• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Filmrecension: Ryuichi Sakamoto | Opus – starkt, mäktigt, berörande

21 mars, 2024 by Rosemari Södergren

Ryuichi Sakamoto | Opus
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 mars 2024
Regi Neo Sora

Går det ens att recensera eller betygsätta en sådan film? Det är mer än en film. Det är en stor gåva från en mästare. Sakamotos sista gåva till världen, som det står i pressmeddelandet.

Det är vackert filmat, mästerligt ljussatt, fantastisk musik att lyssna och sjunka in i och låta den föra tankar och känslor långt ut i universum och djupt in i mitt inre.

Ryuichi Sakamoto var världsberömd pianist och kompositör, skivproducent, skådespelare och medgrundare till bandet Yellow Magic Orchestra. Han gick ur tiden 71 år gammal i mars 2023, i cancer. Före sin död spelade han tillsammans med sin son, filmskaparen Neo Sora, under en vecka in ett sista framträdande.

Ensam vid pianot spelar Ryuichi Sakamoto stycken från sin karriär. Det är skickligt och lyhört ljussatt och inspelat. Sakamotos uttryck och fingrar tillsammans med ljussättning fångar hans känslor och stryker under och lyfter fram vad musiken förmedlar.

Det är musik och stycken från Merry Christmas, Mr. Lawrence och The Last Emperor och låtar från Yellow Magic Orchestra och Sakamotos mer experimentella samarbeten med Alva Noto. Det är starkt, det är djupt berörande, det är mäktigt.

Det är en fantastisk skänk av Sakamoto. Den som lyssnat på hans musik och är hans fans har en enastående film att avnjuta men filmen ger en stor upplevelse till alla som älskar musik.

Hans son Neo Sora säger i en intervju med Kulturnyheterna i SVT:
– Hade det varit en dokumentärfilm hade vi kunnat komplettera med fakta om hans liv och hans sjukdom. Men det gjorde vi inte. Här lyssnar man på musiken och för mig berättar den storyn om hans liv.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Musik, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Ryuichi Sakamoto

Egensinnigt tonspråk med lysande features attraherar – Per Texas Johansson på Valand

17 mars, 2024 by Mats Hallberg

foto Nikke Ström

14/3 2024

Valand i Göteborg (Arrangör: Jazzföreningen Nefertiti)

Per Texas Johansson har vunnit Gyllene Skivan tre gånger. En bedrift som framstår som än mer imponerande med tanke på att tråblåsaren och kompositören tog en lång paus från musiken för att istället ta anställning inom vården. Jag äger ett par av hans skivor och har senaste åren kunna höra honom live ett antal gånger. Både som sideman hos Johan Lindström, Rebecka Törnqvist, Pål Nyberg och som medlem i Orakel och JH3. Hörde andra halvan av spelning på Fasching 2019 under Stockholm Jazzfestival i eget namn. Har kanske missat något gig i min sammanställning. Konserten en torsdag på Valand lockade skapligt stor publik. Tar man i beaktande att den krockade med Scott Henderson, Rigmor Gustafsson & GWO, releasespelning med Petter Bergander trio och minst tre gig till inom folkmusik, frijazz och blues/folkton, så stiger Göteborg med omnejd fram som livemusikens metropol i landet. Fast det inte alltid finns publikt underlag sjuder regionen (besöker också Lerum och Kungsbacka för att gå på konsert) sannerligen av aktivitet.

Mannen med smeknamnet Texas ( instrumentkollegan Per Johansson tog sig i sin tur tilltalsnamnet ”Ruskträsk” för att undvika förväxling) lanserar huvudsakligen låtar från färska Den sämsta lösningen av alla. Häpnadsväckande att skivans sättning också återfinns på scen. Vi beskådar bakom trumsetet Konrad Agnas, vid kontrabasen Petter Eldh bosatt i Berlin, stående vid vibrafonen med klubbor i händerna Mattias Ståhl, cross over-violinisten Josefin Runsteen, sittande vid pedal steel Johan Lindström samt på pianopallen Johan Graden. Finns fog för att plocka fram beteckningen all star team. Vilka blåsinstrument trakterar mannen i centrum? Inte helt säker, men tror att det var klarinett och basklarinett, sopran- och tenorsaxofon, basflöjt och oboe. Arbetsredskap ”Texas” verkligen behärskar till fullo. Sammantaget en udda sättning vars fascinerande skiften av sound gör att publiken lyssnar med öronen på vid gavel.

