Musik

16/10 2024

Nefertiti i Göteborg

Får erkänna att klaviaturspelaren (främst hammondorgel), låtskrivaren, producenten och arrangören Ronnie Foster från New York i princip gått under min radar. I veckan genomförde 74-åringen sin enda spelning i Norden på pågående Europaturné, tillsammans med sonen Chris Foster bakom trummorna och vid sin andra sidan Michael Ó Neill sittandes på en hög pall med sin elgitarr. Inviterades av arrangörer och lyckligtvis krockade inte konserten med andra begivenheter. Med tanke på Fosters rykte är det ett underbetyg åt kollegor att ingen annan hade hörsammat inbjudan.

Började snabbt påbörjad uppladdning (hade nämligen missat att anteckna datumet i almanackan) genom att lyssna in mig och forska i hans cv. Insåg att detta gig hade förutsättningar att kunna utkristalliseras till en minnesvärd konsert. Så blev också fallet inför ett entusiastiskt om än inte utsålt Nef en småkylig höstkväll mitt i veckan. Eftersom sättningen är identisk med den hos stjärntrion Goldings/ Bernstein/ Stewart (recenserades här i fjol), vill jag hävda att Foster och hans medmusiker med sin mer soulfunkiga approach, rörde sig ledigt på motsvarande hög nivå. Gav den ljudansvarige en stor eloge efteråt eftersom kvalitén var superb. Integreringen av instrument inklusive features skedde med förundransvärd balans. När vi vid ankomst tålmodigt köar till entrén, i paus och efteråt hörs i högtalarna vax utvalda av ett svensk-engelskt DJ-kollektiv, vars val av låtar givetvis anknyter till aftons liveakt.

Några fakta som präglat den charmerande mannens musicerande: I sina tidiga tonår fick han möjlighet att lyssna på legendaren Jimmy Smith live och träffa sin idol som han sedermera samarbetat med. Sajnades vid tjugoett års ålder av Blue Note vars berömda skivbolag släppt sex skivor i hans namn. I och med att A Tribe Called Quest samplade hitten Mystic Brew blev Foster en inspiratör för acid jazz-scenen på 90-talet. Andra halvan av 70-talet förekom han på ett halvdussin album med stilbildande mjuksväng-gitarristen George Benson bland annat kommersiella succén Breezin´ Vidare spelar han på milstolpen Songs In The Key Of Life, magnifika Night Parade från Robbie Robertsons andra soloalbum och refererar på Nef till samarbeten med gitarristen Grant Green och Carlos Santana. Han har därutöver tillfört sitt rika sound hos Roberta Flack, Earl Klugh, Grover Washington Jr och Stanley Turrentine.

Spelningen över två generösa set inleds med en groovy blues signerad Jimmy Smith. Gitarristen väver omgående tilltalande mönster medan trumslagarsonen fyller i. Det stretchas vitalt på sedvanligt manér från hammondorganisten med sin leslie-högtalare inkopplad. Angenämt sväng uppstår och man anar vart konserten kommer ta vägen. Repertoaren är inte tvärsnitt ur Fosters karriär, även om turnén döpts efter senaste skivan Reboot. En första höjdpunkt infaller tidigt, ett nyskrivet original som lånat från klassiska grupper med snarlik sättning med tema inte olikt megahitten Sunny. Broderas magnifikt på tangenter och sonen står för stadigt beat. Det karaktäristiskt roterande dova soundet kompletteras med skönt lir i i form av avspänt riffande av O´Neill vars cv innehåller samarbete med Stevie Wonder.

Vad hände mer i ett lika piggt som omväxlande första set? Jo vi fick härligt intrikata Big Farm Boy Goes To A Latin City från kritikerrosade On The Avenue (1974). Här får trion sätta tänderna i ett ösigt komplext beat, särskilt den frilansande rytmläggaren baserad i Las Vegas. Den avlöses av en sugande stampa-taken-komposition där publik ombeds medverka, vilket vi villigt gör. En funkig dänga som kännetecknas av uppbrutna rytmer och ett eldigt gitarrsolo. I slutdelen adderas ett anslående solo med imponerande tekniska crescendon. Man avrundar genom att framföra titellåten på Reboot, vars själfullt elastiska och dynamiska sound sprider oförställd glädje.

