles intill Oceanen. Hade förmånen att vara med då. Ida säher i sitt inledande anförande att ”pianot för mig inte bara är ett instrument, utan en plats där jag skapar, får utlopp för min stund, så tack för att ni vill dela denna stund med mig, Jag växte upp vid havet, se vågorna framför er” Ska tilläggas att övertäckta fönster och neddragen belysning underlättade tankeflykten.
Som förmodat dras man omgående in i ett skeende, ett förföriskt meditativt flöde. Finns en anstrykning av neoklassisk romantik. Intervaller kan påminna om Månskenssonaten eller Regndroppspreludiet. Flera av styckena vetter åt visa., Är således sångbara melodier vilket Ida visar ömsint i praktiken några gånger. Under cirka femtio minuter får vi njuta av melodier från i första hand Anna och teatermusik ur föreställningen Alla vindar är stilla. Även om bakgrunden till merparten av kompositioner inte skulle vara känd för lyssnaren, känns det instinktivt att tonsättaren känslomässigt investerat all sin skaparkraft. Hur det ur sorgen kan uppstå så förunderligt starka melodier, vilka urskiljer sig och verkligen griper tag i en framstår som förunderligt, något oförklarligt.
Tredje stycket präglas av exceptionell skönhet, hugger tag i en. Blir oerhört rörd av en slags andäktig spänst. Sällsam stämning förmedlas, står ut med återhållsam intensitet, en tillbakapressad intensitet på randen till att brista. Här handlar det om naket och okomplicerat tonspråk som penetrerar. Rimligen en kombination av befriande förlösning och smärtsam ansträngning att framför egenskrivna musiken. Som ett hoppfullt mantra framsjungs refrängen i Flyga.
Hon hade också loopat sångslingor och beat hon adderat. Vid ett tillfälle uppstod ett tekniskt missöde vilket löstes med att utrustningen återstartades. Vi får veta att med assistans av loop spelas Time Passing, ett fängslande stycke som ratades från en teaterproduktion. Pianisten avrundar stilenligt med gåshudsframkallande Efteråt skriven redan i tidiga tonåren. I den reciterar Ida ytterst tänkvärda strofer. När man tar emot låten förstår man varför den använts vid begravningar. Vissa teman under konserten är fullkomligt oemotståndliga, har ett obeskrivligt sug i sig. Kan inte på rak arm erinra mig pianomusik som läkningsprocess med motsvarande genomslag, även om PianoBasso med sina utgivningar rör sig i samma härad.
En ljudmässigt stundtals störande omständighet måste påtalas, inte minst eftersom den gjorde mig förundrad och hade viss påverkan på upplevelsen. På grund av trassel med mekaniken lät det som om pianot vore preparerat. Gillnar meddelar efteråt att det var något vid pedalerna som låg och skorrade, vilket medförde oönskad distorsion. Vid soundcheck försökte hon och ljudtekniker lösa problemet och kolla mikrofonerna. Och ljudteknikern försökte en gång till förgäves åtgärda under konserten, Så det som jag fick uppfattningen var en medveten effekt var istället det motsatta. Lyckligtvis (som med emfas framhållits) genererar musiken i sig magi! Den övertrumfar definitivt ljudkrånglet.
ERIK DAHL är en mångsysslare bosatt i Göteborg. som framgångsrikt driver flera projekt. Han säger sig ha odlat fram ett specifikt tonspråk influerad av bland andra Ennio Morricone, Björk, Charles Mingus, John Zorn och Benjamin Britten. Recenserade i somras hans soloalbum Music For Small Rooms. Märker att Erik utstrålar pondus genom sin vana vid olika klaviaturinstrument. Pianot kombineras med att spela synt med vänsterhanden samt en minimoog. Inledningsvis berättas om upprinnelsen till hans senaste skiva. Hör ett större i sound, framfört med auktoritet. Eriks koncept både kompletterar och utvidgar Idas otroligt personlig, emotionella avtryck. Dessutom slipper han i stör utsträckning de ljudproblem som föregående konsert drogs med trots användandet av mer elförstärkt apparatur.
Med Sparv som utgångspunkt utvecklas ett annat register. Mer dramatiska förlopp i repetitiva slingor likt kreativa komponenter. Kompositionerna kryddas finurligt med inlagda samplingar. Raffinerat tillförs i somliga passager suggestiv rytmik, beat som snyggt dekorerar Eriks löpningar. Merparten musik har en visuell framtoning, skulle kunna framhäva intrig itv-serier. Jämförelsen till Stefan Nilsson, som jag hört live flera gånger, ligger nära till hands. Och ibland öppnar sig ett spännande landskap på ambient-manér. Då jag saknar musikalisk skolning är jag ute på djupt vatten om jag för in ett begrepp som kontrapunkt. Ur min begränsade horisont tycks tonsättaren praktisera denna polyfona teknik, genom att hålla igång stämmor. Vidare är draget av minimalism otvetydigt. Vi får reda på att Fluid Memory, Natural Home och Tuva framförs.
Blir förtjust i atmosfäriska väven . Kluster av toner att drömma sig bort till eller ryckas med av. Plötsligt framställs ett storslaget beat genom trumprogrammering. Kul med det symfoniskt rätlinjiga anslag som bryter mönstret. Erik aviserar att sista låten blir en vaggvisa från en dansk liten ort. Väldigt vacker vaggvisa! Extranumret Högsbo draperas i folkmusikharmonier. melodi som gör oss upprymda, får åtminstone mig att associera till gaeliskt sound á la Chieftains och Pogues.
Ida Gillner & Erik Dahl kompletterade varandra förträffligt, skapar båda musik fylld av skönhet och originalitet med sina ömsom gemensamma, ömsom skiftande uttryck. Jag som mest recenserar i jazziga sammanhang, kunde inte avhålla mig från at efteråt kommentera ett omdöme. Syftar på att pianisten från scen nämner att Music For Small Rooms recenserats berömmande i senaste JAZZ (OJ), fast det konstateras att musiken inte kan betraktas som jazz. Håller med kollegan om att Dahl (också Gillner) inte är särskilt jazziga. Det väsentliga är att eklektikernas musik appellerar, då de har konstnärlig nivå.
STORT TACK för bilder Anna Heikkinen