Ystad med om omnejd
31/7 – 4/8 2024
15-års jubilerande YSJF kan ännu en gång se tillbaka på en mycket lyckat utfall. Festivalgeneralen berättade att publiksiffran hamnade på 9 000 personer. Bortsett från två rejäla regnskurar under en kvalmig söndagseftermiddag förskonades vi från ogynnsamt väder. Dagen efter landets mest resursstarka jazzfestival sommartid avslutades, träffar jag två tongivande personer ur den arrangörskommitté som basar över åttio hängivna volontärer, förutsättningen för att överhuvudtaget kunna genomföra detta imponerande evenemang vars finansiering fixas genom Musik i Syd, sponsorer samt förstås biljettintäkter. Rutinerade männen ansåg att allt gått över förväntan, vilket jag instämmer i utan att känna till vilka hastigt uppkomna situationer duktiga volontärer fått lösa.
Att inga förseningar och ytterst få hörbara tekniska problem uppstod var ett närmast osannolikt faktum och akustiken var överlag förstklassig. Logistiken verkar ha klaffat galant och nästan alla listade i programmet fanns på plats. Varma atmosfären som råder under YSJF förtjänar att betonas extra. När det gäller att serva oss bevakande skribenter är man ohotade, i en klass för sig. Publik, arrangör, media och utövare ingår i ett slags community förenade av kärleken till livemusik; vilket varit ett uttalat mål sedan starten. Dessutom finns i princip förnämliga akter inom varje smakriktning representerad. Härligt disparata stilblandningen komponeras i vanlig ordning av Jan Lundgren i egenskap av konstnärlig ledare. För att skildra och värdera de cirka tjugo konserter jag hörde förlitar jag mig på minnesbilder, jämte fakta och impulser nedtecknade i stunden. För att inte låta svepet svämma över måste det gallras hårt bland alla anteckningar.
Stadens anrika teater utgör centrum, väldigt mysig sådan även om avsaknad av luftkonditionering är en brist. Två kyrkor, innergården på Hos Morten Café och lyxiga vackert belägna Ystad Saltsjöbad är andra väl inarbetade scener. Genom en trippel av spektakulära utomhuskonserter under söndagen vid Charlottenlund firades festivalens 15-års jubileum, ett arrangemang med succéstämpel. Flera kringaktiviteter är stående inslag. Till årets ambassadörer utsågs Johanna Lind Bagge och Göran Rosenberg. Birgitta Glenmarks konstverk Bluesette gick på auktion för 30 000:- och Susanne Rydén (tidigare vd i Musik i Syd och presentatör utsågs till hedersambassadör. Vad beträffar ärofyllda sysslan som tornväktare gick uppdraget till trumpetaren Gunhild Carling. Denna glädjespridare av tidig jazz anförde för tredje gången Yazzparaden (se bild ovan). När Carling Family med sina åtta medlemmar nådde slutdestinationen bjöds generöst nog på en minikonsert, vilket som synes lockade många.
Sista konserten på ett fullsatt Ystad Teater lanserade musik om inte utanför boxen, så åtminstone i ytterkanten. Syftar på BILLY COBHAM´S TIME MACHINE vilka fokuserar på en uppdaterad variant av halvsekelgammal fusion av yppersta snitt. 80-årige stilbildande trumslagarnestorn hade välförtjänt utsetts till hedersgäst. Den lika hårt slående som supersnabbe rytmläggaren tillhör de som i min uppväxt haft avgörande betydelse för mitt musikintresse och dess inriktning. Meritlistan imponerar. Skivorna jag äger är samlingar, ett antal vinyler med Mahavishnu Orchestra, fanastiska liveplattan Cobham – Duke Project samt andra soloskivan Crosswinds. En klasskamrat som i min närvaro övade på sitt trumset i pojkrummet tipsade mig om Cobham 1973, vars bedrifter bländade mig. 2010 hörde jag honom på Nef med ett ungt franskt band och fick efteråt möjlighet att tacka en av jazzrockens fadersfigurer. Samma år besökte han YSJF. Ska sägas att recensenter på teatern primärt hänvisas till stolsraden längst fram nedanför scen. Gjorde klokt i att vid detta tillfälle leta upp ledig plats på balkong. Behövde perspektiv för att tillgodogöra mig överväldigande favoritmusik från förr, vilket resulterade i att jag hänryckt diggade vad som sköljde över oss. Ansvariga för ljudet ska verkligen harangeras!
