Musik

8/3 2024

Valand i Göteborg (Arrangör Jazzföreningen Nefertiti)

Att ta sig till Jazzföreningens evenemang i syfte att försöka förmedla vad som äger rum är ett privilegium, en lustfylld och utmanande syssla om vartannat. På Internationella kvinnodagen befinner sig uppseendeväckande nog fem män på scen, bördiga från Skandinavien och England. Saxofonisten, improvisatören och kompositören Marius Neset frontar. Norrmannen har senaste decenniet tillhört de hetaste jazzakterna i Europa. Har hört honom som sideman och med egen grupp på ett gig i Ljungskile som golvade mig totalt 2019. Vilka tonala piruetter man än utförde i rasande tempo landade musikerna på fötterna, dessutom i exakt samma ögonblick när det handlade om ensemblespel. Neset står bokförd för cirka femton album, varav somliga med lyxigt stor sättning. Noterar samarbeten med Trondheim Jazz Orchestra, London Sinfonietta, Bergen Philharmonic och Danish Radio Big Band.

Medmusiker på pågående turné är Magnus Hjorth vid flygeln som nyligen satt på samma scen och ackompanjerande Karl Olandersson, trumslagaren Anton Eger (Jazz Kamikaze, Django Bates, Phronesis mm.) Elliot Galvin på synt/ keyboard som jag sett med Dinosaur samt vikarien Kaspar Vadsholt på elbas och till vardags i Danish Radio Big Band Av övriga uppdragsgivare kan nämnas Jens Winther och Hans Ulrik. Under avdelningen fakta ska också framhållas att arrangörens ordinarie ljudtekniker lyckas förträffligt, trots klagomål om alltför lite tid för soundcheck. Behövde inte ens öronproppar. Den virtuosa saxofonisten låter genomgående musiken tala, varför jag bara vid enstaka tillfällen kan ange låttitlar.

Inledningen draperas i osedvanligt soft skrud. Toner stretchas vilsamt när akustiska instrument integreras med elektronik. Neset tycks improvisera till slingor framtagna av engelsmannen. Musiken vandrar från nordisk folkton till oberäkneligt infallsrika fraser i valstakt, där Egers fantasifulla eskapader ger ett mervärde. Efter ett tag byter den prisade saxmannen till sopran. Det svepande soundet sköljer emot hyfsat stor publik vilka lyssnar uppmärksamt när nästa fönster bildligt talat öppnats och vi kliver in ett universum med atmosfäriska anor från Weather Report. Flera låtar knyts samman likt en svit, fascinerande att tillägna sig dessa föränderliga bågar. En självklar referens som vid olika tillfällen poppar upp är Jan Garbarek Group, som jag hört live tre gånger sedan 2018. Istället för den fantastiska frenesi jag förknippar konserten hos L´Jazz med, kan jag försjunka i eggande vacker musik formad kring långa linjer.

Ny inriktning tar sikte på karnevaliska rytmer i en anda som leder tanken till en hetsigare variant av Yellow Jackets ( hörde kvartetten längst fram på YSJF härom året och de har faktiskt lirat i närtid i Jazzföreningens regi). Elbasen markerar lika odiskutabel som omistlig närvaro och mina anteckningar slår fast att rytmsektionen är av extraordinärt snitt. Blir givetvis härligt upprymd av halsbrytande, furiöst samspel. När stormvinden blåst förbi inträder ett fängslande tillstånd, vars feature logiskt nog emanerar från flygeln. Hjorth glänser med porlande ekvilibristik, interagerar med Egers och Vadsholts uppbrutna rytmer. Sekvensen utvecklas till en superavancerad konversation emellan Anton Eger och Elliot Galvin. När syret riskerar att ta slut på grund av detta omtumlande crescendo blir det efter 45-50 minuter paus.

Andra set måste betecknas som exceptionellt, artar sig till en otroligt upphetsande tillställning. Fabulös offensiv banar väg för inslag att likna vid cirkuskonster. Via makalös teknik från rytmtillverkare Eger och formationens ledare uppstår vidunderlig spelglädje hos samtliga. Närmast osannolikt tajt konstellation ges generöst med utrymme att exponeras i helfigur.

