Debuten Just Another Diamond Day kom ut redan 1970, men det dröjde drygt trettio år innan Vashti Bunyan fick sitt erkännande som artist. Nu kommer den tredje och som det ryktas sista skivan Heartleap ut.
– Det har varit långa, tuffa år, men äntligen är den klar. Jag är supernöjd, berättar Vashti.
Vashti Bunyan är en mångfacetterad artist som med debuten Just Another Diamond Day hyllats till skyarna av såväl folkmusiker som avantgardet. Men vägen dit har varit lång. Maktlös var Vashti inför skivstudioapparaten. Efter gediget arbete med låtarna till förstlingsverket Just Another Diamond Day skickade hon inspelningarna till en amerikansk skivstudio. Det dröjde nio månader innan slutprodukten till slut landade i Vashtis brevlåda.
Men musiken lät inget som hon tänkt sig. Det tog lång tid att förlika sig med skivan, berättar Vashti.
– Det är underbar musik, men tyvärr känns den inte som min. Jag var maktlös inför producenterna. De gjorde vad de kände för och sket i mig och mina åsikter.
Efter skivreleasen väntade Vashti förgäves på hyllningskörerna. Inte ett ljud hördes ifrån kritikerkåren. Istället lade Vashti gitarren på hyllan och flyttade ut på landet. Drygt trettio år senare återupptäcks debuten.
– Det var som att se mitt föräldralösa barn hitta hem igen, berättar Vashti.
Framgången triggade henne att återuppta musiken. Lookaftering släpptes 2005 och omfamnades av kritiker och nu nio år senare finns den tredje och som det ryktas sista skivan, Heartleap, ute i affärerna.
– Det har varit långa, tuffa år, men äntligen är den klar. Jag är supernöjd, berättar Vashti.
Hon har lärt sig av sina misstag och styr denna gång med järnhand i musikstudion. Max Richter som bland annat producerat Devendra Banhart och Animal Collective hjälpte Vashti med Lookaftering. Han har betytt allt för mig, berättar Vashti.
– Han gav mig verktygen och självförtroendet att skapa min egen musik. Han lärde mig att våga lita på min vision och att vara ärlig mot mig själv.
I Heartleap utvecklar Vashti sin säregna musik där electro blandas med folk. Naturen besjälas. Träd, blommor och växter blir till liv i Vashtis texter. Folkmusiken är högst närvarande, men själv vägrar hon att ta i epitetet folkmusiker.
– Det har en dålig stämpel. Folk tror automatiskt att jag tuggar tuggtobak och reser runt med häst och vagn. De förväntar sig inte att jag ska ha en dator.
Dagens teknik har öppnat upp nya möjligheter för artister att skapa som Vashti utnyttjat till fullo. Med datorn som hjälp skapar hon ljud som aldrig kunnat åstadkommas med vanliga instrument.
– Jag kan varken spela piano eller gitarr men med en dator kan jag skapa den illusionen. Det krävs minst tre händer att spela Mother och det hade varit omöjligt att få till på egen hand utan teknisk hjälp.
Musikskapande är för Vashti en långsam process. Hon tar god tid på sig och leker fram nya ljud och läten. Inspiration kommer från många håll.
– Melodierna dyker upp i mitt huvud när jag minst anar det och då är det som att de alltid funnits där. Men ibland är det långt mellan gångerna som inspirationen slår till.
Förutom Max Richter har folktronicabandet Animal Collective haft stor inverkan på Vashtis musik. EP:n Prospect Hummer från 2005 är ett resultat av deras gemensamma krafter.
– De är fantastiska talangfulla människor som lägger ner sin själ i musiken. De fick mig att våga tänja på mina egna gränser och gjorde att jag upptäckte nya röstlägen jag aldrig trodde jag hade i mig.
Vashti försöker själv att ha ett öppet sinne. Att Just Another Diamond Day till slut blev omfamnad av musikälskare ser hon som en skänk från ovan.
– Det är som om jag fått en andra chans och jag tänker inte göra Gud besviken. Jag lovar.
Text: Petter Stjernstedt