Vilka ingår då i hedersgästens TIME MACHINE? Jo elbasisten Michael Mondesir i en diskret kapellmästar-funktion med meriter från Jeff Beck och Whitney Houston, brasilianske percussionisten Marco Lobo som gett ut flera skivor i eget namn, Rocco Zifarelli från Italien vars status i huvudsak härrör från långvarigt samarbete med legendariske filmkompositören Ennio Morricone samt multiinstrumentalisten Gary Husband på keyboards med ett förflutet hos en bred skara, från John Mc Laughlin och Allan Holdsworth till Jack Bruce och Level 42 (som trumslagare) parallellt med dussintals egna plattor. För att gå händelserna i förväg träffade jag de två sistnämnda i Time Machine på oförglömligt jam senare på kvällen där Husband alternerade emellan trummor och elpiano. Med tanke på sättningen på de två epokgörande skivorna i fråga skulle jag ha önskat minst en blåsare.
Ekvilibristiskt fusiongroove inleder i form av titelspåret på Crosswinds. Efter cirka en och halv timmas hisnande färd med uppdaterade varianter av oemotståndliga teman plus fascinerande utvikningar nås slutpunkten. När så sker har mina rimligt ställda förväntningar överträffats med råge. Jag är upprymd, i glädjechock av 80-åringens attackerande förmåga, intakta teknik och hur snortajt bandet rör sig runt sitt avancerade sound kompletterande med hisnande breaks och dialoger.
Det spelas efter noter och Husband med uppenbarligen en mängd notblad att hålla reda på, grejar uppdraget galant. Zifarelli anlitad för att kunna utföra solo likt en ”shredder” (insatsen från Tommy Bolin på Spectrum är legendarisk), motsvarar skickligt detta epitet, om än utan flavour emellanåt. Mest framträdande solist visar sig brasilianske percussionisten vara, som jag från min plats kan beskåda först när han frigör sig och tar sig till scenens mittpunkt med sin berimbau. Den ultimata jazzrocklåten Stratus utvecklas efter ett synnerligen originellt intro till en saliggörande höjdpunkt, åtminstone i mina öron. Övriga svindlande kompositioner: Desiccated Coconuts, Paseo Del Mar, Fragolino (ett jordgubbsvin), Spectrum och som sammanbindande final på en extatisk fusionfest Quadrant 4.
Festivalens första konsert lanseras med titeln PUTTE WICKMAN 100 YEARS. I hyllningskonserten på Ystad Saltsjöbad medverkar personer vilka i olika omfattning samarbetet med den mästerlige och tillika folkkäre klarinettisten, omtalad i USA redan på 50-talet. Influgen från New York märks Ken Peplowski med sin katalog på sjuttio skivor. En instrumentkollega som också för arvet efter Wickman vidare är Klas Lindquist, som både delar scen med amerikanen och ledigt musicerar på egen hand. Solisterna backas upp av eminent pianotrio bestående av veteranen Claes Crona (gjorde plattor med Putte varav en belönades med Fonogrampris) och i rytmsektionen basisten Mattias Svensson och Rasmus Kihlberg bakom trummorna. Till sättningen adderas i ett antal låtar vokal lyster av skönsjungande Viktoria Tolstoy (hälften så gammal som Wickman skulle blivit).
Tillåt mig ge er tre Putte Wickman-minnen. Det första dateras till mina år på Burgårdens Gymnasium. I aulan hördes en betagande kammarkonsert med Putte, Svend Asmussen och Ivan Renliden, vilka ofta spelade i kyrkor på 70-talet. På 80-talet lyssnade jag gärna på Desire i min Walkman, stämningsfulla kompositioner där Putte delikat samarbetar med bland andra Janne Schaffer, Björn J:son Lindh och Magnus Persson. Från nästa decennium erinrar jag mig en konsert med Putte Wickman tillsammans med en ung talang, nämligen Tolstoy vars förmåga klarinettvirtuosen uppskattade.
