28/2 2024
Valand i Göteborg (Arrangör: Jazzföreningen Nefertiti)
Skånebaserade David´s Angels firar på sin turné 15-års jubileum, vilket de uppmärksammar med att släppa liveplatta. Katalogen innehåller fyra album vilka rosats av recensenter och samarbete med Grammy-belönade trumpetaren Ingrid Jensen. Mot en jazzig bakgrund rör sig David Carlsson och hans änglar emellan arty popbeat och progressive, eller som man själv och andra definierar sina korsbefruktningar: pop, jazz, punk, groove, improvisationer och avant garde. Såg dem på Ystad Jazzfestival sommaren 2017 och recenserat två senaste skivorna. Erfarenheter vilka överraskande nog kvalificerade mig att bli inbjuden av bandet. Devil´s Angels anlände till Göteborg efter lång tågresa från Bollnäs.
Satt vid bord med vit duk i Valands minsta ordenssal, läppjade på ett glas vitt under två set tillsammans med ett par dussin uppmärksamt lyssnande individer. Kändes till lika delar intimt och exklusivt att få inbjudan till eggande livemusik i fördelaktig ljudmix från basist, trumslagare, klaviaturspelare och textskrivande sångerska. Kom efteråt i trevligt samspråk med kvartettens medlemmar.
David´s Angels består av David Carlsson på basgitarr (också flitigt sysselsatt som ljudtekniker & mixare i den inspelningsstudio han förestår), Maggi Olin på rhodes och piano, Michala Östergaard-Nielsen från Köpenhamn på trummor och percussion samt vokalisten Sofie Norling bosatt i Stockholm. I ordenssalen vid Avenyn öppnar man med försynt, inbjudande groove som utvecklas efter hand. Rytmsektionen utgör muskulös ryggrad medan spjutspetsen formas av Maggi Olins melodislingor. I förgrunden sveper Sofie Sörlings sång fram, ibland vacker, stundtals avsiktligt expressivt oskön. Vi bör ha i bakhuvudet att devisen lyder ungefär ”från änglalikt sound till brutalt”. Titelspåret från senaste albumet Thanks To You tillhör deras sköra och ömsinta sida, introduceras vackert på digitalpiano. Kärleksballaden Kännetecknas av porlande sound och ljuv sång. Avlöses av komposition där trumslagaren flyttar fram sin position i följsamt beat som broderas ut. Utropstecken för feature på rhodes. Fäster mig vid drömsk inriktning på en stämma med imponerande register och från uppbackande, lysande instrumentalister. Melodin som specifikt genererar detta intryck har titeln Bringin´Us Close.
Textskrivande Norling står för samtliga presentationer. Berättar till vilka Rid Of You tillägnats, en suggestiv sak som minner om formidabelt sväng från 70-talet á la Bill Withers och Curtis Mayfield. Med inspirerad batterist i förarsätet trycker musikerna på med extra saftigt groove. Övergår i uppfriskande stökigt intervall med ordlös improvisation från frontande vokalist. I dessa tempohöjande eruptioner bibehålls ändå en rätlinjig struktur, ett uppseendeväckande signum. Många melodier är rotade i Maggi Ohlins angenäma löpningar över sitt rhodes-lån med dess härligt daterade sound. Och då ofta i låtar som vindlar fram och expanderar i återhållsamt tempo. Vi serveras fräscha liveversioner av What It Seems och Now It Starts. Sist nämnda alster sägs utgå från ett deppigt tillstånd – ”när man tror det är kört”. Fängslas av en näpen vals med smäktande stick med stadig basgång. Vill referera igenkännbara grunden till Besame Mucho. Innan första set är till ända visar Norling sin klass, sträcker ut i sluttonerna.
I en innovativ och sammansvetsad grupp där djärv musik baseras på beats, utifrån ett frihetligt jazzkoncept, innehar givetvis David Carlsson en nyckelroll. Vandrar ledigt emellan kompmusikerns roll och att manövrera sig längst fram i ljudbilden. I höstas stod en fusionorienterad extraordinär elbasist på samma scen, nämligen min favorit Jimmy Haslip. I jämförelse med honom och exempelvis Lars ”Larry” Danielsson (DK) kan likheter skönjas, fast 54-åringen från Skåne framstår som en avgjort mer diskret virtuos. Att omge sig med enbart kreativa kvinnor får anses vara en smula unikt.
Andra set inleds med ordlös loopad sång, fängslande udda inslag. Och klingar ut i ett successivt uppbyggt extranummer, vars stegring från prydligt och stämningsmättat till det opolerat taggiga, rymmer ett spann synonymt med estetiken hos DA.
Vad bör lyftas fram av hur det kunde låta emellan? I ett stycke indränkt i moll gör jag vågen för Sofie Norlings instrument, hennes uttrycksfulla röst och noterar basgitarrens snygga sound. En annan aptitlig komposition präglas av tillbakalutat groove, vars kulmen utgörs av en magnifik konversation mellan de begåvade kvinnorna som lirar trummor respektive rhodes. Inför en atmosfärrik, stillsam ballad betitlad Mountains, avslöjas textmakarens intresse för kvantfysik. Utan att bli esoteriska använder DA gärna aviga takter och mindre förekommande ackordföljder.
Under deras stimulerande spelning gör jag reflektionen att kvartetten sannerligen utarbetat en signifikant stil, en framgångsrik sådan. När jag efteråt nämner en viss musikalisk samhörighet med We Float (består också av tre kvinnor och en man i ordinarie sättning), påpekar Carlsson att David´s Angels hållit på längre, vilket ur den aspekten gör dem mer originella,