• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Skivrecension: Tal National – Zoy Zoy

28 april, 2015 by Redaktionen

talnational

Artist: Tal National
Titel: Zoy Zoy
Betyg: 4

För en invand lyssnare av västerländsk musik kan första mötet med Tal Nationals skiva Zoy Zoy bli svår. Det tar några lyssningar att vänja sig och att det även är svårt att finna översättningar av texterna gör det ännu svårare. Men ändå ger det en viss mystik, och att det finns sparsam information om gruppen spär på detta ytterligare.

Man fångas av de ytterst skickliga musikerna, och hur alla instrument som skulle kunna bli en kakafoni av ljud ändå går så väl ihop. Produktionen kunde dock vara skarpare. En dynamik och energi som jag skulle tro finns live saknas. Musiken är en form av fusion med traditionella nigerska rytmer i grunden. Väldigt tight och samspelt. Utan att vara långsökt kan man hitta liknande gitarrspel i vissa brittiska progressiva rockgrupper, som utan tvekan måste ha blivit influerade av ”West African guitar music”-genren som Tal National spelar.

Bandet har en bra sida på Facebook där mer information går att få. En skiva för alla musikintresserade, öppensinnade människor som vill fira in våren till hypnotiska toner.

Text: Fredrik Lind

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner Taggad som: Tal National, Zoy Zoy

Debaser kommer tillbaka till Slussen

28 april, 2015 by Redaktionen

debaserslussentillbaka

För älskare av Debaser Slussen kommer nu ett riktigt roligt besked: Musikrestaurangen Debaser Slussen återuppstår i sommar.

Ett pressmail berättar:
oka av semestern, stanna i stan, knyt dansskorna! Debaser Slussens uteservering återuppstår! Förbered dig på en sommar full av livemusik från utescenen och DJs som spelar de bästa låtarna sommarnätterna långa!

Efter ett och ett halvt års frånvaro står det nu klart att vi återvänder till Stockholms hjärta. I slutet av maj öppnar vi upp Debaser Slussen – Terrassen, som kommer att ligga på Slussterrassen precis ovanför vårt gamla torg.

Att det här blir verklighet visar att där det finns vilja där finns det hopp och att en aldrig ska sluta kämpa för något som en verkligen vill.

Vi är oerhört glada att ha ett gott samarbete med Staden igen och är tacksamma för den hjälp Kulturborgarrådet Roger Mogert och flertalet helt fantastiska myndighetsrepresentanter har givit oss i den långbänk denna process varit.

Så nu är bokningarna igång, bygget är i startgroparna, ölen beställd, menyn iväg på tryck, foodtrucken fixad och grillen är redo att tändas. Snart ses vi igen på Debaser Slussen – Terrassen!

Kärlek!
Debaser

Arkiverad under: Musik Taggad som: Debaser, Slussen

Refused släpper sitt första album på 17 år, lyssna på nya singeln Elektra här

27 april, 2015 by Redaktionen

refused

Refused är tillbaka, igen. Deras senaste album, The Shape of Punk to Come, släpptes 1998. Efter en återföreningsturné 2012 såg det länge ut som att det åter var över för det inflytelserika hardcore-bandet. Nu annonserar Refused sitt första album på 17 år. Freedom släpps den 30 juni, producerades av Nick Launay (Arcade Fire, Kate Bush, Nick Cave), och två av låtarna; Elektra och 366, skrevs ihop med den svenska producentduon Shellback som tidigare skrivit hits åt (eh…) Britney Spears och Taylor Swift. ”Det är inte längre fråga om en återförening,” säger bandets sångare Dennis Lyxzén. ”Det här är kanske det mest radikala vi nånsin gjort, både musikaliskt och textmässigt.”