Inte otippat töjs omgående på genren komtemporär jazz i en gränsöverskridande ekvation. Att mixa kammarjazz med konstmusik och avigt groove har genomgående varit denne särpräglade musikskapares signum. När Texas bestämmer själv tillhör han mestadels ett avantgarde, dylika färdriktningar anträds gärna. Likt Johan Lindström rör han sig i ett egetkonstruerat universum. Inledningen är supersoft med extremt långsamt svepande tonspråk. Texas ger oss låttitlar och presenterar flera gånger sitt band. Fantastisk rytmsektion anförd av taggad Konrad Agnas blir en motvikt till en akustisk bädd av ljusa toner. Diskant från olika ljudkällor viner, gnisslar och glider, stundtals i fängslande utvikningar till spänstiga melodier.

Arren från den prisade kompositören är gjorda med finess. Angenämt ensemblespel kompletteras med enskilda intron, solon och inte minst dialoger; vilka antingen låter spröda eller kraftfulla. Den första oerhört sköra konversationen uppstår emellan Lindström och Runsteen. Förtjusningen i låg volym, ovanliga klanger och både subtila och drastiska förändringar är några av de kännetecken som urskiljer Texas sound. Frontande träblåsaren byter frekvent instrument. Titelspåret spelas på klarinett, nog det instrument han använder mest. Noterar fördelaktigt i den bakre delen av lokalen där jag befinner mig, med reservation för sedvanligt problem för flygeln att nå ut. Lite otacksam sits emellanåt för Johan Graden vars lyriska inspel uppskattades.

Publiken var som uppslukad, lyssnar djupt koncentrerat på livemusik som bara ibland kan kategoriseras som lättillgänglig. Variationen är slående!. Från den väldigt vackra, försiktiga melodin Stor rädsla till Tjuven hämtad från De långa rulltrapporna i Flemingsberg med feature på kontrabasklarinett. Sist nämnda låt med inledningsvis skitigt sound färgas ystert av Mattias Ståhl och en ”grym” rytmsektion. Pulserande publikfriande beat á la Oddjob utmärks av dess repetitiva mönster och ett busigt outro. Skulle jag på motsvarande sätt som i bollidrotter utse mvp skulle utmärkelsen gå till Konrad Agnas.

pressfoto Tina Axelsson

Första framförande efter paus sker inte helt i synk när Graden och Lindström ska spela fyrhändigt. Skratt sprider sig på scen och duon börjar om. I vad som liknar en stillsam hymn backar en taktil kör upp. I ett senare skede konverserar en flöjt raffinerat i moll, med klanger från flygeln och pizzicato från Runsteen. Petter Eldh demonstrerar sin kontrabas register i ett extensivt intro. I Den sista isen får vi sjunka in i Lindström specifika Hawai-sound. Somnambul är en uppseendeväckande rogivande ballad vars tema tas fram på smeksam tenorsax. En total kontrast till den effektfulla stegring av tempo och energi som levererades lite tidigare, med furiösa crescendon av trumslagare och kompositören på sopransaxofon. Snacka om sanslöst bångstyrig urladdning. Kul!

En som framgått mycket stimulerande konsert innehöll också sofistikerad flöjtbaserad musik signerad Yusef Lateef och en mjuk melodi med ljuva bågar som extranummer, Miljarder stjärnor från återutgivna albumet Alla mina kompisar. Efteråt rådde stor aktivitet vid skivförsäljningen och en tacksam skribent fick en pratstund med huvudpersonen.

Arkiverad under: Musik, Recension

En spännvidd och intensitet som tar andan ur en – Marius Neset på Valand

12 mars, 2024 by Mats Hallberg

Foton Qlaez Wennberg

8/3 2024

Valand i Göteborg (Arrangör Jazzföreningen Nefertiti)

Att ta sig till Jazzföreningens evenemang i syfte att försöka förmedla vad som äger rum är ett privilegium, en lustfylld och utmanande syssla om vartannat. På Internationella kvinnodagen befinner sig uppseendeväckande nog fem män på scen, bördiga från Skandinavien och England. Saxofonisten, improvisatören och kompositören Marius Neset frontar. Norrmannen har senaste decenniet tillhört de hetaste jazzakterna i Europa. Har hört honom som sideman och med egen grupp på ett gig i Ljungskile som golvade mig totalt 2019. Vilka tonala piruetter man än utförde i rasande tempo landade musikerna på fötterna, dessutom i exakt samma ögonblick när det handlade om ensemblespel. Neset står bokförd för cirka femton album, varav somliga med lyxigt stor sättning. Noterar samarbeten med Trondheim Jazz Orchestra, London Sinfonietta, Bergen Philharmonic och Danish Radio Big Band.