Efter paus blir det kickstart genom en jambetonad komposition skriven för Grant Green. Raffinerat kryddad kännetecknas låten ändå av ett exceptionellt rakt beat. Vid det här laget befinner sig den samspelta trion i zonen. Anförare Ronnie Foster är i sitt esse när han garnerar. Självfallet framförs fler titlar från senaste plattan som är dedikerad till instrumentkollegan Dr Lonnie Smith (1942-2021). Till att börja med balladen Sultry Song II vars ackord flyter fram makligt. Melodin har ett subtilt sväng med ett mittenparti som oväntat ändrar skepnad.

I ett av sina mellansnack introducerar artisten det lite ytliga lyckopillret Hey Good Lookin´Woman där den fryntlige mannen med kultstatus överraskar genom att sjunga. Vi mår bra av en kul stänkare som bygger på en hommage till grunden inom svart musik, det vill säga blues. Den frilansande sonen baserad i Las Vegas får verkligen bekänna färg när han tar med publiken på en exalterande utflykt av uppvisningskaraktär. Ett annat alster från ovan nämnda skiva heter kort och gott Carlos och indikerar ett samarbete med latin-hjälten med efternamnet Santana (sett dem minst tre gånger). Utvecklas till ett expressivt, virtuost nummer med imponerande feature som sig bör av O´Neill. Medryckande melodin avslutas genom en sanslös urladdning av Foster d,y. Snacka om statement som nästan övergår i metal-excesser.

Näst sist levereras megahitten Mystic Brew med osviklig pondus – låten med stort L Tribe Called Quest framgångsrikt samplade – vilket innebar att Ronnie Foster blev en förgrundsfigur för acid jazz-rörelsen när det begav sig. Svänget, samspelet och soundet gör succé på Nef. I en sista snabb sak surfas på liknande framvällande våg. Foster meddelar att ytterligare en klubb-hit framförs. Blir hänryckt av positiv energi som vi uppmanas att omvandla. Ett smittsamt beat stimulerar således både kropp och hjärta. Publiken reagerar kärleksfullt instinktivt på trions dansanta tonspråk. Trummisen imponerar ånyo kolossalt och gitarristen som har flera album i eget namn i bagaget står för svettigt strängbänderi. Summa summarum en av årets mest helgjutna konserter! Finns anledning att tro att spelglädjen som strålade ut från scen parat med kemin emellan trion, gick långt utöver standard för denna soulfunkiga orgeljazztrio.

9/10 2024

Valand i Göteborg (arrangör Jazzföreningen Playhouse)

En god vän tillika pensionerad musikjournalist gjorde mig uppmärksam på konserten. Hade blivit något strul i marknadsföringen om tidpunkt för detta exklusiva gig, varför det tyvärr var långtifrån fullsatt. Därmed uppstod en särskild sorts hjärtlig stämning på vad man kan definiera som en intim fusionfest. FORQ bildades 2014 av Michael League och Henry Hey och har sedan dess varit flitiga i studion. Fem album plus remix-utgivningar har släppts, varav den senaste kom i år. Deras frontman Henry Hey står på scen tillsammans med Jason JT Thomas bakom sitt glänsande trumset, gitarristen Jordan Peters samt Eli Menezes på elbas. De har meriter från bland andra Bokanté, Roy Hargrove, Marcus Miller och Richard Bona. De två sist nämnda som spelat med Lauryn Hills virtuosa band, är vikarier även om de medverkar på nya skivan. Duon var tvungna att lära sig sjutton låtar, vilket superproffsen grejade med ackuratess. De kom från Fasching och skulle resa vidare till Oslo. Och den nya konstellation har lirat tillsammans cirka fem gånger.

Kvartetten på keyboard, gitarr, elbas och trummor utgör ett av de omtalade sidoprojekt ledaren för Snarky Puppy initierat ( besökt Sverige flera gånger varvid det jublades för egen del över kollektivets bedrifter på Gmlstn Jazzfestival 2015). League som tilldelats Grammy fem gånger driver också skivbolag. Hans medgrundare Hey borde jag haft koll på. Klaviaturspelaren av rang kan titulera sig studiomusiker, låtskrivare, producent, arrangör, kapellmästare och som medlem på inspelningar av omtalade soundtrack. Lite overkligt att jag på väg hem kunde rikta några ord av tacksamhet till honom och då berätta att jag var där för att skriva om den spelning de genomfört nu, istället för 2020 när pandemin bröt ut. Känslan av surrealism bottnar i att han inte bara varit musikaliskt ansvarig för sentida verk skapade av David Bowie, utan haft samma avgörande roll hos Rod Stewart och George Michael samt bildat bandet Rudder där trumslagaren Keith Carlock ingår. Som sagt fullkomligt otroligt att jag hade missat vilken gigant i det fördolda jag träffade som hastigast.

