26/2 2024
Stora Teatern i Göteborg
Skivbolaget Ostron Records bildades av Amanda Arnborg & Erik Björksten för två år sedan. Härom året genomfördes en minifestival på Nefertiti med tre akter, varav de själva utgjorde den sista. . Nu hade man fått generöst med resurser och så pass många artister/grupper i sitt stall, att det verkligen kunde slås på stora trumman. Drygt 300 personer serveras under cirka två och halv timme inklusive paus tio akter. När scenen råddas om passar värdparet på att inte bara presentera och intervjua, utan också bjuda på ett par visor sittandes i ena hörnet av scenen.. Vi fick exempelvis fint smakprov på kommande tonsättningar av dikter signerade Harry & Moa Martinsson. Uppmärksamma läsare kanske vet att jag är medveten om att många texter skrivits om vad värdparet ägnat sig åt rent konstnärligt senaste åren. Att de förekommer igen kan motiveras av att man bara undantagsvis frontar och av deras höga kvalitet med ett attraherande tilltal. Uppskattar att de hyllade den nyss bortgångne Georg Riedels enorma gärning, han som för ett par år sedan på samma scen förmedlade de klassiska basgångarna i Visa från Utanmyra.
Ska försöka att inte bli faktaspäckad och långrandig. Kom till lika vackra som anrika Stora Teatern rimligt förväntansfull. När festen var över lämnade jag med en go känsla i kroppen. Ett bevis på att Ostron Records och deras medhjälpare hade lyckats, i en anda av dröm om fred och en mångfald av kreativa uttryck. Ljud och ljus sköttes på bästa sätt. Ligger i sakens natur att alla akter inte hade samma starka utstrålning. Dock, flertalet av dem etablerade uppseendeväckande förbindelse med publiken på den begränsade tid man förfogade över. Såg vi månne nästa stjärna födas, nästa Laleh, Karin Dreijer eller Christina Kjellson?
Småbarnsmamman, doktoranden och artisten Ida Kjellberg framträder i två sättningar. Först två låtar från ep:n Delarna i ett soloprojekt. Ida sitter vid flygeln medan Anton Alvin assisterar på synt. Intressant sound som söker sin form då hon inte hunnit finslipa på kompositionerna. Americana-influerade musiken hon gör i Blue House med följeslagaren Christopher Håkansson känns mer självklar, färdig till sina angenäma struktur. Sjungs finstämda duetter till akustiskt, soft gitarrspel. Skulle möjligen behöva tillföras dimension som särskiljer dem från andra begåvade indiefolk-band med likartad känsla för spröda nyanser.
Tilde Hjelms musik sägs bottna i framför allt mystiken som inramade kultserien Twin Peaks, därutöver finns fragment från 60-talets engelskspråkiga folkmusikscen. Som synes på bilden ovan tas harmonierna ut på tangenterna med proffsig assistans av skönsjungande kör, bestående av bland andra Elina Ryd och Klara Goliger vilka ju leder egna band. Tilde är en fena på att frammana drömska tillstånd. Det är vackert och rogivande! Sista låten visar sig vara en spänstig cover på Monica Mac (som jag såg på Liseberg i fjol), varvid en gitarrist gästar och levererar inspirerat inpass.
Sceniska verket På tunn is- ur nödvändighet skapat av koreografen och dansaren Anna Emilsson, dansaren och aktören Emilia Wärff och kompositören Xenia Kriisin skiljer sig radikalt från vad övriga medverkande gjorde. Rörelserna, musiken och filmen gestaltar erfarenheter av att bli mamma i kroppar med funktionshinder. På så vis ges en värdefull inblick till en för de allra flesta i publiken radikalt annorlunda tillvaro, där glädjen över barnen blandas med prövningar vi knappt kan föreställa oss. Dansaren i gröna leggings var typiskt nog höggravid och Kriisin frånvarande på grund av bebis. Rörande framträdande!
