• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Vashti Bunyan: ”Det har varit långa, tuffa år”

23 oktober, 2014 by Redaktionen

vashti

Debuten Just Another Diamond Day kom ut redan 1970, men det dröjde drygt trettio år innan Vashti Bunyan fick sitt erkännande som artist. Nu kommer den tredje och som det ryktas sista skivan Heartleap ut.

– Det har varit långa, tuffa år, men äntligen är den klar. Jag är supernöjd, berättar Vashti.

Vashti Bunyan är en mångfacetterad artist som med debuten Just Another Diamond Day hyllats till skyarna av såväl folkmusiker som avantgardet. Men vägen dit har varit lång. Maktlös var Vashti inför skivstudioapparaten. Efter gediget arbete med låtarna till förstlingsverket Just Another Diamond Day skickade hon inspelningarna till en amerikansk skivstudio. Det dröjde nio månader innan slutprodukten till slut landade i Vashtis brevlåda.

Men musiken lät inget som hon tänkt sig. Det tog lång tid att förlika sig med skivan, berättar Vashti.

– Det är underbar musik, men tyvärr känns den inte som min. Jag var maktlös inför producenterna. De gjorde vad de kände för och sket i mig och mina åsikter.

Efter skivreleasen väntade Vashti förgäves på hyllningskörerna. Inte ett ljud hördes ifrån kritikerkåren. Istället lade Vashti gitarren på hyllan och flyttade ut på landet. Drygt trettio år senare återupptäcks debuten.

– Det var som att se mitt föräldralösa barn hitta hem igen, berättar Vashti.

Framgången triggade henne att återuppta musiken. Lookaftering släpptes 2005 och omfamnades av kritiker och nu nio år senare finns den tredje och som det ryktas sista skivan, Heartleap, ute i affärerna.

– Det har varit långa, tuffa år, men äntligen är den klar. Jag är supernöjd, berättar Vashti.

Hon har lärt sig av sina misstag och styr denna gång med järnhand i musikstudion. Max Richter som bland annat producerat Devendra Banhart och Animal Collective hjälpte Vashti med Lookaftering. Han har betytt allt för mig, berättar Vashti.

– Han gav mig verktygen och självförtroendet att skapa min egen musik. Han lärde mig att våga lita på min vision och att vara ärlig mot mig själv.

I Heartleap utvecklar Vashti sin säregna musik där electro blandas med folk. Naturen besjälas. Träd, blommor och växter blir till liv i Vashtis texter. Folkmusiken är högst närvarande, men själv vägrar hon att ta i epitetet folkmusiker.

– Det har en dålig stämpel. Folk tror automatiskt att jag tuggar tuggtobak och reser runt med häst och vagn. De förväntar sig inte att jag ska ha en dator.

Dagens teknik har öppnat upp nya möjligheter för artister att skapa som Vashti utnyttjat till fullo. Med datorn som hjälp skapar hon ljud som aldrig kunnat åstadkommas med vanliga instrument.

– Jag kan varken spela piano eller gitarr men med en dator kan jag skapa den illusionen. Det krävs minst tre händer att spela Mother och det hade varit omöjligt att få till på egen hand utan teknisk hjälp.

Musikskapande är för Vashti en långsam process. Hon tar god tid på sig och leker fram nya ljud och läten. Inspiration kommer från många håll.

– Melodierna dyker upp i mitt huvud när jag minst anar det och då är det som att de alltid funnits där. Men ibland är det långt mellan gångerna som inspirationen slår till.

Förutom Max Richter har folktronicabandet Animal Collective haft stor inverkan på Vashtis musik. EP:n Prospect Hummer från 2005 är ett resultat av deras gemensamma krafter.

– De är fantastiska talangfulla människor som lägger ner sin själ i musiken. De fick mig att våga tänja på mina egna gränser och gjorde att jag upptäckte nya röstlägen jag aldrig trodde jag hade i mig.

Vashti försöker själv att ha ett öppet sinne. Att Just Another Diamond Day till slut blev omfamnad av musikälskare ser hon som en skänk från ovan.

