Musik

28/4 2024

Domkyrkan i Göteborg – Jazz i katedralen

Sedan jag i lyriska ordalag här skildrade mötet mellan Ebbot och Göteborg Jazz Orchestra på Draken i november, har jag sett GJO med olika gäster vid tre ytterligare tillfällen. Kring Lucia framträdde man i jul-special med sångsolisterna Alexander Lövmark och Fantine Tho, en stjärna hemma i Brasilien sedan tiden med storsäljande The Rouge. I år har GJO flyttat sina månatliga måndagsspelningar till sobra Park Lane. Bevistade generöst storstilad premiär tillsammans med storbandsälskare och nyfikna VIP-inbjudna. Dragplåstret denna gång – trumpetaren och vokalisten Peter Asplund – imponerade oerhört på Janne Josefsson (legendarisk journalist på SVT) och oss övriga genom sin fullödiga hängivenhet. Asplund har jag haft äran att recensera flera gånger. Månaden därpå återförenas Lövmark (också recenserats och därtill intervjuats) med GJO i en koncentrerat lyckad samvaro med en orkester i högform.

Nästa konsert på Park Lane äger rum nu på måndag när Vivian Buczeks viga stämma ackompanjeras av denna högoktaniga jazzorkester. De har ju redan hunnit bekanta sig med varandra musikaliskt, då de tillsammans med en glansfull ungdomskör åstadkom bejublade insatser i en fullsatt Göteborgs Domkyrka. Svenska kyrkan stod som arrangör för ett event vars konferencier Jens Möller hämtats från P2.

Vivian Buczek genomförde samma helg flera konserter i Västsverige med sin drömtrio. Dygnet före Domkyrkan befann hon sig i Trollhättan. Och på kvällen blev det två krogspelningar på intima Unity. Jag satt längst in i ena hörnet någon meter från pianot, tog emot tonerna från den sena kvällsspelningen som pågår i cirka 75 minuter. Hör till saken att också Buczek har recenserats av undertecknad live jämte senaste skivorna. Bakar in minrecension från Unity i den text som i övrigt kommer ägnas ät vad som hände i Domkyrkan. Hennes flitigaste samarbetspartner Martin Sjöstedt, tillika favoritarrangör, sitter med ryggen mot mig på pianopallen. När han känner igen mig utbrister han med glimten i ögat ”nu gäller det att skärpa sig”. Rytmsektionen består av den danske kontrabasisten Jesper Bodilsen och den i Skåne bosatte batteristen Zoltán Csörsz. Rekommenderar att ni googlar fram vilka meriterande samarbeten dessa tungviktare till musiker varit involverade i. Internationella perspektivet kan vidgas genom att upplysa om att den mångsidige trumslagaren ä’r bördig från Ungern och att den karismatiske sångerskans musicerande föräldrar kommer från Polen.

Spännande repertoar serveras bestående av standards, sångerskans eget material och ett par alster signerade soundtrack-romantikern Michel Legrand, eftersom inspelningar av dennes musik ska bli nästa projekt. Märks att Buczek trivs förträffligt med sällskapet, låter dem både backa upp och fylla i raffinerat i stick. Stundtals bryter Sjöstedt och Csörsz ut i hisnande dialoger där Bodilsen får agera sammanhållande kitt. Och för att verkligen bevisa vilken glädje jobbet skänker artisten, prickas sluttoner med bländande emfas ett par gånger. Energin, densiteten och variationsrikedomen var påfallande. Ett groovigt alster från Horace Silver tillägnas skribenten (kan inte erinra mig när det hände senast). I Fly Away flyger man högt och samma exalterade sound sveper över oss i Devil May Care, It Could Happen To You, första balladen Misty och i en bluesig shuffle som rusigt extranummer. Under ett originellt arr på Close To You (B. Bacharach) glider man iväg med total närvaro. Inspirerade av en frontande dam som aldrig håller igen uppnås på så vis flow i en fantastisk pianotrio.

