Jan Allan på biocafé Tellus
Betyg 4
Resan mot Midsommarkransen sker med tunnelbana efter mellanlandning i porten till Plugged Records i Gamla Stan. För andra gången under min weekend på festivalen hör jag i ett par låtar gitarristen Erik Söderlind, vars sound jag uppskattar. Bredvid sig hade han eminente basisten Hans Backenroth som en timma senare skulle spela på den gamla biografscenen belägen i en av stadens trevligaste förorter. Förstod jag timide Jan Allan korrekt är hans fotobok om 50-talet slut på förlaget, bilderna finns bevarade på USB-minne. I och med att blåsar-veteranen Jan Allan använde tre uttycksmedel för att ge oss sin historia tickade tiden snabbt. Vid paus insåg jag att jag behövde matpaus i city innan nästa konsert, vilket innebar att jag inte kan göra denna ”multimedia-show” full rättvisa. Programmet hade hög nostalgifaktor och som förmodat en soft inramning.
Backenroths trea var ansvariga för det musikaliska inslaget, det vill säga den tredje länken utgjordes av gitarristen Daniel Svensson. Huvupersonen introducerade dem genom att påstå att Hans ersatte alla föregående basister och sig själv medan Daniel ersatte självaste Rune Gustafsson. Allans trumpetspel var denna gång mer distinkt än väsande, en iakttagelse som inte ska ses som någon värdering. Han är förträfflig på att framhäva melodin, något som märktes när han och vännerna lirade Body and soul och Stockholm sweetning. Sista låten före paus var på duo med glimrande spel av Backenroth som avlöstes av ett vitalt gitarrsolo.
Fotografierna vi kunde frossa i var av häpnadsväckande god kvalitet och det verkade som Jan Allan ångrar att han inte ställde upp i fototävlingar. Motivet var antingen tjejer som var kurviga modeller (priset till den som korades till Tusensköna var astronomiska 1.000:-), stjärnor inom film och i orkestrar, Nalen-pinglor eller en tonårig Siw Malmkvist. ”Alla unga damer var måna om sitt yttre”. Den andra kategorin bilder bestod av kollegor på scen, på turné eller på partaj. Var kul att höra om och se på en julfest på Nalen som urartade. I oftast vansinnigt rökiga miljöer (fotografen nästan ende icke-rökaren) porträtterades Siljabloo, Dompan, Rolf Billberg, Egil Johansen, Åke Persson, Carl-Henric Norin, Lars Werner och Lars Gullin för att nämna ett antal välkända namn. Apropå somliga bilder sa fotografen att ”många historier går inte att berätta”.
Vår ciceron formulerade sig fyndigt och sammanfattade sin ungdom genom att retoriskt fråga: ”Visst var det roligare förr?”
Text: Mats Hallberg