– Det är som om jag fått en andra chans och jag tänker inte göra Gud besviken. Jag lovar.

Text: Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Intervju, Musik

Panda Bear släpper nytt album, lyssna på första singeln ”Mr Noah” här:

23 oktober, 2014 by Jonatan Södergren

pandabear

Animal Collective-medlemmen Panda Bears nya soloalbum heter Panda Bear Meets the Grim Reaper och ges ut den 13 januari. Albumet följer upp 2011 års Tomboy och första singeln heter Mr Noah (vilket även är titeln på en fyraspårs-EP som släpps redan nu). Du ser låtlistorna, och en musikvideo till Mr Noah, här nedan.

Panda Bear Meets the Grim Reaper

1. Sequential Circuits
2. Mr Noah
3. Davy Jones’ Locker
4. Crosswords
5. Butcher Baker Candlestick Maker
6. Boys Latin
7. Come to Your Senses
8. Tropic of Cancer
9. Shadow of the Colossus
10. Lonely Wanderer
11. Principe Real
12. Selfish Gene
13. Acid Wash

Mr Noah

1. Mr Noah
2. Faces in the Crowd
3. Untying the Knot
4. This Side of Paradise

Arkiverad under: Musik Taggad som: Mr Noah, Panda Bear, Panda Bear Meets the Grim Reaper

Kindness bland de första akterna till Sónar Stockholm 2015

23 oktober, 2014 by Jonatan Södergren

kindness

Stockholm Waterfront står värd när den andra upplagan av Sónar Stockholm går av stapeln mellan den 13 och den 14 februari nästa år. Nu har de släppt sina första akter: Kindness, eller Adam Bainbridge som han egentligen heter, har precis släppt sitt andra album Otherness där artister som Kelela, Robyn och Dev Hynes gästar. Nu återvänder han till Stockholm efter en spelning på Popagandafestivalen i somras. Även Paul Kalkbrenner, Nina Kraviz, den japanska trion Nisennenmondai, Jaakko Eino Kalevi, SHXCXCHCXSH, Zhala och Alizzz är klara för festivalen.

Foto: Emma Andersson

Arkiverad under: Musik Taggad som: Kindness, Sónar Stockholm

Stockholm Jazz Festival: Elaine Elias på Konserthuset – Sprakande trio i världsklass avvek från ämnet

22 oktober, 2014 by Redaktionen

elianeelias

Elaine Elias på Konserthuset
19 oktober 2014
Betyg 4

Kanske på sin plats att omgående förklara den kryptiska rubriken. I marknadsföringen till evenemanget stod om en tribute till Chet Baker, vemodets mästare som Elias faktiskt spelat med. Trion gjorde endast fyra av de sånger Baker brukade framföra, vilket resulterade i en känsla av att ha lite blivit berövad vad som utannonserats. Förutom titelspåret från senaste skivan ”I Thought About You” förekom i den sprittande konserten ”This Can´t be Love”, ”Never Been in Love Before” och ”Embraceable You”. Sist nämnda omtyckta ballad spelades med märkbar spänst. Det hurtiga anslaget i This can´t be love skar sig i jämförelse med det släpiga vemod som finns i Baker´s version. Jag har inte bara lyssnat på trumpetaren/sångarens inspelningar och sett dokumentären Let´s get lost, har dessutom hört honom spela -84 med Åke Johanssons trio på ett Nef som under låtarna var knäpptyst. Måste betecknas som fulländad magi.

Angående mina förstudier av Elias har jag hört på någon CD med Steps Ahead, inspelningar i jazzradion och live på Fasching för åtta år sedan när hon njutbart levererade ett Bill Evans-program. Sitt musikaliska arv, rötterna och modersmålet härrör från Brasilien; fast hon bott i USA och varit gift med amerikanska musiker. Som pianist är hon virtuos och som människa verkar hon ha hett temperament. Less is more är ett gångbart begrepp som den kompromisslösa damen vägrar kännas vid. Därför uppstår per automatik en krock (ibland fruktbar sådan) när hon tar sig an den mytomspunne cool-jazz legenden. För mig blir hennes tolkningar en aning ansträngda, trots att Baker ska ha varit inspiratör för musiker fostrade i bossans tradition.