Erik Björksten är aktiv under aftonen, ingår med ackuratess i ett par konstellationer. Minns jag rätt var han dragspelare i romantisk låt om sorg och kärlek som blev sista nummer före paus. Detta sker tillsammans med gitarrist och Amanda som pianist i en ömsint visa. Vidare sjöng han till eget ackompanjemang sin medryckande dänga Stora havet. Excellerar i några delikata gitarrsolon med sina smakfullt inkopplade pedaler och delay. Vidare medverkar han i minst två andra konstellationer, färgar då på sitt härligt karaktäristiska vis.
Den ranka imposanta varelse som tagit sig artistnamnet Paperwing bekräftar sin status, tillsammans med sina profilerade musiker Jonatan Albrektsson på syntar, Malin Almgren bakom trummorna och Viktor Reuter med sina tajta basgångar. Skrev i entusiastiska ordalag om hennes senaste releasespelning på Storan med nämnda instrumentalister och stråkkvartett, en konsert min kollega Kai Martin utsåg till årets bästa. När stråkkvartett ratas blir produktiva låtskrivarens sound än mer hypnotiskt, mer avskalat och definitivt. Jenny Soovik har en betvingande röst som gifter sig med snärtigt pulserande beats i ett delikat massivt electronica-landskap. Paperwing äger instant appeal, tog auditoriet med storm.
The Mainstream Official måste betecknas som kvällens positiva överraskning. Bakom det anonyma namnet döljer sig Saga Björklund Jönsson och Nicola Bremer vilka förenas i en oemotståndlig orgie av housemusik och glädje. Saga tycks vara en mångsidig entreprenör som verkat på Folkteatern med Amanda Arnborg, drivit frigruppen Bataljonen som jag sett pjäser av och gjort nyopera på Atalante. I motsats till somliga av verken hon bidragit till, var denna vokala explosion till smittsamt pumpande melodier och breakbeats en hit rakt av. Till inspelad egenproducerad dansvibe fick vi ta del av Sagas imponerande stämma. Kul blänkande kreationer och moves från trion. Blev lite hemligt vilka som flankerar. Mainstream Official har turnerat i Europa och Mellan Östern med sin show. Och trots att det handlar om lättillgänglig klubbmusik, drar man sig inte för att spetsa anrättningen med politisk innebörd.
Man bör vara restriktiv med att kommentera fysionomi på människor vilka uppträder på scen. Maja-Karin Fredriksson på bilden ovan flankeras av resliga gitarristen och skivbolagsbossen Erik och ungefär lika långa Frida Thurfjell på tenorsaxofon. Min poäng är att hon på ett alldeles lysande sätt förmår ta plats med sina kompositioner och sin röst, hon vars konsert med Ebba Lindqvist-tonsättningar på Storan jag strött beröm över. Vid det tillfället var också Frida och Erik med om jag inte missminner mig. Nu framförs en mix av nya och äldre låtar på svenska. Skapliga texter, men vad som fångar mig är hur hon arrat den melankoliska vispopen som ska släppas på en EP. Måste jag utse vad som utgjorde konstnärlig kulmen under Ostronfesten tronar Maja-Karin högst upp tillsammans med Paperwing.
Rockbandet Lilla Björn består av yngre män från Piteå, Umeå, Stockholm och Mölnlycke. Bandet som bildades på Musikhögskolan i Piteå gillar enligt uppgift att blanda det lågmälda med crescendon, För att vara uppriktig gör de inget bestående intryck på mig. Saknar bärkraftiga låtar och engagerande sång. Sannolikt hör andra kvaliteter jag inte uppfattar. Halvdissen uppvägs något av vitala solon från flitige Erik och gruppens klaviaturspelare. Denna sammantaget mycket lyckade och värmande tillställning avrundades perfekt av värdinnan Amanda Arnborg med hennes mollbeslöjade Vi blev som dom. Samtliga medverkande fanns på scen på sedvanligt maner. (se foto under rubrik).
FOTON: Anders Björksten