Ska försöka att inte bli för faktaspäckad när jag återvänder till Domkyrkan ett stenkast från krogen Unity. Det omväxlande programmet döpt till ”Jazz i katedralen” påminner om strömningar vilka initierades på 60-talet av bland andra Bengt-Arne Wallin, Nils Lindberg, Bengt Hallberg och självaste Duke Ellington. Syftar på jazz i folkton och angränsande sakrala tongångar. Strömningar som ofta flöt samman i kyrkorum. Minns hur körledare som Leif Strand och Gustav Sjökvist framgångsrikt etablerade kammarjazziga samarbeten med den tidens jazzadel.

Har rätt uppgift tagits fram heter körledaren denna gång Petter Ekberg. I programhäftet anges att storband och kör möts i en salig blandning av folkmelodier och storbandsjazz. Akustiken med anmärkningsvärd efterklang var till belåtenhet, vilket Tomas Ferngren ska harangeras för. Jag satt långt bak, blev uppfylld av svävande toner vilka ibland förbyttes till fräckt distinkta rytmer.

Könsmixade kören gjorde ett närmast sensationellt intryck. Otroligt vackert blir det när stavelser bildligt talat hänger kvar i luften. Kören briljerar a cappella i både dansant rytmik förstärkt med fotstamp och i trösterik nyskriven koral från Norge med titeln Even When He Is Silent. I Deras närvaro innebär att åhörare med olika preferenser blandas. Konserten attraherar i lika hög grad storbandsentusiaster och de som föredrar så kallad seriös musik, på motsvarande sätt som spektakulära ”Jazz on film” på Göteborgs Konserthus nyligen där Bohuslän Big Band för första gången delar scen med Sverige Nationalorkester.

Olika musikaliska världar möts eller lyssnar på varandra, vilket konferenciern initierat kåserar kring. Nils Lindberg kopplas originellt nog samman med Schubert, främst tack vare en utseendemässig likhet. Vilken enastående glöd Gustavi ungdomskör utstrålar kollektivt. Konserten som helhet alstrar hopp om livet erbjuder förtröstan och skönhet, som ett motmedel till tidens skrämmande polarisering och okontrollerbar kriminalitet.

Hos Göteborg Jazz Orchestra utkristalliseras av naturliga skäl ett knippe högkaratiga solister. Första introt slås an av på klaviaturen av Gustav Elg Tysklind. Första solot levereras av Patrik Putte Jansson på trumpet. Strålande instrumentalisten återkommer i fler passager. Med ett antal dagars distans vill jag lyfta fram trombonisterna Sebastian Petersson och Gustaf Wiklund, träblåsaren Andreas Thurfjell samt gitarristen Erik Weissglas. På betydelsefulla positionen som kontrabasist vikarierade ingen mindre än Matz Nilsson.

Den musiker som övertygar allra mest genom att antingen ta fram reflekterande mönster eller läckert pådrivande dito är Fredrik Hamrå. Fast jag var väl förtrogen med hans kapacitet utses trumslagaren till konsertens mvp. Med Ebbot och ett par gånger på Contrast har framgångar skördats. Nu kom det definitiva genombrottet, möjligen delvis beroende på fördelaktiga akustiken. GJO frambringar ett sound som om man skulle sluta ögonen kan förväxlas med just BBB. Framförde kuriöst nog mitt omdöme till Göran Kroon i BBB, råkade sitta bredvid denne trumslagarnestor. Högre beröm kan näppeligen inkasseras. GJO kommer sannerligen till sin rätt i arrangemang av exempelvis giganterna Bengt-Arne Wallin, Nils Lindberg och Bengt Hallberg.