Marc Johnson är en basklippa – ”part of jazzhistory” – hon kamperat ihop med i över tjugofem år och gitarristen Graham Dechter var sensationellt bra när han ”hamnade” i förgrunden. I en bossa samspelade han magnifikt med Elias på sång. Gick inte att undgå notera hur fabulösa trion var på att hotta upp melodier och ändå kunna avsluta på samma bråkdel av en sekund. Efter en sprudlande snabb start som hyllning till nämnda Evans, gjorde de åtskilliga brasilianska stycken av Jobim och andra tonsättare. Efter att ha visat sin simultanförmåga genom att dansa och sjunga samtidigt fick 54-åringen översvallande publikrespons. Beträffande Elias vokala förmåga behärskar hon naturligtvis visorna på portugisiska bättre än de jazzstandards hon sjunger. De stycken som avrundade programmet i det inte helt fullsatta Konserthuset som kapellmästaren för övrigt berömde, hade otyglat brasilianskt gung i sig (bland annat ”The Girl from Ipanema”). Mitt intryck är således ganska splittrat. Glädjen, perfektionen och artisteriet var otvetydigt, men jag saknade de magiska moment Chet Baker var kapabel att frambringa. Less is more!
Text: Mats Hallberg

Arkiverad under: Musik Taggad som: Elaine Elias, Stockholm Jazz Festival

My Brightest Diamond: ”Idag är låttexter mindre viktiga än vad de var för tio år sedan”

22 oktober, 2014 by Jonatan Södergren

MBD

Shara Worden är inte den som räds att göra det oväntade. Under namnet My Brightest Diamond har den skolade operasångerskan ända sedan debuten 2006 tänjt på gränserna för vad hon kan göra med sin akrobatiska röst. This is My Hand, hennes fjärde och mest rytmiska album hittills, släpptes tidigare i höstas.

”När jag började skriva låtar till This is My Hand tänkte jag på hur musikindustrin har förändrats så mycket,” berättar hon när jag möter upp henne i logen på Scandic Grand Central där hon ska spela senare på kvällen. ”Hur vi upplever album är så annorlunda från när jag började skriva musik. Det fick mig att börja fundera på musikens värde; antingen ur ett monetärt perspektiv eller vad det betyder för mänskligheten. Det ledde mig in på böcker som Robert Graves White Goddess, som handlar om hur engelska poeter använde sånger för att dölja hemliga meddelanden från kungen. Mycket ordlekar. Sedan läste jag Daniel Levitins The World in Six Songs som analyserar människans historia och argumenterar för att alla låtar kan delas upp i sex kategorier: religion, kärlek, krig, vänskap, sorgsna och informativa låtar.”

Vad tror du den här förändringen beror på?

”Formatet! Så enkelt är det. Du får inte med texterna längre. När du köpte en CD för tio år sedan var det första du gjorde att läsa texthäftet. Du söp in varje detalj; vem spelade vad, vart spelades det in och vem var med i tackorden. Jag minns alla som varit med i tackorden på vissa album jag älskat. Sedan jag flyttade till New York har jag fått träffa en del av dem och tänkt ’jaha, det är så den personen ser ut’. Vi har inte längre samma relation till text. Idag är låttexter mindre viktiga än vad de var för tio år sedan.”

”Sedan funderade jag över musikens funktion i samhället. Här har vi alla samlats för att uppleva en konsert, kanske är det dagens version av en stam? Om vi så bara tillhör stammen för en natt. Så jag gjorde en lista över hur vi kan delta: vi skulle lyssna på en schaman, vi skulle sjunga och dansa och vi skulle klappa händerna tillsammans.”

Återspeglas gemenskapen även i musiken?

