Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Stockholm Jazz Festival

Chick Corea, Rickie Lee Jones, Alice Russel med många flera till Stockholm Jazz Festival

by

jazzfest2015

Stockholm Jazz Festival närmar sig: 9-18 oktober bär det av. 10 dagar, över 35 scener och mer än 150 konserter väntar.

Några av höjdarna har festivalen berättar om i ett pressmail. Men väldigt mycket mer hittar du på festivalens hemsida. Allt från internationella megastjärnor till spännande uppstickare.

Pressmailet berättar bland annat:
Jazzpianisten med stort J kommer till Stockholm Jazz Festival för att bjuda oss på nyskriven musik, nya arrangemang på klassiker och en tung samling musiker, alla i yppersta toppklass.
Hela spektrat är att vänta när Chick Corea äntrar scenen; från delikat akustiskt till vibrerande elektriskt.
En högaktuell artist med elegans, tyngd och massor av värme!

Sedan debuten 2003 har Lizz Wright varit en självklar del av toppskiktet av amerikanska sångerskor. Med sin själfulla röst som vacker kärna, rör hon sig fritt mellan jazz, pop, soul och gospel. Och hon kommer till Stockholm Jazz Festival med den efterlängtade skivan “Freedom & Surrender” pinfärsk i bagaget!

Rickie Lee Jones har länge varit den felande länken mellan den amerikanska sångbokens Frank Sinatra och folkrockens Bob Dylan, skrev Dagens Nyheter nyligen. Och hon är inte helt enkel att placera i ett musikaliskt fack. Hon har alltid gått sina egna vägar och med orädd entusiasm skuttat mellan folkmusik, rock, pop och jazz.

Vi välkomnar denna ikon till Stockholm Jazz Festival, där hon kommer uppträda tillsammans med Stockholm Art Ochestra under ledning av Carl Bagge.

Stockholm Jazz Festival: Elaine Elias på Konserthuset – Sprakande trio i världsklass avvek från ämnet

by

elianeelias

Elaine Elias på Konserthuset
19 oktober 2014
Betyg 4

Kanske på sin plats att omgående förklara den kryptiska rubriken. I marknadsföringen till evenemanget stod om en tribute till Chet Baker, vemodets mästare som Elias faktiskt spelat med. Trion gjorde endast fyra av de sånger Baker brukade framföra, vilket resulterade i en känsla av att ha lite blivit berövad vad som utannonserats. Förutom titelspåret från senaste skivan ”I Thought About You” förekom i den sprittande konserten ”This Can´t be Love”, ”Never Been in Love Before” och ”Embraceable You”. Sist nämnda omtyckta ballad spelades med märkbar spänst. Det hurtiga anslaget i This can´t be love skar sig i jämförelse med det släpiga vemod som finns i Baker´s version. Jag har inte bara lyssnat på trumpetaren/sångarens inspelningar och sett dokumentären Let´s get lost, har dessutom hört honom spela -84 med Åke Johanssons trio på ett Nef som under låtarna var knäpptyst. Måste betecknas som fulländad magi.

Angående mina förstudier av Elias har jag hört på någon CD med Steps Ahead, inspelningar i jazzradion och live på Fasching för åtta år sedan när hon njutbart levererade ett Bill Evans-program. Sitt musikaliska arv, rötterna och modersmålet härrör från Brasilien; fast hon bott i USA och varit gift med amerikanska musiker. Som pianist är hon virtuos och som människa verkar hon ha hett temperament. Less is more är ett gångbart begrepp som den kompromisslösa damen vägrar kännas vid. Därför uppstår per automatik en krock (ibland fruktbar sådan) när hon tar sig an den mytomspunne cool-jazz legenden. För mig blir hennes tolkningar en aning ansträngda, trots att Baker ska ha varit inspiratör för musiker fostrade i bossans tradition.

Marc Johnson är en basklippa – ”part of jazzhistory” – hon kamperat ihop med i över tjugofem år och gitarristen Graham Dechter var sensationellt bra när han ”hamnade” i förgrunden. I en bossa samspelade han magnifikt med Elias på sång. Gick inte att undgå notera hur fabulösa trion var på att hotta upp melodier och ändå kunna avsluta på samma bråkdel av en sekund. Efter en sprudlande snabb start som hyllning till nämnda Evans, gjorde de åtskilliga brasilianska stycken av Jobim och andra tonsättare. Efter att ha visat sin simultanförmåga genom att dansa och sjunga samtidigt fick 54-åringen översvallande publikrespons. Beträffande Elias vokala förmåga behärskar hon naturligtvis visorna på portugisiska bättre än de jazzstandards hon sjunger. De stycken som avrundade programmet i det inte helt fullsatta Konserthuset som kapellmästaren för övrigt berömde, hade otyglat brasilianskt gung i sig (bland annat ”The Girl from Ipanema”). Mitt intryck är således ganska splittrat. Glädjen, perfektionen och artisteriet var otvetydigt, men jag saknade de magiska moment Chet Baker var kapabel att frambringa. Less is more!
Text: Mats Hallberg