Sitter mestadels i en soffa med skymd sikt. Får i andra halvan sällskap av två medelålders par vilka varit på restaurangen vägg i vägg (om plats finns ingår det tydligen som en förmån att få bevista konserter efter paus). Riktar en kommentar till dem. ”Det här är ju så långt ifrån Mello man kan kan föreställa sig.” Ingen argumenterade emot. En av kvinnorna kallade vad vi förbluffade hörde för ”techno-jazz”. Två ytterligare associationer Marius Neset väcker med den skimrande delen av sitt spel är termen fjord-jazz och ett sound snarlikt Soft Machine.

Progressive influenser kan således skönjas, vilket förvånar. Kul! Sanslöst uppdrivet tempo avlöses under konserten av lyriska vackra passager. Hör till och med enstaka swingrelaterad sekvens initierad av i första hand utomordentlig pianist. Originellt att Neset sett ett behov av att ha med två klaviaturspelare, ett fruktbart grepp. Allt eftersom samförståndet blir mer och mer instinktivt utvecklas konserten till en häpnadsväckande högtidsstund, varvid rytmsektionen hamnar i zonen. Låter underbart om vikarien på elbas som på sin nivå fixar sin uppgift galant. Noterar hur han ler åt vildsint virtuosa polyrytmiken framställd av norsk-svenske trumslagaren.

I en rafflande improvisation på duo emellan ekvilibristerna på saxofon respektive trumset tar och ger musikerna likt en ringlande dans. Tycker mig känna igen strofer. Kan de ha hämtats från West Side Story? En melodi framförs som dialog mellan Magnus – Marius. minns jag rätt tog den vid efter ljuvligt solo från den först nämnde. För att betona hisnande motpoler framförs en vacker melodi mycket långsamt. 39-åringen i centrum för vår uppståndelse meddelar exalterad att musik från albumet Happy framförts och introducerar ett utsnitt ur Children´s Day, skriven för symfoniorkester. Musiken visar sig vara full av hyss, garnerad med rytmer vilka hackats i sär.

Förmår inte att återge känslan i fullkomligt suverän avslutning. Fabulöst tempo furioso väller över publiken i ett fenomenalt samspel. På något oförklarligt vis förvandlas ändå inte obeskrivlig intensitet till okontrollerbart spräck. Anton Egers extatiska eruptioner i förening med flödet av toner från Neset jämte lyhörd assistans från resterande musiker framkallar stående ovationer.

Extranumret blir naturligtvis en sorts antites till den orgiastiska urladdningen. Hänförs av komposition i skepnad av en finstilt, rörande hymn. Man kan som bekant bara vara på ett ställe samtidigt. Denna konsert krockade med en upplaga av musiker förknippade med Frank Zappa på Brew House under ledning av Chad Wackerman (som jag fick träffa och höra i Kungsbacka för ett par år sedan). Men som framgår av recensionen vill jag hävda att rätt beslut fattades. Tog tillfället i akt efteråt att strö beröm över flera av de magiska musikerna inklusive prisade tenor- och sopransaxofonisten i vars namn konserten anordnades.

Foton: Qlaez Wennberg

28/2 2024

Valand i Göteborg (Arrangör: Jazzföreningen Nefertiti)

Skånebaserade David´s Angels firar på sin turné 15-års jubileum, vilket de uppmärksammar med att släppa liveplatta. Katalogen innehåller fyra album vilka rosats av recensenter och samarbete med Grammy-belönade trumpetaren Ingrid Jensen. Mot en jazzig bakgrund rör sig David Carlsson och hans änglar emellan arty popbeat och progressive, eller som man själv och andra definierar sina korsbefruktningar: pop, jazz, punk, groove, improvisationer och avant garde. Såg dem på Ystad Jazzfestival sommaren 2017 och recenserat två senaste skivorna. Erfarenheter vilka överraskande nog kvalificerade mig att bli inbjuden av bandet. Devil´s Angels anlände till Göteborg efter lång tågresa från Bollnäs.

Satt vid bord med vit duk i Valands minsta ordenssal, läppjade på ett glas vitt under två set tillsammans med ett par dussin uppmärksamt lyssnande individer. Kändes till lika delar intimt och exklusivt att få inbjudan till eggande livemusik i fördelaktig ljudmix från basist, trumslagare, klaviaturspelare och textskrivande sångerska. Kom efteråt i trevligt samspråk med kvartettens medlemmar.