Lyssna på Elektra här nedan:

Arkiverad under: Musik

Corpo största utropstecknet på spretig Bunkerfest

27 april, 2015 by Mats Hallberg

dunkerfest450

I Victoriaskolans aula i Göteborg anordnades för sjätte gången en fest av kulturföreningen Bunkern, en förening bestående av 140 musiker – de flesta med jazzig inriktning – vars replokaler är belägna i området. Av de sex gånger den genomförts har jag varit publik vid tre tillfällen. Denna gång ingick arrangemanget i Gml Stn jazzfestival. Undrar då varför så sorgligt få personer letat sig hit? Synd att tillställningen mest blir ett sätt för de medverkande att visa upp för varandra och sina kompisar var de befinner sig i sitt skapande. Ljudtekniker var ingen mindre än Harald Svensson, vars kunnande borgade för mycket god ljudåtergivning. Ska vidare noteras att många kvinnor förekom på scen, vilket är en medveten strategi också för Gml stn jazzfestival.

Först ut var en nybildad trio på piano, kontrabas och marimba som inte hade något samröre med jazz; ens i dess vidaste definition. Gissar att Prostagma fann varandra på Musikhögskolan. Linus Fredin och Henrik Magnusson hade skrivit gruppens originalkompositioner. På det relativt ovanliga instrumentet marimba hördes Ellen Sjö Sander. Linus som skötte mellansnacket berättade att ursprungstanken var att också ha med slagverk. Titlarna på såväl de fladdriga kompositionerna som på gruppens namn hämtas från grekiska eller latin. Musiken hade avgjort kvaliteter, men var inte lätt att fånga. Man lyckades inte connecta, utan var introverta. Ganska ofta påminde deras toner som studsade runt i rummet om nervig kammarmusik med ryska drag. Tredje stycket hade dock en mer sammanhållande karaktär.

Corpo har vad jag kallar för instant appeal. De har funnits länge, medlemmarna spelar i andra grupper och lagom långa soloutflykter uppmuntras. Själva beskriver de vad de håller på med som nordiskt präglade improvisationer, kombinerat med inslag från södra latituderna och i centrum en markerad puls. Den som presenterar är naturligt nog han som skriver de flesta låtarna. Denne genommusikaliske man heter Mikael Godée. Omgärdar den 58-årige sopransaxofonisten gör nestorn Lars-Erik Norrström på klaviatur, Eminenta Ebba Westerberg på slagverk, den lite mer tillbakadragne skicklige Thomas Markusson på kontrabas och som ersättare attraktionen Johan Birgenius på trummor. Man öppnade i dur med ett tilltalande tema, övergick till ett raffinerat samspel percussion – blås, nästa fas en övergång utan keyboard. Så där läckert lät det i cirka fyrtio minuter. Utan att göra avkall på sin grundpuls förekom frekventa skiftningar av tempo, takter och volym. Polyrytmiken gifte sig med sköna slingor från sax och klaviatur. Mitt i briljerade Norrström genom att piska upp stämningen några snäpp.. En anmärkningsvärt härlig låt betitlad 414, var en hyllning till stadsdelen Majorna. Kvintetten med sina utmärkta solister avslutade ömsom meditativt ömsom medryckande i ett stuk som doftade Jan Garbarek. Efteråt pratade jag både med Godé och Westerberg. Föreslog för den sistnämnde, att gruppen som är värd en plats i rampljuset, borde få ge konsert på Göteborgs Kulturkalas.

Lisen Rylander Löve / Johan Birgenius är en experimentell duo med samma sättning som Jack Brothers. Handlar alltså om en tenorsax tillsammans med ett mångfasetterat trummande. Lisens utforskande på saxofon samsas inte bara med Johans rytmiska uppbackning/ utbrott. Ljuden förstärks, förlängs och förvrängs av ett antal effektboxar. Kvinnan i duon har ett lika öppet förhållningssätt till elektronik här som när hon spelar i Midaircondo. Deras två första stycken var totala kontraster sinsemellan. Oförutsägbarheten var deras signum. Ibland spännande att lyssna på, ibland tappade jag lite fokus. Man avslutade angenämt med ett repetitivt och suggestivt sound.

