Make me an instrument
Av Frida Hyvönen
Regi Lars Rudolfsson
Scenografi John Engberg
Ljus Marta Khomenko
Ljuddesign Niklas Nordström
Koreografi Savanna Hanneryd
Kostym Kersti Vitali Rudolfsson
Peruk och mask Sara Klänge
Scenteknik Ida Sundberg
Premiär på Orionteatern, 9 mars 2024
Medverkande: Frida Hyvönen (flygel och mellotron), Elsa Bergman (kontrabas), Anna ”Ankan” Lund (trummor), Savanna Hanneryd (cello), Tova Thorslund (trumpet)
Har man aldrig sett Frida Hyvönen live – annat än vid sitt piano på film – så undrar man lite vad man är med om. Konkret är detta hennes första hela musikteaterföreställning med dans, scenografi, kostym, belysning och scenrum inkluderat. Ett eget poetiskt universum med helt nyskrivet material. Och Lars Rudolfsson – som hon är van att samverka med – har utlovat något ”som ingen har sett tidigare”. Mina sinnen skärps.
Från den sluttande publikläktaren i det enorma hangar-liknande rummet ser jag hennes tunna gestalt vandra in från vänster – i sällskap med vad man tror är en grupp dansare. Scengolvet bildar ett vackert blått hav framför ett böljande bakre plank. I vita neutrala skjort – overaller framförs en stilla, poetiskt lätt men ibland lite ryckig, mekanisk dans. Det går inte att avläsa om de är män eller kvinnor. Är de från framtiden, rymden? När de greppar var sitt instrument sprids en musikaliskt mycket finkänslig ensemble ut som små öar över golvet. Kontrabas, cello, trumpet, trummor och flygel (ibland mellotron).
Hon börjar sjunga i en slags sökande disharmoni: ”jag har känt mig liten” och ”finns det en styrka i mig?”. Hyvönen sitter vid flygeln som hon tålmodigt själv släpat in. Men hon agerar också med de övriga – såsom i en duo i dans med exempelvis cellisten som också är koreograf för föreställningen – hennes rörelser är som komna från någon annan stans bortom eget begär. Under kvällen ges hennes medmusiker också egna nummer. Trummisens framför ett bar-häng där Hyvönen får en alkoholfri drink, trumpetaren önskar sig skriva om Hesa Fredrik med ett stipendie från regeringen. Sceniskt vackrast är nog den ensamma cellisten som omges av dansarna, svepandes som en vit klunga bin. På styltor korsar också en musiker emellanåt scenen stillsamt, med vita långa ben.
I mitten av kvällen landar jag i att allt rör sig om ett enda långt före och efter resultat. Mellantiderna. Skapandets villkor, såväl som människospillran som blir över till familjen som alla kreativa motstånd avslöjas. Som dagboksanteckningar där varje del i processerna skrivs fram – i ett rop på högre makter. Hyvönen nämner i en intervju också bön, bönens kraft. Hon sjunger rakt ut att hon äntligen blivit ”framkallad” när månen gick ”lite extra högt” och därför lägger ”alla äggen i den korgen”. Den sången blir stark och framkallar rysningar. Små generade skratt hörs i publiken. Det väldigt nakna gränsar till komik.
Hyvönens röst kan vara bärande och vacker och musiken svängande, men det väljs bort. Istället håller hon oss i en balansakt, lidande, famlandes – i det inre lyssnandet. ”Lita på mig då växer mitt hus”, sjung-ropar hon och hoppas på kreativ framgång trots ”riskbruk” och ”eftermiddagsdemens”.. Men hon vill inte ”bli tröstad” då det ”inte leder någon vart” och lockar till ”excesser i svaghet”. Hon lär sina barn att det kan ”bildas ett skal” och avslöjar i en rörande rockballad (som är musikaliskt lättare att ta till sig) att hon ”såg ingen Gud därute”.
Scenen där hon ber någon vara med och leka att hon är död, stannar i mitt minne. Sakta slinker hon neråt golvet o förvandlas till ett instrument, här finns hela rubriken – med en bön till kreativitetens gudar. En AI-robot föreslår hon ska producera en sång o uppträda vid hennes begravning. En kommentar till vår tid (det desperata kallbadandet) är också textraden om att det inte spelar roll att ”sänka sin kropp i mörkt vatten” när mörkret finns därinne…
Sentenserna är som små loopar – lite som en pick-up på slutet av en stor lp-skiva som går in mot mitten, leds ut igen och går in mot mitten igen – utan att musiken börjar höras. De ändå levande sensationerna startar – djupt nere, går upp mot noll, mot noll och noll igen. Sedan ett crescendo. Det blir starkt, berörande och förbryllar.