Medmusiker på pågående turné är Magnus Hjorth vid flygeln som nyligen satt på samma scen och ackompanjerande Karl Olandersson, trumslagaren Anton Eger (Jazz Kamikaze, Django Bates, Phronesis mm.) Elliot Galvin på synt/ keyboard som jag sett med Dinosaur samt vikarien Kaspar Vadsholt på elbas och till vardags i Danish Radio Big Band Av övriga uppdragsgivare kan nämnas Jens Winther och Hans Ulrik. Under avdelningen fakta ska också framhållas att arrangörens ordinarie ljudtekniker lyckas förträffligt, trots klagomål om alltför lite tid för soundcheck. Behövde inte ens öronproppar. Den virtuosa saxofonisten låter genomgående musiken tala, varför jag bara vid enstaka tillfällen kan ange låttitlar.

Inledningen draperas i osedvanligt soft skrud. Toner stretchas vilsamt när akustiska instrument integreras med elektronik. Neset tycks improvisera till slingor framtagna av engelsmannen. Musiken vandrar från nordisk folkton till oberäkneligt infallsrika fraser i valstakt, där Egers fantasifulla eskapader ger ett mervärde. Efter ett tag byter den prisade saxmannen till sopran. Det svepande soundet sköljer emot hyfsat stor publik vilka lyssnar uppmärksamt när nästa fönster bildligt talat öppnats och vi kliver in ett universum med atmosfäriska anor från Weather Report. Flera låtar knyts samman likt en svit, fascinerande att tillägna sig dessa föränderliga bågar. En självklar referens som vid olika tillfällen poppar upp är Jan Garbarek Group, som jag hört live tre gånger sedan 2018. Istället för den fantastiska frenesi jag förknippar konserten hos L´Jazz med, kan jag försjunka i eggande vacker musik formad kring långa linjer.

Ny inriktning tar sikte på karnevaliska rytmer i en anda som leder tanken till en hetsigare variant av Yellow Jackets ( hörde kvartetten längst fram på YSJF härom året och de har faktiskt lirat i närtid i Jazzföreningens regi). Elbasen markerar lika odiskutabel som omistlig närvaro och mina anteckningar slår fast att rytmsektionen är av extraordinärt snitt. Blir givetvis härligt upprymd av halsbrytande, furiöst samspel. När stormvinden blåst förbi inträder ett fängslande tillstånd, vars feature logiskt nog emanerar från flygeln. Hjorth glänser med porlande ekvilibristik, interagerar med Egers och Vadsholts uppbrutna rytmer. Sekvensen utvecklas till en superavancerad konversation emellan Anton Eger och Elliot Galvin. När syret riskerar att ta slut på grund av detta omtumlande crescendo blir det efter 45-50 minuter paus.

Andra set måste betecknas som exceptionellt, artar sig till en otroligt upphetsande tillställning. Fabulös offensiv banar väg för inslag att likna vid cirkuskonster. Via makalös teknik från rytmtillverkare Eger och formationens ledare uppstår vidunderlig spelglädje hos samtliga. Närmast osannolikt tajt konstellation ges generöst med utrymme att exponeras i helfigur.

Sitter mestadels i en soffa med skymd sikt. Får i andra halvan sällskap av två medelålders par vilka varit på restaurangen vägg i vägg (om plats finns ingår det tydligen som en förmån att få bevista konserter efter paus). Riktar en kommentar till dem. ”Det här är ju så långt ifrån Mello man kan kan föreställa sig.” Ingen argumenterade emot. En av kvinnorna kallade vad vi förbluffade hörde för ”techno-jazz”. Två ytterligare associationer Marius Neset väcker med den skimrande delen av sitt spel är termen fjord-jazz och ett sound snarlikt Soft Machine.