Förefaller kanske egendomligt att inget än så länge sagts om gästens bedrifter. I detta stora format integreras Buczek njutbart in i vissa sektioner av en föredömligt organiserad konsert. Gör därför inte samma överväldigande intryck som på Unity´s scen, vars minimala avstånd till publiken kan ha sina sidor (ett gäng stimmiga snubbar tog ingen hänsyn till oss som enbart ville lyssna). I rymliga Domkyrkan gavs hon däremot full uppmärksamhet för exempelvis sin avspända tolkning av Visa från Utanmyra klurigt arrad av Bengt Hallberg. Här träder förstås Matz Nilsson elegant in i handlingen. Vidare ter sig hennes röst föredömligt balanserad i engelsk version av Allt under himmelens fäste (arr N. Lindberg). Avslutande trilogin – tre stycken från ikoniska Sacred Concerts ( D. Ellington) kännetecknas av innovativa uttryck i en exposé med fängslande skiftningar av fokus.

Konserten innehöll fler magnifika tolkningar, fler magnifika sekvenser. Och det blev lyckligtvis aldrig överlastat eller apart. Inkorporerandet av ljuv körmusik i kammarjazzig skrud i omtalad vallvisa från Älvdalen, äventyrligt intrikat arr från Wallin i Ack Värmeland du sköna med Miles-doftande intro, dynamiken i sammansmältningen kör – jazzorkester i Nils Lindbergs Requiem. Oj så många magiska moment ”Jazz i katedralen” hade! Göteborg Jazz Orchestra och deras verksamhetsledare Mats Eklund (ingår i trumpetsektionen ska vara stolta över vad de uppnått.

25/4 2024

Dergårdsteatern i Lerum (arrangör: Musik i Lerum)

Det var premiär för min del, första gången jag ”utsätter” mig för urkraften hos genreöverskridande Baskery. Kändes en smula onaturligt att det skulle ske just här och inte på Way Out West. Flera saker slår mig efter en mycket uppfriskande konsert som genomförs i ett svep. Skulle tro att systrarna Bondesson betecknar detta som ett lite udda gig, de som utgör en attraktion på festivaler i såväl USA som i Europa, lirat förband på turnéer med Robbie Williams och Brandi Carlile och framträtt med legendaren Johnny Winter. De bodde för övrigt i USA under tre år, är för närvarande utspridda i tre länder och kommer från nyligen genomförd turné i Frankrike. Vi är ett anständigt antal åhörare på Dergårdsteatern, fast de flesta stolarna tyvärr gapar tomma. Vidare hade det varit mer logiskt att uppfyllas av vad de själva kallar för ”banjo-punk” och ”kill-billy” ,stående i en jublande massa på en sunkig rockklubb. Dessutom är medelåldern på publiken en torsdagskväll i Lerum sannolikt åtskilligt högre än i normalfallet.

En annan omständighet handlar om image. Greta, Stella och Sunniva är mer erfarna och äldre än jag trodde. 40+ kvinnor tar fram energi förknippad med ungdomsåren via sportiga scenkläder och framför allt genom ett överlag omtumlande ösigt sound. Bandet har existerat och frodats sedan 2007. Innan egna karriären bildade man tillsammans med sin pappa rockabilly-inriktade Slaptones. Mestadels egenskriven musik har getts ut på fem album varav senaste släpptes i höstas. Som uppladdning lyssnar jag på deras låtar under min tågresa med byte. Efter konserten konstateras att det är skillnad på live och musik gjord i studio.

Storasyster Greta måste betraktas som ett fenomen. Sitter i mitten på scen. Lirar flinkt sexsträngad slidebanjo processad genom ett bord av effektboxar. Några gånger byter hon till en av sina gitarrer. Med fötterna trakteras förunderligt nog bas- och virveltrumma och i enstaka låt tas trumpinnar fram och då tas också puka(?) i drift. Sannerligen imponerande simultanförmåga av en instrumentalist som dessutom spelar piano på senaste skivan.! Mellansyster Stella på ståbas ansvarar för kittet, gör stor nytta med sitt skickliga understöd även om hon i denna repertoar förvånansvärt nog inte hamnar i framkant. Sunniva utstrålar självförtroende i egenskap av duktig sologitarrist på främst elgitarr. På senaste skivan spelas percussion av Sunniva och Stella. Snacka om att vara multiinstrumentalister! Samtliga sjunger med ackuratess, genomgående unisont. Trion använder andra förstärkare än vi vanligtvis ser på denna jazzrelaterade scen. Och de har med sig egen ljudtekniker vars kompetens ska berömmas.