David´s Angels består av David Carlsson på basgitarr (också flitigt sysselsatt som ljudtekniker & mixare i den inspelningsstudio han förestår), Maggi Olin på rhodes och piano, Michala Östergaard-Nielsen från Köpenhamn på trummor och percussion samt vokalisten Sofie Norling bosatt i Stockholm. I ordenssalen vid Avenyn öppnar man med försynt, inbjudande groove som utvecklas efter hand. Rytmsektionen utgör muskulös ryggrad medan spjutspetsen formas av Maggi Olins melodislingor. I förgrunden sveper Sofie Sörlings sång fram, ibland vacker, stundtals avsiktligt expressivt oskön. Vi bör ha i bakhuvudet att devisen lyder ungefär ”från änglalikt sound till brutalt”. Titelspåret från senaste albumet Thanks To You tillhör deras sköra och ömsinta sida, introduceras vackert på digitalpiano. Kärleksballaden Kännetecknas av porlande sound och ljuv sång. Avlöses av komposition där trumslagaren flyttar fram sin position i följsamt beat som broderas ut. Utropstecken för feature på rhodes. Fäster mig vid drömsk inriktning på en stämma med imponerande register och från uppbackande, lysande instrumentalister. Melodin som specifikt genererar detta intryck har titeln Bringin´Us Close.

Textskrivande Norling står för samtliga presentationer. Berättar till vilka Rid Of You tillägnats, en suggestiv sak som minner om formidabelt sväng från 70-talet á la Bill Withers och Curtis Mayfield. Med inspirerad batterist i förarsätet trycker musikerna på med extra saftigt groove. Övergår i uppfriskande stökigt intervall med ordlös improvisation från frontande vokalist. I dessa tempohöjande eruptioner bibehålls ändå en rätlinjig struktur, ett uppseendeväckande signum. Många melodier är rotade i Maggi Ohlins angenäma löpningar över sitt rhodes-lån med dess härligt daterade sound. Och då ofta i låtar som vindlar fram och expanderar i återhållsamt tempo. Vi serveras fräscha liveversioner av What It Seems och Now It Starts. Sist nämnda alster sägs utgå från ett deppigt tillstånd – ”när man tror det är kört”. Fängslas av en näpen vals med smäktande stick med stadig basgång. Vill referera igenkännbara grunden till Besame Mucho. Innan första set är till ända visar Norling sin klass, sträcker ut i sluttonerna.

I en innovativ och sammansvetsad grupp där djärv musik baseras på beats, utifrån ett frihetligt jazzkoncept, innehar givetvis David Carlsson en nyckelroll. Vandrar ledigt emellan kompmusikerns roll och att manövrera sig längst fram i ljudbilden. I höstas stod en fusionorienterad extraordinär elbasist på samma scen, nämligen min favorit Jimmy Haslip. I jämförelse med honom och exempelvis Lars ”Larry” Danielsson (DK) kan likheter skönjas, fast 54-åringen från Skåne framstår som en avgjort mer diskret virtuos. Att omge sig med enbart kreativa kvinnor får anses vara en smula unikt.

Andra set inleds med ordlös loopad sång, fängslande udda inslag. Och klingar ut i ett successivt uppbyggt extranummer, vars stegring från prydligt och stämningsmättat till det opolerat taggiga, rymmer ett spann synonymt med estetiken hos DA.

Vad bör lyftas fram av hur det kunde låta emellan? I ett stycke indränkt i moll gör jag vågen för Sofie Norlings instrument, hennes uttrycksfulla röst och noterar basgitarrens snygga sound. En annan aptitlig komposition präglas av tillbakalutat groove, vars kulmen utgörs av en magnifik konversation mellan de begåvade kvinnorna som lirar trummor respektive rhodes. Inför en atmosfärrik, stillsam ballad betitlad Mountains, avslöjas textmakarens intresse för kvantfysik. Utan att bli esoteriska använder DA gärna aviga takter och mindre förekommande ackordföljder.

Under deras stimulerande spelning gör jag reflektionen att kvartetten sannerligen utarbetat en signifikant stil, en framgångsrik sådan. När jag efteråt nämner en viss musikalisk samhörighet med We Float (består också av tre kvinnor och en man i ordinarie sättning), påpekar Carlsson att David´s Angels hållit på längre, vilket ur den aspekten gör dem mer originella,