Progressive influenser kan således skönjas, vilket förvånar. Kul! Sanslöst uppdrivet tempo avlöses under konserten av lyriska vackra passager. Hör till och med enstaka swingrelaterad sekvens initierad av i första hand utomordentlig pianist. Originellt att Neset sett ett behov av att ha med två klaviaturspelare, ett fruktbart grepp. Allt eftersom samförståndet blir mer och mer instinktivt utvecklas konserten till en häpnadsväckande högtidsstund, varvid rytmsektionen hamnar i zonen. Låter underbart om vikarien på elbas som på sin nivå fixar sin uppgift galant. Noterar hur han ler åt vildsint virtuosa polyrytmiken framställd av norsk-svenske trumslagaren.

I en rafflande improvisation på duo emellan ekvilibristerna på saxofon respektive trumset tar och ger musikerna likt en ringlande dans. Tycker mig känna igen strofer. Kan de ha hämtats från West Side Story? En melodi framförs som dialog mellan Magnus – Marius. minns jag rätt tog den vid efter ljuvligt solo från den först nämnde. För att betona hisnande motpoler framförs en vacker melodi mycket långsamt. 39-åringen i centrum för vår uppståndelse meddelar exalterad att musik från albumet Happy framförts och introducerar ett utsnitt ur Children´s Day, skriven för symfoniorkester. Musiken visar sig vara full av hyss, garnerad med rytmer vilka hackats i sär.

Förmår inte att återge känslan i fullkomligt suverän avslutning. Fabulöst tempo furioso väller över publiken i ett fenomenalt samspel. På något oförklarligt vis förvandlas ändå inte obeskrivlig intensitet till okontrollerbart spräck. Anton Egers extatiska eruptioner i förening med flödet av toner från Neset jämte lyhörd assistans från resterande musiker framkallar stående ovationer.

Extranumret blir naturligtvis en sorts antites till den orgiastiska urladdningen. Hänförs av komposition i skepnad av en finstilt, rörande hymn. Man kan som bekant bara vara på ett ställe samtidigt. Denna konsert krockade med en upplaga av musiker förknippade med Frank Zappa på Brew House under ledning av Chad Wackerman (som jag fick träffa och höra i Kungsbacka för ett par år sedan). Men som framgår av recensionen vill jag hävda att rätt beslut fattades. Tog tillfället i akt efteråt att strö beröm över flera av de magiska musikerna inklusive prisade tenor- och sopransaxofonisten i vars namn konserten anordnades.

Foton: Qlaez Wennberg

Arkiverad under: Musik, Recension

Musikteater: Make me an instrument –  gripande och vackert om skapandets villkor och livets mellanrum

10 mars, 2024 by Pernilla Wiechel

Make me an instrument
Av Frida Hyvönen
Regi Lars Rudolfsson
Scenografi John Engberg
Ljus Marta Khomenko
Ljuddesign Niklas Nordström
Koreografi Savanna Hanneryd
Kostym Kersti Vitali Rudolfsson
Peruk och mask Sara Klänge
Scenteknik Ida Sundberg
Premiär på Orionteatern, 9 mars 2024
Medverkande: Frida Hyvönen (flygel och mellotron), Elsa Bergman (kontrabas), Anna ”Ankan” Lund (trummor), Savanna Hanneryd (cello), Tova Thorslund (trumpet)

Har man aldrig sett Frida Hyvönen live – annat än vid sitt piano på film – så undrar man lite vad man är med om. Konkret är detta hennes första hela musikteaterföreställning med dans, scenografi, kostym, belysning och scenrum inkluderat. Ett eget poetiskt universum med helt nyskrivet material. Och Lars Rudolfsson – som hon är van att samverka med – har utlovat något ”som ingen har sett tidigare”. Mina sinnen skärps.

Från den sluttande publikläktaren i det enorma hangar-liknande rummet ser jag hennes tunna gestalt vandra in från vänster – i sällskap med vad man tror är en grupp dansare. Scengolvet bildar ett vackert blått hav framför ett böljande bakre plank. I vita neutrala skjort – overaller framförs en stilla, poetiskt lätt men ibland lite ryckig, mekanisk dans. Det går inte att avläsa om de är män eller kvinnor. Är de från framtiden, rymden? När de greppar var sitt instrument sprids en musikaliskt mycket finkänslig ensemble ut som små öar över golvet. Kontrabas, cello, trumpet, trummor och flygel (ibland mellotron).