Becka & the funky flakes hette niomannabandet som avrundade den sena kvällen, startades i höstas av unga agiterande sångerskan Rebecka Lindstedt. De framför feministisk funk samtidigt som de serverar en historielektion. De deklarade från scen att de vill mer än att bara underhålla, även om de var värda en större och dansande publik. Mitt första intryck andades skepticism. Lät helt enkelt otajt och trevande! Som tur var styrdes det upp omgående. De hämtar främst sitt material från rå 70-tals funk, skriven av ofta föbisedda kvinnor. Ett typexempel är Betty Davis (en gång gift med legenden och min jättefavorit Miles) , vars frispråkiga låtar gruppen hyser stor förkärlek till. De blandar sin repertoar med några av Beckas egna alster. Var kul att höra henne rappa om sig själv. Som sista låt sjöng hon My funk av Candy Dulfer. I sina bästa stunder lät The funky flakes som ett intensivt JB:s, men sjävklart inte riktigt med deras stadga. Det könsblanade bandet innehåller hyggliga solister, bland andra Hampus Andersson på fender rhodes (om uppfattade rätt). Och blåssektionen är underbart samtrimmad, slutar på tiondel. Malin Almgren på trummor hade en ansvarsfull syssla och bortsett inledningar till intimare avsnitt med blåsare fungerade svängfaktorn. Min var emellertid Annika Törnqvist på fet funkbas. Har sällan hört någon i en grupp utan meriter som dominerat så kraftigt, som varit så avgörande för det positiva utdelade mitt beröm omgående efteråt.

Arkiverad under: Musik

Intervju med Westkust och School ’94

26 april, 2015 by Jonatan Södergren

weskust

Westkust och School ’94 har en del gemensamt; utöver att de är ute på en gemensam turné så kommer båda banden från Göteborg, de ligger på samma skivbolag — Luxury — och med fötterna i 90-talets alternativrock gör de kanske den bästa indiemusiken Sverige har att komma med just nu. Därför kändes det naturligt att intervjua båda banden på samma gång. I samband med att deras gemensamma turné hade vägarna förbi Landet-klubben Heaven Up Here på Telefonplan i Stockholm mötte Kulturbloggen upp Westkusts Gustav Andersson (sång/gitarr) och Hugo Randulv (bas), samt Alice Botéus (sång) och Felix Andersson (bas) från School ’94 för en intervju som varade fram tills att vi blev utslängda av en av servitörerna på Landet eftersom Felix skrattade för högt.

Ni är ute på turné tillsammans. Utöver att ni båda ligger på samma skivbolag, Luxury, hur kom idén till den här turnén till?

Alice: Det var jag och Julia i Westkust som tyckte det vore kul. Så skulle de släppa en platta, då tänkte vi: ”Ska vi inte åka ihop?”.

Hugo: Jag har velat spela med dem sedan jag hörde dem första gången.

Alice: Det var en väldigt ömsesidig idé.

Har ni en bra relation till de andra banden på Luxury?

Felix: Ja och nej, det finns lite olika falanger. Luxury är inte supersmalt, det är ändå lite bredd på skivbolaget. Vi två, Makthaverskan och Happy Hands Club känns som någon slags gruppering.

Inspireras ni av liknande band?

Alice: Vi är lite blandade.

Gustav: Det kommer nog lite undermedvetet i och med att man spelar musik som man tycker är bra. Man har ju blivit influerad av band som man lyssnat mycket på. Det är ingenting som är genomtänkt. Iallafall inte i Westkust. Det kommer väldigt naturligt. Per som spelar gitarr i School, har spelat in all Makthaverskan och nästan all Westkust. Där har vi blivit influerade av varandra. På en inspelning så finns det någon sorts gitarrpedal som Per använder, typ någon pitchmodulator så det låter väldigt ringande, då har man tänkt: ”En sån vill jag ha, för det passar ju”.

Felix: Vi har inga band som vi uttalat är influerade av. Om man pratar om oss så tror jag vi har jättemånga gemensamma influenser, men det beror på hur nära man går. Ifall man lyssnar på den musik som vi är, då tror jag att vi står ganska långt isär, men ifall det är någon som är totalt ointresserad, då är vi ju jättelika. Alla vi har ju lyssnat jättemycket på The Smiths när vi var unga.

