Musik

9/8 2024 på Azalea-scenen

4

Som bekant tillhör bandet – med frontmannen Jarvis Cocker som enda konstant sedan tonårstiden – vågen av Britpop som sköljde över oss på det euforiska 90-talet. De kunde i skuggan av mediakriget emellan Oasis och Blur skörda avsevärda framgångar. Albumet Different Class toppade försäljningslistor och rankas därtill högt av kritiker, brukar hamna högt i omröstningar om bästa skivor, i förteckningar över betydande verk inom olika konstarter. Att man framför ungefär hälften av titlarna på Different Class i Slottsskogen kan ses som ett tecken på dess bärkraft. Ett antal priser har vunnits i hemlandet och till framgångarna ska läggas en mängd nomineringar. Jag såg dem 1995 på Lollipop och äger ovan nämnda listetta. Den som alltid pratglade Cocker berättar på WOW att första gången Sverige besöktes var året före och att de spelade i Göteborg första gången på Rondo -96. Bandet har inte precis varit flitiga i studio. Är jag rätt underrättad omfattar katalogen sju album, varav senaste 2001. Trots två längre perioder av inaktivitet känns denna upplaga väldigt vital.

Den reslige glasögonprydde Cocker sjunger sina texter sin vana trogen, intagandes olika positioner på scenen. Och ibland tas gitarr på, ibland ställer han sig på översta avsatsen och slår på gigantisk gonggong. Han omges av Candida Doyle på keyboard/ orgel och kör, trumslagaren Nick Banks och Mark Webber på gitarr och keyboards. Vidare finns i liveupplagan sedan ifjol Andrew McKinney på elbas, Emma Smith på violin/ gitarr samt Adam Betts keyboards/ gitarr. Inte oväntat presenterar bandledaren medlemmarna.

Kan redan nu slå fast att konserten överträffade mina förhoppningar. Musiken var betydligt mer eklektisk än jag föreställt mig och fräckt medryckande till en flott ljusshow inklusive video. Osäker på vilka budskap textförfattaren vill förmedla. Dock, väldans skickligt levereras intelligent pop i anmärkningsvärt skiftande schatteringar. Ska sägas att början blev kaotisk på grund av idiotiskt tilltag av Oskar Linnaros. Han drog över tiden på Flamingo, vilket medförde att PULP inte kunde tränga igenom under sitt öppningsnummer. På slutet gick de istället av före utsatt tid för att återvända i inplanerade extranummer med långsamt framskridande Like A Friend, vars avskalade format innebar att kontrasten blev desto häftigare när partybomben briserar. Lyckan var fullständig i publikhavet när Common People avverkas. Kan vi enas om att dängan är en av 90-talets främsta låtar? Är kass på att uppfatta upplysningar från scen. Fått veta från ett par uppgiftslämnare att den av Cocker hyllade Richard Hawley gästade på lap steel och i i PULP:s maffiga signaturmelodi. i Gillade överlag ljudet under spelningen, förvisso bitvis förvånansvärt skramligt och burkigt.

Djupdyker in i anteckningarna. Tidigt in i konserten hojtar Jarvis: ”We Need Som Magic” , vilket jag vill mena touchades stundtals. Första tillfället inträffar tidigt när Disco 2000 fyras av och får tiotusentals att känna lyckorus. Noterar att soundet, som genomgående är up tempo-beat, emellanåt ges en anstrykning av electronica. I mina öron refereras det till storheter som Happy Mondays och New Order, till och med till hur Bowie experimenterade sista åren. Vi påminns kontinuerligt om vilka intryck stommen kompositioner tagit av dansant beat. Frågan ”Are You Ready To Rave” ställs till oss. Och efter cirka 40 minuter kommer ett souligt inslag tryfferat med massvis av dist och förmodligen sampling.

Somliga sekvenser överraskar genom att utmana, med dystert anslag och gnissliga intron. En ballad featuring lap steel framförs liggandes på rygg av karismatisk frontman.. Riffas rejält av tajt konstellation i favoriter som Do You Remember The First Time? och Sunrise. Storartat gitarrsolo i sist nämnda låt. Utomordentliga rytmsektionen ger hela tiden smakfull stadga inom sina ramar. PULP håller sig med en karismatisk stilistik med sköna stilblandningar. När den tydligt textande engelsmannen levererar verser nedtonad, framkommer till och med gemensamma drag med en arty stilbildare som Lou Reed. Someting Changed till akustisk gitarr från sångaren lanseras som en kärlekssång. En av flera effektfulla kontraster till klatschiga dängor vilka går rätt in. Vi bjuds på ett fräckt stick av Doyle på klaviatur. En stark 4:a således för ett passionerat band som fortfarande känns angelägna!

