8/3 2024
Valand i Göteborg (Arrangör Jazzföreningen Nefertiti)
Att ta sig till Jazzföreningens evenemang i syfte att försöka förmedla vad som äger rum är ett privilegium, en lustfylld och utmanande syssla om vartannat. På Internationella kvinnodagen befinner sig uppseendeväckande nog fem män på scen, bördiga från Skandinavien och England. Saxofonisten, improvisatören och kompositören Marius Neset frontar. Norrmannen har senaste decenniet tillhört de hetaste jazzakterna i Europa. Har hört honom som sideman och med egen grupp på ett gig i Ljungskile som golvade mig totalt 2019. Vilka tonala piruetter man än utförde i rasande tempo landade musikerna på fötterna, dessutom i exakt samma ögonblick när det handlade om ensemblespel. Neset står bokförd för cirka femton album, varav somliga med lyxigt stor sättning. Noterar samarbeten med Trondheim Jazz Orchestra, London Sinfonietta, Bergen Philharmonic och Danish Radio Big Band.
Medmusiker på pågående turné är Magnus Hjorth vid flygeln som nyligen satt på samma scen och ackompanjerande Karl Olandersson, trumslagaren Anton Eger (Jazz Kamikaze, Django Bates, Phronesis mm.) Elliot Galvin på synt/ keyboard som jag sett med Dinosaur samt vikarien Kaspar Vadsholt på elbas och till vardags i Danish Radio Big Band Av övriga uppdragsgivare kan nämnas Jens Winther och Hans Ulrik. Under avdelningen fakta ska också framhållas att arrangörens ordinarie ljudtekniker lyckas förträffligt, trots klagomål om alltför lite tid för soundcheck. Behövde inte ens öronproppar. Den virtuosa saxofonisten låter genomgående musiken tala, varför jag bara vid enstaka tillfällen kan ange låttitlar.
Inledningen draperas i osedvanligt soft skrud. Toner stretchas vilsamt när akustiska instrument integreras med elektronik. Neset tycks improvisera till slingor framtagna av engelsmannen. Musiken vandrar från nordisk folkton till oberäkneligt infallsrika fraser i valstakt, där Egers fantasifulla eskapader ger ett mervärde. Efter ett tag byter den prisade saxmannen till sopran. Det svepande soundet sköljer emot hyfsat stor publik vilka lyssnar uppmärksamt när nästa fönster bildligt talat öppnats och vi kliver in ett universum med atmosfäriska anor från Weather Report. Flera låtar knyts samman likt en svit, fascinerande att tillägna sig dessa föränderliga bågar. En självklar referens som vid olika tillfällen poppar upp är Jan Garbarek Group, som jag hört live tre gånger sedan 2018. Istället för den fantastiska frenesi jag förknippar konserten hos L´Jazz med, kan jag försjunka i eggande vacker musik formad kring långa linjer.
Ny inriktning tar sikte på karnevaliska rytmer i en anda som leder tanken till en hetsigare variant av Yellow Jackets ( hörde kvartetten längst fram på YSJF härom året och de har faktiskt lirat i närtid i Jazzföreningens regi). Elbasen markerar lika odiskutabel som omistlig närvaro och mina anteckningar slår fast att rytmsektionen är av extraordinärt snitt. Blir givetvis härligt upprymd av halsbrytande, furiöst samspel. När stormvinden blåst förbi inträder ett fängslande tillstånd, vars feature logiskt nog emanerar från flygeln. Hjorth glänser med porlande ekvilibristik, interagerar med Egers och Vadsholts uppbrutna rytmer. Sekvensen utvecklas till en superavancerad konversation emellan Anton Eger och Elliot Galvin. När syret riskerar att ta slut på grund av detta omtumlande crescendo blir det efter 45-50 minuter paus.
Andra set måste betecknas som exceptionellt, artar sig till en otroligt upphetsande tillställning. Fabulös offensiv banar väg för inslag att likna vid cirkuskonster. Via makalös teknik från rytmtillverkare Eger och formationens ledare uppstår vidunderlig spelglädje hos samtliga. Närmast osannolikt tajt konstellation ges generöst med utrymme att exponeras i helfigur.
Sitter mestadels i en soffa med skymd sikt. Får i andra halvan sällskap av två medelålders par vilka varit på restaurangen vägg i vägg (om plats finns ingår det tydligen som en förmån att få bevista konserter efter paus). Riktar en kommentar till dem. ”Det här är ju så långt ifrån Mello man kan kan föreställa sig.” Ingen argumenterade emot. En av kvinnorna kallade vad vi förbluffade hörde för ”techno-jazz”. Två ytterligare associationer Marius Neset väcker med den skimrande delen av sitt spel är termen fjord-jazz och ett sound snarlikt Soft Machine.
Progressive influenser kan således skönjas, vilket förvånar. Kul! Sanslöst uppdrivet tempo avlöses under konserten av lyriska vackra passager. Hör till och med enstaka swingrelaterad sekvens initierad av i första hand utomordentlig pianist. Originellt att Neset sett ett behov av att ha med två klaviaturspelare, ett fruktbart grepp. Allt eftersom samförståndet blir mer och mer instinktivt utvecklas konserten till en häpnadsväckande högtidsstund, varvid rytmsektionen hamnar i zonen. Låter underbart om vikarien på elbas som på sin nivå fixar sin uppgift galant. Noterar hur han ler åt vildsint virtuosa polyrytmiken framställd av norsk-svenske trumslagaren.
I en rafflande improvisation på duo emellan ekvilibristerna på saxofon respektive trumset tar och ger musikerna likt en ringlande dans. Tycker mig känna igen strofer. Kan de ha hämtats från West Side Story? En melodi framförs som dialog mellan Magnus – Marius. minns jag rätt tog den vid efter ljuvligt solo från den först nämnde. För att betona hisnande motpoler framförs en vacker melodi mycket långsamt. 39-åringen i centrum för vår uppståndelse meddelar exalterad att musik från albumet Happy framförts och introducerar ett utsnitt ur Children´s Day, skriven för symfoniorkester. Musiken visar sig vara full av hyss, garnerad med rytmer vilka hackats i sär.
Förmår inte att återge känslan i fullkomligt suverän avslutning. Fabulöst tempo furioso väller över publiken i ett fenomenalt samspel. På något oförklarligt vis förvandlas ändå inte obeskrivlig intensitet till okontrollerbart spräck. Anton Egers extatiska eruptioner i förening med flödet av toner från Neset jämte lyhörd assistans från resterande musiker framkallar stående ovationer.
Extranumret blir naturligtvis en sorts antites till den orgiastiska urladdningen. Hänförs av komposition i skepnad av en finstilt, rörande hymn. Man kan som bekant bara vara på ett ställe samtidigt. Denna konsert krockade med en upplaga av musiker förknippade med Frank Zappa på Brew House under ledning av Chad Wackerman (som jag fick träffa och höra i Kungsbacka för ett par år sedan). Men som framgår av recensionen vill jag hävda att rätt beslut fattades. Tog tillfället i akt efteråt att strö beröm över flera av de magiska musikerna inklusive prisade tenor- och sopransaxofonisten i vars namn konserten anordnades.
Foton: Qlaez Wennberg