I Victoriaskolans aula i Göteborg anordnades för sjätte gången en fest av kulturföreningen Bunkern, en förening bestående av 140 musiker – de flesta med jazzig inriktning – vars replokaler är belägna i området. Av de sex gånger den genomförts har jag varit publik vid tre tillfällen. Denna gång ingick arrangemanget i Gml Stn jazzfestival. Undrar då varför så sorgligt få personer letat sig hit? Synd att tillställningen mest blir ett sätt för de medverkande att visa upp för varandra och sina kompisar var de befinner sig i sitt skapande. Ljudtekniker var ingen mindre än Harald Svensson, vars kunnande borgade för mycket god ljudåtergivning. Ska vidare noteras att många kvinnor förekom på scen, vilket är en medveten strategi också för Gml stn jazzfestival.
Först ut var en nybildad trio på piano, kontrabas och marimba som inte hade något samröre med jazz; ens i dess vidaste definition. Gissar att Prostagma fann varandra på Musikhögskolan. Linus Fredin och Henrik Magnusson hade skrivit gruppens originalkompositioner. På det relativt ovanliga instrumentet marimba hördes Ellen Sjö Sander. Linus som skötte mellansnacket berättade att ursprungstanken var att också ha med slagverk. Titlarna på såväl de fladdriga kompositionerna som på gruppens namn hämtas från grekiska eller latin. Musiken hade avgjort kvaliteter, men var inte lätt att fånga. Man lyckades inte connecta, utan var introverta. Ganska ofta påminde deras toner som studsade runt i rummet om nervig kammarmusik med ryska drag. Tredje stycket hade dock en mer sammanhållande karaktär.
Corpo har vad jag kallar för instant appeal. De har funnits länge, medlemmarna spelar i andra grupper och lagom långa soloutflykter uppmuntras. Själva beskriver de vad de håller på med som nordiskt präglade improvisationer, kombinerat med inslag från södra latituderna och i centrum en markerad puls. Den som presenterar är naturligt nog han som skriver de flesta låtarna. Denne genommusikaliske man heter Mikael Godée. Omgärdar den 58-årige sopransaxofonisten gör nestorn Lars-Erik Norrström på klaviatur, Eminenta Ebba Westerberg på slagverk, den lite mer tillbakadragne skicklige Thomas Markusson på kontrabas och som ersättare attraktionen Johan Birgenius på trummor. Man öppnade i dur med ett tilltalande tema, övergick till ett raffinerat samspel percussion – blås, nästa fas en övergång utan keyboard. Så där läckert lät det i cirka fyrtio minuter. Utan att göra avkall på sin grundpuls förekom frekventa skiftningar av tempo, takter och volym. Polyrytmiken gifte sig med sköna slingor från sax och klaviatur. Mitt i briljerade Norrström genom att piska upp stämningen några snäpp.. En anmärkningsvärt härlig låt betitlad 414, var en hyllning till stadsdelen Majorna. Kvintetten med sina utmärkta solister avslutade ömsom meditativt ömsom medryckande i ett stuk som doftade Jan Garbarek. Efteråt pratade jag både med Godé och Westerberg. Föreslog för den sistnämnde, att gruppen som är värd en plats i rampljuset, borde få ge konsert på Göteborgs Kulturkalas.
Lisen Rylander Löve / Johan Birgenius är en experimentell duo med samma sättning som Jack Brothers. Handlar alltså om en tenorsax tillsammans med ett mångfasetterat trummande. Lisens utforskande på saxofon samsas inte bara med Johans rytmiska uppbackning/ utbrott. Ljuden förstärks, förlängs och förvrängs av ett antal effektboxar. Kvinnan i duon har ett lika öppet förhållningssätt till elektronik här som när hon spelar i Midaircondo. Deras två första stycken var totala kontraster sinsemellan. Oförutsägbarheten var deras signum. Ibland spännande att lyssna på, ibland tappade jag lite fokus. Man avslutade angenämt med ett repetitivt och suggestivt sound.
Becka & the funky flakes hette niomannabandet som avrundade den sena kvällen, startades i höstas av unga agiterande sångerskan Rebecka Lindstedt. De framför feministisk funk samtidigt som de serverar en historielektion. De deklarade från scen att de vill mer än att bara underhålla, även om de var värda en större och dansande publik. Mitt första intryck andades skepticism. Lät helt enkelt otajt och trevande! Som tur var styrdes det upp omgående. De hämtar främst sitt material från rå 70-tals funk, skriven av ofta föbisedda kvinnor. Ett typexempel är Betty Davis (en gång gift med legenden och min jättefavorit Miles) , vars frispråkiga låtar gruppen hyser stor förkärlek till. De blandar sin repertoar med några av Beckas egna alster. Var kul att höra henne rappa om sig själv. Som sista låt sjöng hon My funk av Candy Dulfer. I sina bästa stunder lät The funky flakes som ett intensivt JB:s, men sjävklart inte riktigt med deras stadga. Det könsblanade bandet innehåller hyggliga solister, bland andra Hampus Andersson på fender rhodes (om uppfattade rätt). Och blåssektionen är underbart samtrimmad, slutar på tiondel. Malin Almgren på trummor hade en ansvarsfull syssla och bortsett inledningar till intimare avsnitt med blåsare fungerade svängfaktorn. Min var emellertid Annika Törnqvist på fet funkbas. Har sällan hört någon i en grupp utan meriter som dominerat så kraftigt, som varit så avgörande för det positiva utdelade mitt beröm omgående efteråt.