LÅTLISTA: 1. I Spy 2. Disco 2000 3. O.U (Gone, Gone) 4. Something Changed 5. Pink Glove 6. Weeds 7. Weeds II (The Origin Of Species) 8. F.E.E.L.I.N.G C.A.L.L.E.D.L.O.V.E 9. Sorted For E´s & Wizz, 10. This Is Hardcore 11. Do You Remember The First Time 12. Babies 13. Sunrise Encore = 14. Lika A Friend 15. Common People (källa Setlist. fm)

Way Out West 8/8 – Flamingo

3

När det handlar om kreddighet i den mer primitiva vitalistiska fåran av rockmusik befinner sig Jack White i tätskiktet. Måste omgående erkänna att jag inte lyssnat på honom, även om jag hört talas om White Stripes. Gitarristen, sångaren, låtskrivaren, bandledaren, kompositören till filmmusik, producenten som även skådespelat är hemmahörande i Detroit, vilket framgår med emfas under de 70 minuter han avrundar första dagen på WOW. Den Grammy-belönade mångsysslaren står minst sagt stadigt, rent av speedat rörlig i de rötter MC5 och Stooges planterade för över femtio år sedan, två grupper jag sett i revival-, respektive reunion-upplaga på Liseberg (feat Wayne Kramer) och på Gröna Lund. Enligt låtlista på nätet hämtades för övrigt ett halvdussin låtar från White Stripes repertoar på WOW, bandet han bildade med sin fru sent 90-tal. För er som är ungefär lika mycket noviser som undertecknad, ska nämnas två ytterligare grupper. Dels Raconteurs varifrån White plockat två hits, dels The Dead Weather med bland andra medlemmar från Queens Of The Stoneage (bokade till festivalen men tvingades ställa in av hälsoskäl) och sångerskan från The Kills vilka framträdde under eftermiddagen. Sex plattor i eget namn har släppts, den senaste kritikerrosade utan titel alldeles nyligen.

Tyvärr saknar jag uppgift om vad vännerna i hans högexplosiva konstellation heter. Uppfattar inte deras namn när de exalterat presenteras i slutet. Minns att minst två av dem är bosatta i Detroit. Ser och framför hör en stabil basist jämte en duktig, pådrivande trumslagare samt, trevligt nog, en musiker på hammondorgel. Konserten startar alldeles efter att P J Harvey och hennes mannar tackat för sig. Orkar inte stå upp förrän sista delen och vill egentligen vila öronen, vilket sannolikt inverkar på mitt något ljumma betyg. Med några få välgörande undantag dundrar White på med en energinivå på 110%, en attityd jag inte förmår tillgodogöra mig under rådande förhållanden.. Dessutom sticker jag ut hakan, påstår att det vokala är hans svagaste gren. 49-årige old school-rockern har en i mina öron alltför gäll röst, blir stundtals tillräckligt skrikig för att platsa på Sweden Rock.

Att kalla honom energiknippe är ett understatement. När allt klaffar vill jag jämföra utlevelsen och kompet med den oförliknelige irländaren Rory Gallagher. I riffandet och rösten finns likheter. En annan parallell när otroligt potenta och tajta soundet blir fyrstjärnigt kan sträckas ut till Jimi Hendrix Experience, förvisso konstrueras låtarna alltför sällan på liknande intrikata vis som hos Hendrix. Hade önskat att det ösigt forcerade balanserades av mer raffinerade konturer.

Skulle tro att Jack White på skiva är något annat än den raka, okomplicerade glädjekick han sprider i mörkret. Orgelns rullande harmonier uppskattades. De borde också fått vara mer i förgrunden. Bortsett från några härliga sekvenser levererades snabb, skitig och överstyrd rock med fuzz, larmiga och ofta omedelbara refränger över en tajt rytmsektion. Även jag som novis kunde urskilja kvalitéer i Jack Whites hårdkörning, förvisso för oslipat och hejdlöst för min smak som helhet.

I avslutande fas inträffar flera positiva inslag, bär iväg i olika riktningar. Helt plötsligt etableras sväng accentuerat av duktige trummisen. Vi får en behagligt stötig blues, en absolut höjdpunkt. Dessutom liras en sekvens med boogie och till och med slide på sluttampen. Efter två-tre låtar utropas exalterat: ”Do you feel alright? Finalen blev den gigantiska publikfriare folk längtat efter. Ikoniska hitten med tjugo år på nacken som använts i stora mästerskapstävlingar. Tänker givetvis på Seven Nation Army. Underbart crescendo! Också låten som föregick, Steady As She Goes funkar förträffligt. Verkar betyda mycket för en sprudlande glad musikant. Utfallet av alla idéer utnämner jag till en ny genre jag inte var redo att omfamna totalt sett, varför betyget stannar vid 3+ för denna minst sagt intensiva Heavy Garage-Rock. Att jag inte värderar högre kan nog bero på ovanan vid att utsätta mig för dylika excesser.

8/8 2024 i Slottsskogen Göteborg – Azaleascenen

4

Way Out West i Slottsskogen har dragit igång. Årets upplaga är tydligen näst intill slutsåld trots en förhållandevis svag line up. Verkar ha blivit en folkfest många över generationer tycker det är värt att investera i oavsett dragplåster. Den som vanligt anmärkningsvärt heterogena publiken kunde nöjt konstatera, att åtminstone första dagen skonades man av vädergudarna.