Att systrarna sjunger pricksäkert och passionerat bidrar till deras framgångar. Minns jag rätt sjungs det genomgående samfällt, i stämmor med likartat register. Med några undantag är det engelska som gäller. Höjer på ögonbrynen av offensiv öppning i låt om slitsamt jobb. Finns en direkthet i deras sound, grundad i en rå och icke filtrerad dimension. Spelglädjen utifrån genetiska fördelar går inte att ta miste på. Jambetonade dialogerna emellan Sunniva och Greta är en publikfriande styrka hos Baskery, som vi får åtskilliga exempel på. Färdigheterna på respektive instrument frapperar. Titlar och textmässigt innehåll presenteras av i första hand den syster som sitter i centrum på scen. Big Flo visar sig till exempel handla om en spektakulär flygkrasch i Mexiko. Vad som stannar kvar hos mig är emellertid Gretas anmärkningsvärda fingerpicking-teknik på banjo. Tänker inte så mycket på vad de sjunger om, mer på hettan och ibland skönheten i deras röster.

Berättas för mig efteråt att ett album där enbart Neil Young-material tolkas är på gång att släppas. I skrivande stund erinrar jag mig att både Amanda Werne och Ida Sand är förnämliga uttolkare av hans låtskatt. Kontraster är ofta fruktbara. Publiken får därför njuta av två diametralt olika melodier. Dels vemodiga mästerverket Old Man (som jag har på Harvest), dels fräcka excesserna som pågår i tolv minuter i Down By The River. Till saken hör att låtlistans ordning abrupt behövde ändras bär en sträng på akustisk gitarr gick av. Arrangörens fotograf ryckte in och fixade ny sträng medan trion lirar övergångar så att det står härliga till. Sunniva plockar ackord rutinerat, broderar ut och etablerar skönt samspel med sin storasyster. Stella ansvarar för nödvändig stadga under extatiskt förlopp. Jag som värderar Young högt – såg ikonisk utomhuskonsert i Stockholm för drygt trettio år sedan – ryser av vällust.

Kan passa på att lägga in referenser som dök upp under konsertens gång: Maraton-jam á la Greatful Dead, virtuosen David Lindley, i ett rytmiskt tungt intro Led Zeppelin samt här och var Dixie Chicks/ The Chicks. Allra sist framförs ytterligare en cover, nämligen den stämningsfulla gonatt-visa som blev en livefavorit med Ainbusk Singers. Stämmorna ackompanjeras enbart av Gretas elgitarr. Att Bellman framförs a cappella trestämmigt inte att förglömma.

Hade jag varit recensent för GP hade jag vid det här laget dubbelt upp förbrukat den mängd tecken jag skulle haft till förfogande. Avslutar därför med några nedslag bland anteckningarna. Gör vågen för hypnotiskt röjiga och taktfasta Dirty Dog, exceptionella energinivån i framstudsande Miss America samt en snärtig sak döpt till The Curse. Noterar attacken i deras beat och distade toner, hur snyggt mönstret stundtals bryts i fina ballader och hur man brinner för att beröra sina lyssnare. I ordinarie finalnummer riffas det suggestivt genom hela melodin, vilket uppskattades. Ibland tangerar Baskery den attityd som alstrats av punkiga systrar när och fjärran, med den avgörande skillnaden att Bondesson-syskonen befinner sig på en högre platå, då de förkovrat sig på sina instrument. Gillade verkligen deras sound och attityd, förmågan att skriva slagkraftiga melodier och inte minst hur tajt det lät

Fotograf: Christer Åkerlund