Elaine Elias på Konserthuset
19 oktober 2014
Betyg 4
Kanske på sin plats att omgående förklara den kryptiska rubriken. I marknadsföringen till evenemanget stod om en tribute till Chet Baker, vemodets mästare som Elias faktiskt spelat med. Trion gjorde endast fyra av de sånger Baker brukade framföra, vilket resulterade i en känsla av att ha lite blivit berövad vad som utannonserats. Förutom titelspåret från senaste skivan ”I Thought About You” förekom i den sprittande konserten ”This Can´t be Love”, ”Never Been in Love Before” och ”Embraceable You”. Sist nämnda omtyckta ballad spelades med märkbar spänst. Det hurtiga anslaget i This can´t be love skar sig i jämförelse med det släpiga vemod som finns i Baker´s version. Jag har inte bara lyssnat på trumpetaren/sångarens inspelningar och sett dokumentären Let´s get lost, har dessutom hört honom spela -84 med Åke Johanssons trio på ett Nef som under låtarna var knäpptyst. Måste betecknas som fulländad magi.
Angående mina förstudier av Elias har jag hört på någon CD med Steps Ahead, inspelningar i jazzradion och live på Fasching för åtta år sedan när hon njutbart levererade ett Bill Evans-program. Sitt musikaliska arv, rötterna och modersmålet härrör från Brasilien; fast hon bott i USA och varit gift med amerikanska musiker. Som pianist är hon virtuos och som människa verkar hon ha hett temperament. Less is more är ett gångbart begrepp som den kompromisslösa damen vägrar kännas vid. Därför uppstår per automatik en krock (ibland fruktbar sådan) när hon tar sig an den mytomspunne cool-jazz legenden. För mig blir hennes tolkningar en aning ansträngda, trots att Baker ska ha varit inspiratör för musiker fostrade i bossans tradition.
Marc Johnson är en basklippa – ”part of jazzhistory” – hon kamperat ihop med i över tjugofem år och gitarristen Graham Dechter var sensationellt bra när han ”hamnade” i förgrunden. I en bossa samspelade han magnifikt med Elias på sång. Gick inte att undgå notera hur fabulösa trion var på att hotta upp melodier och ändå kunna avsluta på samma bråkdel av en sekund. Efter en sprudlande snabb start som hyllning till nämnda Evans, gjorde de åtskilliga brasilianska stycken av Jobim och andra tonsättare. Efter att ha visat sin simultanförmåga genom att dansa och sjunga samtidigt fick 54-åringen översvallande publikrespons. Beträffande Elias vokala förmåga behärskar hon naturligtvis visorna på portugisiska bättre än de jazzstandards hon sjunger. De stycken som avrundade programmet i det inte helt fullsatta Konserthuset som kapellmästaren för övrigt berömde, hade otyglat brasilianskt gung i sig (bland annat ”The Girl from Ipanema”). Mitt intryck är således ganska splittrat. Glädjen, perfektionen och artisteriet var otvetydigt, men jag saknade de magiska moment Chet Baker var kapabel att frambringa. Less is more!
Text: Mats Hallberg