På minuskontot över faktorer arrangören kan styra över vill jag föra in borttagandet av läktaren placerad på sidan emellan de två stora scenerna, att indie-innovatören Thurston Moore schemalagts till SOW mitt i natten på Pustervik samt att en helt avgörande faktor stundtals fallerade grovt. Om man, som i mitt fall, nyligen kommit hem från landets främsta jazzfestival sommartid är det ofrånkomligt att reaktionen blir extra stark. Syftar på undermåligt och i värsta fall bedrövligt ljud på första halvorna av konserterna med Sarah Klang (recenserade henne 2018) och The Kills plus den soniska katastrof som pågick under första sjutton minuterna med The Big Thief. Lyckligtvis vände den negativa trenden när franska electronica-duon AIR ytterst delikat återskapar musiken på sitt drömska genombrottsalbum Moon Safari.

Nu till P J Harvey och hennes fyramannaband. Förvisso inte nödvändigt att redovisa förkunskaper. Dock, av engelskans tio album äger jag endast To Bring You My Love och jag har sett henne två gånger (1997 i Stockholm / WOW 2016). För åtta år sedan i regnet gav jag Harvey och hennes lyxiga rockorkester 4+ i en minnesvärd spelning. Nedbantade bandet består numera av John Parish (också producent och låtskrivare), trumslagaren Jean-Marc Butty, James Johnston samt Giovanni Ferrario. När männen äntrar scen sätter sig de tre multiinstrumentalisterna vid diverse klaviaturinstrument. Efter ett tag noteras att byten av instrument sker kontinuerligt. I den opolerade, indie-offensiva avdelningen spelas på fyra stränginstrument. Vidare färgas soundet expressivt av Johnston på violin.

Skönt nog fanns ljudmässigt inget att klaga på, tvärtom. Inga öronproppar behövdes! I denna avskalade show kunde varje instrument utmärkt urskiljas. På backdroppen exponeras övervägande nonfigurativa motiv i skiftande färger. 54-åringen har uppnått motsvarande status som Patti Smith och en integritet i konstnärskapet jämbördig Kate Bush. Fina fotot ovan ljuger förstås inte, men ger heller ingen rättvisande bild. Fram till sista stund i en fängslande tillställning noga planerad in i minsta estetiska detalj, störs jag faktiskt över en konsekvent vägran att etablera kontakt med publiken. Sammanbiten härskar hon istället i sitt musikaliska universum. Tackar inte för applåder, presenterar inga låtar. Allra sist spricker hon ändå upp i ett tacksamt leende för att vi noga lyssnar på engagerande musik. Ömsom ljuvligt pretentiös, ömsom direkt hudlös.

Denna ikon inom alternativa rock-genren skriver kompositioner som tar en i besittning, förfogar över en expressivt svävande stämma, vars föredömliga diktion ska framhållas. Texterna går fram. Och somliga refränger betonas som bekant genom att männen effektfullt körar. Till de estetiskt verkningsfulla greppen adderar den inneslutet agerande stjärnan egensinnig koreografi. Och hon levererar inte bara karaktäristiskt basalt spel på elgitarr utan sjunger en låt solo till eget ackompanjemang på akustisk gitarr och i en annan komposition trakteras (om jag såg rätt) cittra.

Som nämnts genomförs en helgjuten avskalad konsert med flera ansikten. Komplext ibland, men aldrig svårtillgängligt. Hookarna vilka konstituerar Let England Shake och The Words That Maketh Murder appellerar avsevärt, till den grad att jag inte lägger texterna på minnet. I tillbakablickarna på halvpunkiga 90-talet påminner soundet om det hos Patti Smith, fast med elegantare inramning. En elegisk grundton genomsyrar som väntat, klokt nog bryts förtrollningen i omgångar med ett rakt-på- rockbeat. Plötsligt uppstår rock & roll- vibe i fräck shuffle som avlöses av ett sugande driv framtaget med enbart rytmsektion och broderande gitarrer. Associerar till Pixies, Cure, Gang of Four med flera i deras expansivt rockiga aktioner. Avslutningen med enormt suggestiva Down By The Water jämte ett annorlunda arr på To Bring You My Love är magnifikt. Den överlag superba dynamiken och extatiska övergångarna bör framhållas särskilt, exempelvis fiol-feature i Dress. Inte riktigt lika överväldigad denna gång som med orkestrala varianten 2016 på scenen intill. Fast ändå väldigt belåten över vad som kan betecknas som en konstnärlig triumf.

Låtlista 1. Prayer At The Gate 2. The Nether-Edge 3. I Inside The Old Year Dying 4. The Glorious Land 5. Let England Shake 6. The Words That Maketh Murder 7. A Child´s Question, Agust 8. Send His Love To Me 9. 50ft Quennie 10. Black Hearted Love 11. Angelene 12. The Garden 13. The Desperate Kingdom Of Love 14. Man-Size 15. Dress 16. Down By The Water 17. To Bring You My Love (källa Setlist.fm)

OBS foto ovan Leif Wivatt