Stockholm Jazz Festival: Jan Allan på biocafé Tellus – Trivsamt berättat om 50-talet

by

JanAllan

Jan Allan på biocafé Tellus
Betyg 4

Resan mot Midsommarkransen sker med tunnelbana efter mellanlandning i porten till Plugged Records i Gamla Stan. För andra gången under min weekend på festivalen hör jag i ett par låtar gitarristen Erik Söderlind, vars sound jag uppskattar. Bredvid sig hade han eminente basisten Hans Backenroth som en timma senare skulle spela på den gamla biografscenen belägen i en av stadens trevligaste förorter. Förstod jag timide Jan Allan korrekt är hans fotobok om 50-talet slut på förlaget, bilderna finns bevarade på USB-minne. I och med att blåsar-veteranen Jan Allan använde tre uttycksmedel för att ge oss sin historia tickade tiden snabbt. Vid paus insåg jag att jag behövde matpaus i city innan nästa konsert, vilket innebar att jag inte kan göra denna ”multimedia-show” full rättvisa. Programmet hade hög nostalgifaktor och som förmodat en soft inramning.
Backenroths trea var ansvariga för det musikaliska inslaget, det vill säga den tredje länken utgjordes av gitarristen Daniel Svensson. Huvupersonen introducerade dem genom att påstå att Hans ersatte alla föregående basister och sig själv medan Daniel ersatte självaste Rune Gustafsson. Allans trumpetspel var denna gång mer distinkt än väsande, en iakttagelse som inte ska ses som någon värdering. Han är förträfflig på att framhäva melodin, något som märktes när han och vännerna lirade Body and soul och Stockholm sweetning. Sista låten före paus var på duo med glimrande spel av Backenroth som avlöstes av ett vitalt gitarrsolo.

Fotografierna vi kunde frossa i var av häpnadsväckande god kvalitet och det verkade som Jan Allan ångrar att han inte ställde upp i fototävlingar. Motivet var antingen tjejer som var kurviga modeller (priset till den som korades till Tusensköna var astronomiska 1.000:-), stjärnor inom film och i orkestrar, Nalen-pinglor eller en tonårig Siw Malmkvist. ”Alla unga damer var måna om sitt yttre”. Den andra kategorin bilder bestod av kollegor på scen, på turné eller på partaj. Var kul att höra om och se på en julfest på Nalen som urartade. I oftast vansinnigt rökiga miljöer (fotografen nästan ende icke-rökaren) porträtterades Siljabloo, Dompan, Rolf Billberg, Egil Johansen, Åke Persson, Carl-Henric Norin, Lars Werner och Lars Gullin för att nämna ett antal välkända namn. Apropå somliga bilder sa fotografen att ”många historier går inte att berätta”.
Vår ciceron formulerade sig fyndigt och sammanfattade sin ungdom genom att retoriskt fråga: ”Visst var det roligare förr?”
Text: Mats Hallberg

Stockholm Jazz Festival: Wayne Shorter Quartet på Konserthuset – Sällsam och oförglömlig upplevelse inte helt lätt att tillägna sig

by

wayneshorter

Wayne Shorter Quartet på Konserthuset
18 oktober 2014
Betyg 5

Festivalens affischnamn är jämngammal med min mor, fast han rör sig inte alls lika obehindrat. Tillsammans med Rollins kan han anses vara den främste ur det äldsta gardet. Någon som är det minsta intresserad av musikformen jazz, kan inte vara ovetande om vad Shorter uträttat hos Art Blakey, Miles och i den omstörtande gruppen Weather Report. Sedan tillkommer en omfattande katalog skivor i eget namn. Festivalgeneralen som presenterade lovade oss en unik upplevelse, något hon hade rätt i. Visst beklagar jag att den fulltaliga saliga publiken snuvades på igenkännbara låtar, ett faktum jag förvisso var inställd på. Visst beklagar jag att konserten var nästan helt renons på sväng. Och visst beklagar jag att han inte ville presentera musiken eller sina musiker. Vad denna märkvärdiga kvartett levererade var något helt annat, i brist på bättre kallar jag det till en andlig upplevelse. Är fortfarande tagen av den magiska musiken, lyssnandet på helspänn från samtliga i salen och det ovationartade mottagandet efteråt. Gruppen rankar konserten, som direktsändes till 46 länder, som en av senaste tjugo årens tio bästa.

