Bruce Springsteen & The E Street Band
28 juni 2023
På Ullevi
Betyg 5
Det finns flera klyschor och ordspråk gällande Bruce Springsteen. Men det kanske mest berömda – eller ökända beroende på vilken kväll man har turen att få biljetter till, är att konserterna endast blir bättre för varje spelning som går samma plats. Mönstret har varit detsamma sedan 1985 – enligt dem som var där, den första kvällen passerar alla gränser, de mest otroliga superlativ och hyllningar framkommer och himmelriket verkar ha hittats. Men kvällen därefter spränger man ljudbarriären och knäcker ryggraden på all rim, reson och logik. Det borde inte vara möjligt men så är det bara.
Vad gäller konsert nummer tre har Springsteen dock fått kämpa med sin världsberömda och vanligtvis perfekta dramaturgi. Under kväll två brukar skattkammaren öppnas, då ignoreras de mer publikfriande spåren, istället plockas det fram rariteter som får de mest lojala och dedikerade att skrika halsen ur led. Den tredje kvällen, oavsett om det är Friends Arena i Stockholm eller MetLife Stadium i New Jersey, kämpar med att hitta en form som tangerar kväll två. Oftast har det blivit ett fantastiskt potpurri av klassiker och sällsynta b-sidor, men den perfekta helheten har ibland uteblivit.
Turnén som Springsteen och hans tappra E Street Band genomför 2023 är dock inte särskilt lik det vi vant oss vid att se under de senaste årtiondena. Springsteen är tillsammans med Pearl Jam den enda akten som vågar – och kan, kasta om och röra runt i låtlistan kväll efter kväll. Senaste besöket i Göteborg 2016 innebar att mer än 50 unika låtar framfördes under tre kvällar. Men detta har upphört i och med spelningarna 2023, Springsteen har istället skulpterat en mycket strikt spellista som inte avviker från det som framfördes på turnépremiären i februari. Spekulationerna kring varför har haglat och varit alltifrån rimliga till skrattretande. Men det är uppenbart att en anledning är E Street Band och Bruce hälsa, som trots extrem träning och en hälsodisciplin som får flera proffsatleter att skämmas, börjar svikta en aning. Springsteen har sedan senaste turnén genomgått en allvarlig operation i nacken som gjorde det omöjligt för honom att sjunga i tre månader. Även benen är stela och han springer inte runt obehindrat på scen.
Detta innebär att mycket av det hysteriska vansinnet, som att dra upp önskelåtar från publiken eller dansa med de främre raderna uppe på scen, har försvunnit. På pappret har turnén sett ut som den stelaste och mest ensidiga bandet gjort sedan 1999 då låtlistorna förblev totalt cementerade.
Men för E Street Band genomförs ingenting på någon maläten rutin. Detta är inte någon trött repris eller menlös utställning där publiken får titta på legendariska rockreliker där bäst före-datumet passerat sedan länge – host, host, Rolling Stones. Istället har Bruce designat och skapat en show som gör det möjligt för E Street Band att leverera en konsert som är lika explosiv, spännande och medryckande som de gånger då arenor spruckit och där publiken slagit rekord i höjdhoppning då de studsat upp och ned. Precisionen, kraften och entusiasmen i framförandena är fullkomligt förbluffande samtliga kvällar, men under den avslutande tredje kvällen verkar det som att alla hämningar släpper. Det är inte längre en fråga om att spara sig eller distribuera energin så att det räcker till för framtida konserter.
Diskussionerna om att det finns en risk för att detta är sista gången bandet uppträder på Ullevi har har pågått sedan 2008, samtliga gissningar har visat sig vara fel. Men denna gång är känslan otäckt närvarande. För mellan de passionerade och helt absurda explosionerna i euforiska stormar som The Promised Land, No Surrender, där gitarristen Little Steven visar upp världens stöd till Ukraina genom en gitarr målad som landets flagga i fult och blått, eller det nyskrivna mästerverket Ghosts, vilar det ett mörkt allvar över konserten. Last Man Standing inleds alltid med ett bitterljuvt och sorgest tal där Bruce tar oss tillbaka till den gången han spelade i sitt första rockband, en berättelse som kulminerar i konstaterandet att han nu är den sista överlevande medlemmen. Konsertens tydliga narrativ om avslut och avsked är påträngande och genuint plågsamt. Men Springsteen och E Street Band har alltid haft en förmåga att blanda mörker med humor, trams och glädje. Trots en spellista som inte innehåller några större överraskningar vad gäller låtval är detta ett av de mest maniska och hysteriska framförandena jag sett. Låtar som på andra platser vore rena parenteser blir till dånande fester. Johnny 99 som fått flera fans och kritiker att rulla med ögonen blir till en kakafoni av blås och dans där publiken vrålar efter mer ’’cowbell’’. Den obskyra och okända E Street Shuffle känns som om den är lika älskad som Born To Run.
Det är återigen en kliché, men det är svårt att fånga vad som händer många gånger då publiken och E Street Band ingår någon sorts symbios som gör att precis allting funkar. Kitty’s Back som är ett långt bökigt jazzinfluerat nummer, som hör hemma på de små teatrar som bandet spelade på under sent 70-tal, blir till en fest utan dess like där hela Ullevi flaxar med armarna. Energinivån är bortom allting och får de två andra fantastiska kvällarna att blekna en aning. Aldrig tidigare har det varit så tydligt att låtlistan är fullkomligt irrelevant då samspelet mellan publik och artist är fullkomligt. Precis allting lyfter och blir guld värt. Höjdpunkterna är för många att räkna upp utan att göra hela recensionen odrägligt lång. Men den inövade och tempomässigt perfekta finalen får även de mest luttrade och surmulna att tappa fattningen. Born In The USA och Born To Run kan utmana de mer eller mindre perfekta versionerna på den legendariska samlingsboxen Live 1975-85, då bandet spelar som besatta och publiken är farligt nära att behöva läggas in på akuten för att stilla pulsen. Den ibland stela och reserverade svenska publiken förvandlas till något som man bara kan se på inspelningar från Buenos Aires. Under Dancing In The Dark vänder sig en kvinna om och pekar på mig och skriker för allt hon är värd. Främlingar omfamnar varandra och unga som gamla lever loss som om de vore rastlösa tonåringar som upplever Bruce-ruset för första gången. Men inte ens denna urladdning har något att sätta emot då det ultimata extranumret plockas fram för första gången på sex år. Twist And Shout, låten – eller orkanen, som fick Ullevi att rämna 1985. Även om versionen inte är lika lång som tidigare är responsen och energin densamma. Under sex minuter är Ullevi farligt nära att åter kollapsa då publiken överröstar bandet och hoppar som om livet hängde på det.
Kvällen avslutas dock – som alltid, med I’ll See You In My Dreams i en akustisk tappning där Bruce står ensam kvar på scenen. Låten som varit ett enda långt avsked blir ikväll något annat i och med ett kort uttalande från Springsteen själv. Under hela turnén har de sista orden alltid varit ’’the E Street Band loves you’’ något som brutit mot det tidigare ’’we’ll be seeing you’’ som alltid yttrades på förgående turnéer. Men ikväll gäller inga regler, efter att Bruce hakat av sig munspel och gitarr tackar han för tre fantastiska kvällar och avslutar med ’’we’ll be back’’… Jublet som följer kan ha hörts ända till New Jersey. Genom en omänsklig hängivenhet och en vilja av stål skapade Bruce Springsteen och E Street Band en kväll som inte längre borde vara möjlig, en klassiker som kommer leva kvar för alltid.
Här finns fler bilder från Bruce Springsteens konserter i Göteborg sommaren 2023