Gustav: Jag har faktiskt aldrig lyssnat på The Smiths.

Alice: Inte jag heller.

Gustav: Men jag tror inte det spelar någon roll, för vi alla gillar när det blir lite åka av!

Alice: Att vi ens startade School var för att jag och Felix hade en gemensam bild av ett band vi ville skapa. Annars hade inte School funnits.

Vad var det för gemensam bild ni hade?

Felix: Vi behöver inte ta det så himla långrandigt, vi sågs, käkade middag, och så sa vi bara: ”Vi startar ett band”. Så gjorde vi det.

Kan ni berätta den här historien om varför ni var tvungna att byta namn?

Felix: Det finns ett skotskt twee-band som heter The School. Det var inte ens de, utan det var sångerskans pojkvän som skrev till oss på Facebook: ”Oh, you guys are great, we love your sound. Har ni tänkt på att det finns ett skotskt popband som också heter The School? Det kan bli lite förvirrande, man kan lätt blanda ihop er”. Jaha, vad menar ni? Det är klart man inte kan göra det. De spelar twee-pop och bor i Skottland. Sedan skrev de tillbaka och vi fortsatte vara lite skojiga tillbaka mot dem. Till sist var det en advokat som hörde av sig, då hade de tydligen rättigheterna på namnet School om man spelar någonslags alternativ pop i hela UK.

Alice: Och så skrev de: ”Vi ska faktiskt komma och spela i Göteborg i höst, det kan ju bli lite förvirrande för er”. Fast, det ska ni ju inte.

Felix: Därför lade vi till ’94, för att det var ett bra år.

Alice: My So-Called Life kom. Brainpool släppte en bra skiva. Pelle ville att vi skulle heta School Lion…

Felix: …som Snoop Lion. För att det var en uppdatering av School. Att vi hade höjt oss en nivå, att det här var en ny inkarnation av School. Han var superseriös. Det är grymt i några sekunder, men det är ingenting man vill leva med.

Hugo: Då får ni mail av Snoops advokat istället.

Ni släppte en EP med Westkust 2012. Hur kommer det sig att debutalbumet, Last Forever, kommer först nu?

Gustav: Jag har varit sjuk. Så då har det inte blivit så mycket.

Hugo: En öronskada gjorde det omöjligt att kunna repa och skriva nya låtar.

Gustav: Fast jag har ingen hörselskada längre, allt är bra nu. Plus att vi är världens långsammaste människor. Vi är ju faktiskt efterblivna på snabbhet.

Felix: Men ni gillar ändå att planera väldigt mycket.

Gustav: Planera? Gör vi det?

Felix: Med folkölen och allt det där, då var ni väldigt planerande.

Hugo: Ja, när det kommer till att skaffa alkohol.

Gustav: Framför allt Philip gillar att planera, med alkohol och sånt. Det är viktigt.

Hugo: Det är massa saker. Sedan tror jag vi har varit utomlands, och vi har haft problem med replokaler. Vi har inte riktigt haft någon replokal emellanåt. Sedan har vi haft fokus på annat, vi har spelat i andra band som tagit tid. Sedan var det lite allmän lathet också. Det har bara gått segt liksom.

Har ni en bättre bild av vad Westkust är för band och vilket sound ni ska ha nu?

Gustav: Definitivt. Jag tycker att den här skivan gjuter oss ganska bra. Den känns ganska viktig för oss, soundmässigt och vad vi vill. Det känns som att alla har fått komma fram.

Hugo: Det jag tyckte var grymt med att spela in en skiva, eller skillnaden från att spela in en singel eller en EP, då har man haft ett par låtar som har hamnat tillsammans. När man skulle spela in en skiva fick man tänka att det ska bli ett album av det, att det ska finnas någon slags helhet. Man har ändå haft det i åtanke när man spelat in det, och det känns som att det har lett fram till att vi hittat vårt sound.