Tittar man på kvartettens meritförteckning är den hisnande, likaså den jättelånga listan på vilka de spelat med inom olika genrer. Jag har sett Shorter i minnesvärt framträdande på Scandinavium cirka 1978 vid en tidpunkt då Weather Report dominerade. Jag har sett John Patitucci på North Sea Jazz festival när han ingick i Chick Corea accustic trio. Och jag har sett Brian Blade antagligen flera gånger explodera i Göteborg som medlem i Joshua Redmans grupp. Danilo Pérez har jag däremot inte tidigare stött på live. Det var han som med sitt latinska påbrå var sammanhållande kittet på scen.

Det atonala utforskandet och de i cluster uppstyckade harmonier som Shorter och hans gruppmedlemmar ägnar sig åt liknar free form, med den skillmaden att det är noterad och noga övervägd musik. I de tekniskt mycket avancerade kompositionerna tränger moment av svindlande skönhet stundtals igenom. Då liknar istället musiken ECM-jazz. Shorter alternerar mellan tenor och sopran och har en fascinerande klar ton, några sekunder associerade jag till klassikern A remark you made. Huruvida Blade mest uttrycker sig i stunden med sina spastiska extatiska infall, är jag inte kapabel att avgöra. Vet däremot att jag bländades av de osannolikt snabba kaskaderna. Han är ett fenomen med sina underhållande konster. Extranumret var en bedårande vacker ballad med sopransax i fokus.
Text: Mats Hallberg

Stockholm Jazz Festival: Anna-Karin Westerlund – Föredömliga versioner av sånger förknippade med Monica Z

by

Anna-Karin Westerlund på Klara Soppteater
18 oktober 2014
Betyg 4

IMPRA är en organisation som jobbar för ett jämställt musikliv och för att framhålla kvinnors gärning. Detta meddelas av Lina Nyberg som varit curator för festivalens program på Soppteatern. Allra först hälsas vi välkomna av ett annat känt namn, nämligen Sarah Riedel som ju numera är musikchef på Kulturhuset.
För henne är Monica Z en ikon, en stark kvinna i en mansdominerad värld. Och Lina sa att hon såg evigt aktuella Zetterlund som katalysator. Den för mig okända Anna-Karin Westerlund beskrevs i programmet som utrustad med färgstark palett, ett uttryck som hade bäring för denna dryga timmen av mat + musik vid lunchtid. Ackompanjerade gjorde veckans husband Jonas Östholm på piano och Victor Skokic på bas. Som ni kanske redan räknat ut var det fullsatt och det blev extranummer.

Westerlunds introduktion bestod i att tala om att Monica Z varit en del av henne sedan uppväxten, särskilt kassetter med Hasse & Tage har påverkat. Senare denna månad ska hon framföra deras visor ihop med orkester på Fasching. Första komposition man valt var Siv Larssons dagbok, den om de kopiösa mängderna stenciler. Låter snyggt, lite återhållsamt och anonymt, övergår i scatsång. I nästa låt skriven av radarparet Wolgers/Riedel är uppvärmingen avklarad. Underbar frasering och ett härligt schwung i framförandet.

I Trubbel vill jag lyfta fram delikat samspel pianist – basist. Flera melodier får i min bedömning guldstjärnor. Gäller exempelvis en ljuvlig vemodig ballad från mästerliga albumet Waltz för Debby, den rytmiska boogie-eruptionen Va´e´de´där, örhänget Att angöra en brygga med en vandrande bas i förgunden samt schlagerbidraget från 1963 (ungefär tjugo år innan Anna-Karin föddes); som hade ett förföriskt svävande sound. Andra kända standards med svensk text som gjordes med ackuratess var Vad en gumma kan gno – har härmarkerat plus i kanten för Östholms löpningar över klaviaturen – och en låt urspungligen skriven av bröderna Gerschwin. Rent musikaliskt hör vi förutom visformatet både uptempo jazz och någon gång anstrykning av revy/musikal.

Vi möter en frejdig sångerska med brett varierat register, vars kärlek till Monicas karriär inte går att ta miste på. Efter att ha läst självbiografin är hon avundsjuk över att inte ha fått varit med på festerna på Lidingö, fast hon inser att de också var tröttsamma.
Text: Mats Hallberg