Konserten är indelad i två set, varav första klockar in på en trekvart cirka medan andra avdelningen sträcks ut längre. Enbart eget material framförs och min sammantagna bedömning är att kvalitén varierar. Klyschan ojämnt passar eftersom det fanns magiska stunder, men också anonyma låtar vilka saknar egenskaper för att fästa. Ett par av dem, bland andra Duck People, har inspirerats av deras intresse för videospel. Ska sägas att jag satt nära scen, gladdes åt exemplariskt ljud. Finns dock fog för uppfattningen att fenomenet till trumslagare dominerade på ett sätt som var till nackdel för helheten med sin hårdhänta behandling av trumskinnen, sin massiva spelstil. På slutet släpper han loss sin energi fullkomligt, levererar ett furiöst solo man inte kan låta bli att benämna aggressivt.

I första låten sker en gradvis stegring av intensiteten. Groove mixas med sköna klanger och en hel del virtuosa inslag där man verkar trigga varandra. En beskrivning som lämpar sig för att beskriva vad som händer under kvartettens potenta, hänryckande samspel. Hey anför med behagligt och infallsrikt tonspråk likt kollegor som Jeff Lorber, Gary Husband och Alan Pasqua vilka jag också hört live. Han vill hävda att de är jazziga eftersom genren är ett uttryck format i stunden. Eftersom en komposition live kan låta aningen annorlunda varje gång, menar Hey att de likt improvisationsmusiker ägnar sig åt jazz, trots att de är genuint beatbaserade.

Noterar föga förvånad briljant teknik, något som aldrig får bli ett självändamål när musiker sammanstrålar. Musik är inte liktydigt med (cirkus)uppvisning. Hey ser till att klokt upprätthålla en sammanbindande balans mellan melodiska linjer och ekvilibristiska utbrott. Rytmläggare Jason JT Thomas måste ändå anses vara ett särfall. Hans blixtsnabba kaskader bländar, gör att jag ler förundrat över fabulös kapacitet, kan påminna om Jeff ”Tain” Watts fast utan att visa dylika chops. Förefaller befinna sig lika mycket utanför som inuti låtarna med sina konstanta makalösa fills. Ibland blev det dock för extremt genom att övergå till sanslöst hisnande show av upparbetade crescendon. Jag som skrivit miniporträtt om tio trumslagare, hänfördes av den vitale 80-åringen Billy Cobham nyligen och träffat nämnde ”Tain”; är som framgår kluven inför vad den otroligt skicklige JT Thomas uträttar i moment när han vräker på maximalt.

Uppseendeväckande många referenser infinner sig. I en låt får vi vägledning då den tillägnas Jim Beard som avled i år. Hans samarbeten med Steely Dan, Mike Stern och Wayne Shorter omnämns. Finns förstår fler namnkunniga samarbeten. Njuter av ett tema som påminner om en av Headhunters största hits och knockas av ett par utförligt svävande solon på slide av Peters, vilka i omgångar erinrar om bedårande sound i en anda av Jeff Beck och Dave Gilmour. Hans två längre solon där toner sträcktes ut blev aftonens clou. Eftersom keyboard/ synt och ekvilibristik på trumset med extra cymbaler växelvis genomgående agerar draglok påminner somliga stunder om Cobham/ Duke Project (särskilt live-plattan från 1976). Referenserna kan vara ett utslag av antingen slump eller influenser. I andra set uppstår ett mycket njutbart sjok med drag av progressive. Tänk Camel och den svävande sfären. En annan överraskande introduktion av stil för tanken till tillbakalutat behagligt sound ´a la Sergio Mendes.

Kikar igenom anteckningar från en exklusiv konsert som i långa stycken gjorde mig exalterad. Märker att jag uppskattar när det riffas friskt, när den ruggigt tajta kvartetten demonstrerar hur synkade de är och hur strukturer konstrueras genom spännande övergångar. Hey står för ett par ljuvliga intron medan vikarien på bas genomgående har en diskret roll, uppblandad med ett par raffinerade features. Fenomenal dynamik är ett kännetecken för FORQ, vars effektfulla urladdningar man minns efteråt. Hey berättar att gruppen på sistone införlivat sång. Vi hör i en låt hans ordlösa stämma. Finalen består av ett flyhänt framfört medley på äldre favoriter. Sofistikerade extranumret Echo hade deras frontman skrivit med Peters utsökta slidespel i åtanke.