Gustav: Jag har nog aldrig tänkt så, men det har definitivt blivit så. Det är ingenting som vi planerat.

Ni har ju båda omnämnts av stora, utländska bloggar. Är det något ni märkt av?

Felix: Ja, det har märkts. Man märker att det skrivs, man märker att musiken får spridning.

Hugo: Verkligen, jag och Gustav spelar i Makthaverskan också. När vi var i USA och spelade var det folk som kom och kollade på Makthaverskan, som också hade upptäckt Westkust genom bloggar. Vi hamnade på Pitchfork, det var många som upptäckte oss där. Så det har vi verkligen märkt av. När vi släppte skivan nu så sålde den slut på direkten, det tror jag inte hade hänt om det bara hade varit fokus på bandet i Sverige.

Hur var det att spela på SXSW?

Hugo: Grymt!

Felix: Var det grymt? Jag är jättenyfiken.

Gustav: Första dagen var kul, men själva SXSW tyckte jag bara var asjobbigt. Det är hur mycket folk som helst, det är stressigt. Vi gjorde absolut roligare spelningar på den turnén än på SXSW. Det är en knyta-kontaktsfestival, en branschfestival, det är väl det själva grejen är.

Felix: Det är väl som by:Larm?

Gustav: Bilar?

Felix: by:Larm.

Gustav: Nu tänkte jag på Cars, alltså Disneys Bilar, skivomslaget där. Den ska omnämnas sedan.

Hugo: Det var så maxade intryck hela tiden. Musik överallt. Väldigt stort. Jag vet inte hur många jävla band det var som spelade där den veckan.

Gustav: Typ tio tusen.

Hugo. Jag tror det var två tusen som var officiella, sedan var det massa inoficiella spelningar. Jag har ingen aning, men det var sjukt många. Vi hade ett ganska lugnt schema, jag träffade folk som gjorde åtta spelningar på tre dagar, vi hade tre spelningar på tre dagar och det räckte gott och väl. Det var kul…

Gustav: …och jättretråkigt. Det var båda. Det var jättekul att spela och att folk kom och kollade, men att gå runt i staden var jättejobbigt.

Vad var det för något om Bilar?

Gustav: Vi ska snacka om våra favoritomslag i GAFFA, och då ska jag välja Disney Pixars soundtrack till Bilar. Det är bara en idé jag har. Det blir spännande, väldigt bra film.

Felix: Är den så bra?

Gustav: Det är mer att alla bilarna ser så gulliga ut.

Felix: Jag började se den när jag var sjuk, jag tror jag såg halva, sedan tröttnade jag.

Gustav: Jag förstår dig, jag gillar inte heller den. Jag gillar bilarna för de är jättegulliga.

Alice: Jag gillar Det regnar köttbullar och Wreck-It Ralph.

Hugo: Jag såg Monsters University nyligen, den är fem av fem.

Gustav: Den är fem av fem. Jävlar!

Alice: De är båda jättebra. Det är nog de bästa. Monsters Inc alltså.

Är ni överlag stora fans av animerad film?

Alice: Jag gillar Pixar.

Hugo: Jag gillar Dumma mej 1. Jag har inte sett Dumma mej 2. De är jättegulliga, de här små öronpropparna eller vad det är.

Alice: Jag gillar animerad film.

Gustav: Jag gillar nog mer idén av animerad film, mer än…

Felix: [Skratt]

Gustav: …än att jag gillar att titta på det. Det är nog därför jag gillar just Bilar. Idén av att de är gulliga, men det är inte så kul att kolla på den. Det är som när man tänker: ”Åh, vad det hade varit gott med en cigg nu,” sedan när man tar den så är det inte gott alls. Exakt så är det.

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: bilar, Heaven Up Here, Landet, Luxury, School '94, SXSW, Telefonplan, Westkust

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 571
  • Sida 572
  • Sida 573
  • Sida 574
  • Sida 575
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1780
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Disney+ har släppt trailern och … Läs mer om Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in