Hon börjar sjunga i en slags sökande disharmoni: ”jag har känt mig liten” och ”finns det en styrka i mig?”. Hyvönen sitter vid flygeln som hon tålmodigt själv släpat in. Men hon agerar också med de övriga – såsom i en duo i dans med exempelvis cellisten som också är koreograf för föreställningen – hennes rörelser är som komna från någon annan stans bortom eget begär. Under kvällen ges hennes medmusiker också egna nummer. Trummisens framför ett bar-häng där Hyvönen får en alkoholfri drink, trumpetaren önskar sig skriva om Hesa Fredrik med ett stipendie från regeringen. Sceniskt vackrast är nog den ensamma cellisten som omges av dansarna, svepandes som en vit klunga bin. På styltor korsar också en musiker emellanåt scenen stillsamt, med vita långa ben.

I mitten av kvällen landar jag i att allt rör sig om ett enda långt före och efter resultat. Mellantiderna. Skapandets villkor, såväl som människospillran som blir över till familjen som alla kreativa motstånd avslöjas. Som dagboksanteckningar där varje del i processerna skrivs fram – i ett rop på högre makter. Hyvönen nämner i en intervju också bön, bönens kraft. Hon sjunger rakt ut att hon äntligen blivit ”framkallad” när månen gick ”lite extra högt” och därför lägger ”alla äggen i den korgen”. Den sången blir stark och framkallar rysningar. Små generade skratt hörs i publiken. Det väldigt nakna gränsar till komik.

Hyvönens röst kan vara bärande och vacker och musiken svängande, men det väljs bort. Istället håller hon oss i en balansakt, lidande, famlandes – i det inre lyssnandet. ”Lita på mig då växer mitt hus”, sjung-ropar hon och hoppas på kreativ framgång trots ”riskbruk” och ”eftermiddagsdemens”.. Men hon vill inte ”bli tröstad” då det ”inte leder någon vart” och lockar till ”excesser i svaghet”. Hon lär sina barn att det kan ”bildas ett skal” och avslöjar i en rörande rockballad (som är musikaliskt lättare att ta till sig) att hon ”såg ingen Gud därute”.

Scenen där hon ber någon vara med och leka att hon är död, stannar i mitt minne. Sakta slinker hon neråt golvet o förvandlas till ett instrument, här finns hela rubriken – med en bön till kreativitetens gudar. En AI-robot föreslår hon ska producera en sång o uppträda vid hennes begravning. En kommentar till vår tid (det desperata kallbadandet) är också textraden om att det inte spelar roll att ”sänka sin kropp i mörkt vatten” när mörkret finns därinne…

Sentenserna är som små loopar – lite som en pick-up på slutet av en stor lp-skiva som går in mot mitten, leds ut igen och går in mot mitten igen – utan att musiken börjar höras. De ändå levande sensationerna startar – djupt nere, går upp mot noll, mot noll och noll igen. Sedan ett crescendo. Det blir starkt, berörande och förbryllar.

Arkiverad under: Musik, Recension, Scen, Teater, Toppnytt

Dropkick Murphys kommer till Malmö i sommar

7 mars, 2024 by Redaktionen

Dropkick Murphys kommer till Malmö i sommar, berättar ett pressmeddelande:

fter två hyllade akustiska album ”This Machine Still Kills Fascists” från 2022 och ”Okemah Rising” från 2023 och flera akustiska framträdanden har det blivit dags för Dropkick Murphys att återvända till sina rötter! Den 19 juni 2024 bjuder bandet in alla punksjälar i Malmö till Folkets Park för en av sommarens bästa konserter! Support Lastkaj 14!

De som tidigare har sett Dropkick Murphys live vet att det är bland det mäktigaste man kan uppleva. Med gigantiska hits som ”I’m Shipping Up To Boston”, ”Rose Tattoo”, ”The State of Massachusetts” och ”Johnny, I Hardly Knew Ya” har Dropkick Murphys musik definierat en hel kultur där det irländska möter det amerikanska.

Lastkaj 14, hyllade som trallpunken främsta fanbärare, följer med Dropkick Murphys som support! Lastkaj 14 släpper även två(!) nya skivor under 2024 – först ges EP:n “Trallkrucifuxet” ut under våren och senare i september släpps albumet “Djävulskorset”

Vi ser fram emot att se Dropkick Murphys och Lastkaj 14 live på Folkets Park!

Datum 2024

19 juni – Folkets Park, Malmö

Arkiverad under: Musik, Toppnytt Taggad som: Dropkick Murphys, Malmö

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 71
  • Sida 72
  • Sida 73
  • Sida 74
  • Sida 75
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1779
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in