”Både ja och nej. Det är en kör, en grupp på tio sångare som sjunger de delar på albumet det är meningen att publiken ska kunna lära sig. Sedan är det handklappningar som är ämnade för publiken att delta i. Och gruppdans. Vi spelade in en instruktionsvideo till Pressure. Om folk vill så kan de se på videon och lära sig dansen innan de kommer till spelningen. Så på sätt och vis: ja. Men Pressure är egentligen den enda låten du kan lära dig hemma. Musikaliskt är flera av låtarna på albumet så komplicerade att de till och med är svåra för mig att framföra. Så det är inte folk- eller punkmusik i den mån att de är lätta att lära sig, men jag vill fortfarande att folk ska kunna delta på något plan.”

”Den tredje komponenten som utgör grunden för albumet är musikkårer. I USA finns de överallt, i varje high school, så jag tyckte det var en passande symbol för något många amerikaner kan känna igen sig i. Tänk om folk kunde plocka fram sina dammiga tromboner från garderoben och ta med dem till konserterna? Det är en utopi.”

Var det någonting som fick dig att byta riktning medan du arbetade med albumet?

”Jag skrev om hälften av låtarna. Jag har aldrig skrivit om så många låtar tidigare som jag skrev om för det här albumet. Kanske berodde det på att låtarna skrevs mer kollaborativt och mer utifrån beats än tidigare. Vanligtvis sitter jag på mitt rum och skriver en låt på alltifrån fem minuter till tio-tolv timmar, sedan är den klar. Jag brukar inte gå tillbaka och ändra saker. Men den här gången, när vi nästan var klara, kände jag att låtarna inte var tillräckligt bra. Inte tillräckligt personliga, inte tillräckligt sårbara. Så det slutade med att jag skrev om nästan hälften av melodierna och i vissa fall även texterna.”

Är den mer rytmisk än de föregående?

”Absolut, startpunkten var rytm. De andra albumen har varit mer drivna av berättandet eller harmonierna. Jag har haft olika intentioner för varje album. Den här handlar om rytm.”

På albumet är det en låt som heter I’m not the Bad Guy. Hör den ihop med The Good and the Bad Guy från ditt debutalbum?

”Ja! Föreställningen att en person antingen är helt god eller helt ond stämmer inte. Vi har alla kapacitet till att älska och hata. Att skapa och förgöra. Men ja, det är ett svar på den låten.”

Genom åren har du samarbetat med flera andra artister. Som musiker, vad har du lärt dig från de här samarbetena?

”Jag skulle säga att det jag tagit med mig från samarbetena tenderar att inte ha så mycket att göra med musik. I slutändan handlar My Brightest Diamond om de som är med i bandet och vad jag tagit med mig från samarbetena har snarare att göra med frågan: ”hur påverkar framförandet det du vill skriva?”. Visst kanske du tar med dig några idéer på arrangemang, men inte alls så mycket som man skulle kunna tro. Det finns verktyg du kan lära dig från andra människor, men i slutändan kan du bara skriva utifrån dig själv.”

Musikaliskt kommer du från både en klassisk och en popbakgrund, och båda dessa världar vävs samman i ditt musicerande. Finns det någon gräns mellan klassisk musik och pop?

”Nej.”

Men angriper du musiken annorlunda om du vill att den ska passa in i den klassiska världen?

”Ja, jag skrev till exempel en barockopera. Musiken är fortfarande melodisk, men strukturen bygger på en text — libretton — och därför skiljer det sig från pop som oftast har en vers-refräng-uppbyggnad. Musiken är melodisk för örat men texten dikterade formen. För mig är det mindre pop eftersom pop generellt brukar vara mer repetitivt. Men det är helt och hållet subjektivt. Du kan lyssna på Queen, Led Zeppelin eller annan musik från 70- och 80-talet som är experimentell och inte har någonting att göra med den typsika popformen. Det har mer med synsätt att göra.”

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: My Brightest Diamond, Pressure, Scandic Grand Central, This is My Hand

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 645
  • Sida 646
  • Sida 647
  • Sida 648
  • Sida 649
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1780
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Avicii Arena, Stockholm – 21 november … Läs mer om Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Disney+ har släppt trailern och … Läs mer om Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in