5/10 2024

Råda rum i Mölnlycke

Augustifamiljen under ledning av Stefan Sporsén behöver näppeligen någon närmare presentation. Läggs antalet tv-tittare från åren som husband i På spåret samman, med mastodontshowerna med Håkan Hellström på Ullevi och före dem återkommande konserter med olika gäster och enskilda H.H-spelningar på Liseberg, hamnar man på en svindlande hög summa. Har själv sett dem kanske 8-9 gånger. Vid sidan om listade sammanhang av spektakulär dignitet roar sig medlemmarna med enskilda, utvecklande projekt.

Kapellmästaren som jag träffat på Utopia när han sjungit jazzballader och lirat trumpet med sin kvartett) trakterandes trumpet och emellanåt piano omger sig med en illuster skara. På scen finns nye elbasisten Jonas Ljungqvist, för första gången i Sven-Bertil-programmet ordinarie trumslagaren Sylvester Schlegel (vid tidigare tillfällen har nestorn Benkt-Åke Nilsson, Sporséns styvfar suttit bakom trumsetet), multiinstrumentalisten Björn Almgren på tenor-, sopransax, congas, piano och kanske ytterligare instrument jag inte lade på minnet, Daniel Gilbert på gitarr som släppt plattor i eget namn och har ett förflutet hos Theodor Jensen och i Broder Daniel samt Simon Ljungman på akustisk gitarr och bouzouki med fler strängar på sin lyra än utrymmet medger att redogöra för (inte osannolikt att musikern, producenten och körledaren som jag 2008 bokade för ett Ted Gärdestad-program står för flera av arren). Augustifamiljens kvalitativa bredd och flexibilitet imponerar! Man lämnar aldrig en tillställning med dem beskviken.

Två ytterligare instrumentalister kompletterar den fylliga ljudbilden, gästar på violin respektive dragspel. Jag talar om genreöverskridande Amelie Evmark från Musica Vitae och dito genrefria Lisa Långbacka. Den senast nämnda har av undertecknad lovordats för vad hon uträttat i exempelvis LISAS. Dessutom frontar mångsidige Henrik Wallgren på sång och recitativ tillsammans med svensk-isländska Edda Magnason, anlitad som vokalist sätter hon sig också enstaka gång på pianopallen. Wallgren boende på Brännö har en brokig karriär bakom sig, vilket bekräftades storstilat härom veckan när han framförde eget vindlande material framför jazzig, sofistikerad pianotrio och därefter ackompanjeras av två post-punkiga, fräckt nervigt spelande kompisar från ORO hos 40-års jubilerande Musikens Hus. Edda Magnason har jag hört med Emil Jensen, i abstrakt svävande Kate Bush-influerade original på Stora Teatern, som sjungande konferencier på Jazzkatten-utdelning och jag drabbades förstås av Guldbagge-belönade porträttet i spelfilmen Monica Z av en begåvning som också spelat musikteater. Vid flera tillfällen har hon kompats av Augustifamiljen i På spåret.

Att konstellation kände sig manad att sammanställa en hyllning till Sven-Bertil Taube (1934-2022) – hade den goda vanan att avsluta Göteborgs Kulturkalas på Liseberg i många år vilket jag bevittnade flera år i rad – beror som bekant på lyckade samarbetet i nämnda, jättepopulära frågetävling 2011. Hur det uppstod genom telefonkontakt delger Sporsén oss dråpligt som ett omistligt ingångsvärde i deras turnerande tribut. Tackades ja till att sjunga den avskalade Neil Young-låt i moll vi får höra i högtalarna, när föreställningens 100 minuter utan paus är till ända. Fast lockbetet var ju erbjudandet om att göra sin fars Sjuttonde balladen, kaxigt deklarerande text vida spridd genom Cornelis, som emellertid Sven-Bertil inte hade framfört offentligt. Resten är som det brukar heta historia. Till saken hör att han blev om möjligt än mer folkkär efter medverkan i Så mycket bättre i TV4 2015.

