Anna-Karin Westerlund på Klara Soppteater
18 oktober 2014
Betyg 4
IMPRA är en organisation som jobbar för ett jämställt musikliv och för att framhålla kvinnors gärning. Detta meddelas av Lina Nyberg som varit curator för festivalens program på Soppteatern. Allra först hälsas vi välkomna av ett annat känt namn, nämligen Sarah Riedel som ju numera är musikchef på Kulturhuset.
För henne är Monica Z en ikon, en stark kvinna i en mansdominerad värld. Och Lina sa att hon såg evigt aktuella Zetterlund som katalysator. Den för mig okända Anna-Karin Westerlund beskrevs i programmet som utrustad med färgstark palett, ett uttryck som hade bäring för denna dryga timmen av mat + musik vid lunchtid. Ackompanjerade gjorde veckans husband Jonas Östholm på piano och Victor Skokic på bas. Som ni kanske redan räknat ut var det fullsatt och det blev extranummer.
Westerlunds introduktion bestod i att tala om att Monica Z varit en del av henne sedan uppväxten, särskilt kassetter med Hasse & Tage har påverkat. Senare denna månad ska hon framföra deras visor ihop med orkester på Fasching. Första komposition man valt var Siv Larssons dagbok, den om de kopiösa mängderna stenciler. Låter snyggt, lite återhållsamt och anonymt, övergår i scatsång. I nästa låt skriven av radarparet Wolgers/Riedel är uppvärmingen avklarad. Underbar frasering och ett härligt schwung i framförandet.
I Trubbel vill jag lyfta fram delikat samspel pianist – basist. Flera melodier får i min bedömning guldstjärnor. Gäller exempelvis en ljuvlig vemodig ballad från mästerliga albumet Waltz för Debby, den rytmiska boogie-eruptionen Va´e´de´där, örhänget Att angöra en brygga med en vandrande bas i förgunden samt schlagerbidraget från 1963 (ungefär tjugo år innan Anna-Karin föddes); som hade ett förföriskt svävande sound. Andra kända standards med svensk text som gjordes med ackuratess var Vad en gumma kan gno – har härmarkerat plus i kanten för Östholms löpningar över klaviaturen – och en låt urspungligen skriven av bröderna Gerschwin. Rent musikaliskt hör vi förutom visformatet både uptempo jazz och någon gång anstrykning av revy/musikal.
Vi möter en frejdig sångerska med brett varierat register, vars kärlek till Monicas karriär inte går att ta miste på. Efter att ha läst självbiografin är hon avundsjuk över att inte ha fått varit med på festerna på Lidingö, fast hon inser att de också var tröttsamma.
Text: Mats Hallberg