9/8 2024 på Azalea-scenen
4
Som bekant tillhör bandet – med frontmannen Jarvis Cocker som enda konstant sedan tonårstiden – vågen av Britpop som sköljde över oss på det euforiska 90-talet. De kunde i skuggan av mediakriget emellan Oasis och Blur skörda avsevärda framgångar. Albumet Different Class toppade försäljningslistor och rankas därtill högt av kritiker, brukar hamna högt i omröstningar om bästa skivor, i förteckningar över betydande verk inom olika konstarter. Att man framför ungefär hälften av titlarna på Different Class i Slottsskogen kan ses som ett tecken på dess bärkraft. Ett antal priser har vunnits i hemlandet och till framgångarna ska läggas en mängd nomineringar. Jag såg dem 1995 på Lollipop och äger ovan nämnda listetta. Den som alltid pratglade Cocker berättar på WOW att första gången Sverige besöktes var året före och att de spelade i Göteborg första gången på Rondo -96. Bandet har inte precis varit flitiga i studio. Är jag rätt underrättad omfattar katalogen sju album, varav senaste 2001. Trots två längre perioder av inaktivitet känns denna upplaga väldigt vital.
Den reslige glasögonprydde Cocker sjunger sina texter sin vana trogen, intagandes olika positioner på scenen. Och ibland tas gitarr på, ibland ställer han sig på översta avsatsen och slår på gigantisk gonggong. Han omges av Candida Doyle på keyboard/ orgel och kör, trumslagaren Nick Banks och Mark Webber på gitarr och keyboards. Vidare finns i liveupplagan sedan ifjol Andrew McKinney på elbas, Emma Smith på violin/ gitarr samt Adam Betts keyboards/ gitarr. Inte oväntat presenterar bandledaren medlemmarna.
Kan redan nu slå fast att konserten överträffade mina förhoppningar. Musiken var betydligt mer eklektisk än jag föreställt mig och fräckt medryckande till en flott ljusshow inklusive video. Osäker på vilka budskap textförfattaren vill förmedla. Dock, väldans skickligt levereras intelligent pop i anmärkningsvärt skiftande schatteringar. Ska sägas att början blev kaotisk på grund av idiotiskt tilltag av Oskar Linnaros. Han drog över tiden på Flamingo, vilket medförde att PULP inte kunde tränga igenom under sitt öppningsnummer. På slutet gick de istället av före utsatt tid för att återvända i inplanerade extranummer med långsamt framskridande Like A Friend, vars avskalade format innebar att kontrasten blev desto häftigare när partybomben briserar. Lyckan var fullständig i publikhavet när Common People avverkas. Kan vi enas om att dängan är en av 90-talets främsta låtar? Är kass på att uppfatta upplysningar från scen. Fått veta från ett par uppgiftslämnare att den av Cocker hyllade Richard Hawley gästade på lap steel och i i PULP:s maffiga signaturmelodi. i Gillade överlag ljudet under spelningen, förvisso bitvis förvånansvärt skramligt och burkigt.
Djupdyker in i anteckningarna. Tidigt in i konserten hojtar Jarvis: ”We Need Som Magic” , vilket jag vill mena touchades stundtals. Första tillfället inträffar tidigt när Disco 2000 fyras av och får tiotusentals att känna lyckorus. Noterar att soundet, som genomgående är up tempo-beat, emellanåt ges en anstrykning av electronica. I mina öron refereras det till storheter som Happy Mondays och New Order, till och med till hur Bowie experimenterade sista åren. Vi påminns kontinuerligt om vilka intryck stommen kompositioner tagit av dansant beat. Frågan ”Are You Ready To Rave” ställs till oss. Och efter cirka 40 minuter kommer ett souligt inslag tryfferat med massvis av dist och förmodligen sampling.
Somliga sekvenser överraskar genom att utmana, med dystert anslag och gnissliga intron. En ballad featuring lap steel framförs liggandes på rygg av karismatisk frontman.. Riffas rejält av tajt konstellation i favoriter som Do You Remember The First Time? och Sunrise. Storartat gitarrsolo i sist nämnda låt. Utomordentliga rytmsektionen ger hela tiden smakfull stadga inom sina ramar. PULP håller sig med en karismatisk stilistik med sköna stilblandningar. När den tydligt textande engelsmannen levererar verser nedtonad, framkommer till och med gemensamma drag med en arty stilbildare som Lou Reed. Someting Changed till akustisk gitarr från sångaren lanseras som en kärlekssång. En av flera effektfulla kontraster till klatschiga dängor vilka går rätt in. Vi bjuds på ett fräckt stick av Doyle på klaviatur. En stark 4:a således för ett passionerat band som fortfarande känns angelägna!
LÅTLISTA: 1. I Spy 2. Disco 2000 3. O.U (Gone, Gone) 4. Something Changed 5. Pink Glove 6. Weeds 7. Weeds II (The Origin Of Species) 8. F.E.E.L.I.N.G C.A.L.L.E.D.L.O.V.E 9. Sorted For E´s & Wizz, 10. This Is Hardcore 11. Do You Remember The First Time 12. Babies 13. Sunrise Encore = 14. Lika A Friend 15. Common People (källa Setlist. fm)