Kläderna i vitt och beige bidrar till att rama in liksom snygg och stämningsskapande ljussättning. Och som framgår av ett par bilder inkluderas bildspel och video på backdrop. Att det jobbats med en visuell dimension förtjänar extra applåder. Bilder på hav och båtar, fyrar och natur varvas med film på strejkande arbetare, klipp ur Åppelkriget och huvudpersonens nuna. Videon till Så skimrande var aldrig havet rymde stor skönhet.

Inte utan att jag får ståpäls när den hyllade estradören tas in i handlingen och reciterar ur Lars Forsells numera klassiska översättning Ett sista glas, skotska folkvisan med flera hundra år på nacken. Sven-Bertil konfirmerar den korta stunden hur outstanding han var på att betona, varigenom han lyfte fram verser i visor på ett sätt ingen överträffade. Förmågan att frasera med närmast osannolik precision var förmodligen delvis sprungen ur den långa skådespelarkarriär som resulterade i två Guldbaggar. På mig imponerade han kolossalt när han uppträdde på Liseberg.

Henrik Wallgren gör avtryck i sina recitativ, fast vad beträffar att nå ut med visornas pregnanta formuleringar kommer varken han eller någon annan på scen riktigt nära Sven-Bertil. Wallgrens klarar hyfsat att navigera i vansklig vokal terräng. Men kring Min älskling måste frågetecken sättas. Simon Ljungman sjunger förvisso med ackuratess i bland annat vindlande Inbjudan till Bohuslän, Stefan Sporsén skapligt i Fritiof och Carmencita och Daniel Gilbert med frejdig charm i Sjuttonde balladen. Edda Magnason har riktigt bra kläm på utmanande harmonik. Dock, trots obestridlig talang snubblas på stavelser i en tungvrickande visa.

Tippar att medelåldern på Augustifamiljens publik är betydligt högre än vanligtvis. De appellerar här till sina föräldrars generation fast de stundtals modigt markerar sina rötter i en rocktradition. Kontrasten i och med övergångar till features på spröda melodiinstrument är hisnande. Min mamma född året före Sven-Bertil verkade ha avsevärd behållning av minnesaftonen. Allsången initierad i exempelvis Fritiof och Carmencita och rörande ledmotivet ur Äppelkriget väckte skapligt gensvar

. Finurligt upplägg att så många olika röster turas om att sjunga plus att kvinnorna bildade ljuvlig kör. Stefan Sporsén guidar oss med varsam hand, binder samman sångerna plus adderar relevanta anekdoter. Säger att Lars Forsell utgör en slags röd tråd och att vi inledningsvis tagits med till Irland/ Frankrike och Grekland. Främsta trumfkort i en mycket gedigen tillställning är valet av visor, djupet i programmets skiftningar och inte minst arrangemangens nyanser. Såväl visor i valsskrud som tango, snabb chanson, rumba och grekisk folkmusik exekveras med finess. Flera gånger gifter sig exempelvis dragspelets toner med violinen, även om instrumenten också färgar på egen hand.

Vad får vi då höra i deras representativa urval, deras färggranna palett? Jo passionerat vibrerande kompositioner av Mikis Theodorakis förekommer vid ett par tillfällen. Vidare en kongenialt bildsatt De fattigas piano (Léo Ferré), Ferlins klenod En valsmelodi samt Taube-familjens goda vän Olle Adolphsons vackra Nu har jag fått den jag vill ha. Att en rejäl portion Evert Taube serveras ingår ju i konceptet. Ofrånkomliga förekomsten av hans visor uppskattas mycket förstås.

Låt mig avslutningsvis nämna några höjdpunkter från en lika givande som kärleksfull konsertföreställning; Edda Magnasons hudlösa öppning med Ett sista glas, musikaliska kontrasterna som framträder i En valsmelodi och fler visor, kören i En sång om frihet, arret på Nu har jag fått den jag vill ha, sofistikerad tango-vibe i Fritiof och Carmencita, introt på sopransax i Så skimrande var aldrig havet med Magnason som sångsolist och hur det raffinerat följs upp på trumpet, violin och dragspel, successiva stegringen i Så länge skutan kan gå (Sam Vesterberg sjöng denna drabbande text på min fars begravning i Råda kyrka) samt suggestiva mästerverket Fragancia med Björn Almgren på congas och den värmande feedback som uppstod allra sist i signaturen till Äppelkriget, den tidlöst naiva motstånds-sången.