Sprudlande start sätter tonen, sprider värme i den till bristningsgränsen fullsatta rummet med lyckligtvis behaglig temperatur. Samtliga tar omgående chansen att lägga in en personlig touch i den kvicka öppningslåt där Kihlberg inspirerat anför. Vi får veta av Claes Crona – introducerar låtar plus lite rörigt förmedlar ett antal upplysande och festliga anekdoter – att konstellationen som bara kunnat ha ett rep ska på turné i höst. De låter förunderligt samtrimmade! Ska påpekas att akustiken är excellent genom förnämlig balans diskant – bas.
Merparten melodier hämtas från skiva Crona gjorde med amerikanske klarinettauktoriteten inspelade live När Tolstoy äntrar scen framförs I Loves You Porgy följt av en anmärkningsvärt gospel-upphottad Summertime. En bart pianotrion ackompanjerar. Njöt av vad hon gjorde här och än mer när osannolikt höga toner levereras i When I Fall In Love och viga stämband tänjs i makalösa All The Things You Are. I Secret Love regerar eleganten Lindquist på altsax. Ett par gånger möts virtuosa klarinettisterna varvid ljuv musik uppstår. Dessa vindlande konversationer över lyhört komp var en fröjd att lyssna till.
Upplägget med olika sättningar kändes lite märkligt med tanke på den status Peplowski åtnjuter och hans långa resa. Övriga kan ju ses på scener runt om i landet regelbundet. Auktoriteten är ju en hejare på ballader och slingrande kompositioner i medium-tempo. Den definitiva höjdpunkten inträffar dock i dennes feature baserad på I´ve Got Rhytm. Snacka om boppigt formidabel teknik! Andra toppar var sältan och elegansen i The Man I Love vars solo Klas Lindquist broderar ut underbart , Claes Cronas jazziga Bach-etyd på solopiano samt två stompiga Ellington-klassiker. Tributen täckte in ett stort register. Således bästa tänkbara start för YSJF!
Traditionsenligt förläggs minst en konsert till S:ta Maria Kyrka ovanför Stortorget. I år föll valet på den nybildade ANDY SHEPPARD TRIO, vars sound lämpar sig för kyrkorummets klangliga dynamik. Sheppard från sydvästra England trakterar tenorsaxofon och i extranumret sopran, Vid flygeln sitter Rita Marcotulli från Italien medan basspelet utövas av fransmannen Michel Benita. Luftiga kompositioner från trion bär Sheppards signatur.
Alla tre 50-talisterna är mycket etablerade med massvis av skivutgivningar och samarbeten med kända namn. Sheppard, kanske främst förknippad med långvarigt samarbete med Carla Bley (sågs med henne och Steve Swallow på Fasching 2019), har släppt skivor gemensamt med både basist och pianist var för sig. Nu förenas de på ett spännande sätt under beteckningen Andy Sheppard trio. Kan inflikas att saxofonisten finns med på skivor med John Martyn och Judie Tzuke (har sammanlagt tio vinyler med dem), alltså utanför jazzområdet. Marcotulli minns jag live från exempelvis Palle Danielssons projekt Contrapost på 90-talet och första glimrande upplagan av Sisters In Jazz under ledning av C. Norby. Får skamset tillstå att meriterade Benita – i likhet med övriga associerad med ECM – gått under min radar. Han ska ha jobbat med bland andra Lee Konitz och Horace Parlan och bildat ELB Trio med bland andra giganten Peter Erskine.
Vad avslöjar anteckningar nedtecknade i stunden? Naturligt nog begynner konserten med öppna, svepande linjer. Utan pulserande/ tassande trummor serveras ett avskalat sound, innerligt och expressivt om vartannat. Jämfört med de skrynkliga toner ledaren annars gärna hemfaller åt, är konceptet av mer sammanhållen natur. Angenämt vindlande melodier prioriteras. Basisten uppträder diskret som ankare i en sammanbindande roll plus med leverans av enstaka pregnanta intron. Prominenta pianisten briljerar subtilt när Sheppard pausar och förvandlas till storartad solist i somliga intron. I en avdelning excelleras i ett stridebetonat spel vilket avlöses av innovativt improviserande på kontrabas. Genomgående meditativt vilsam musik genererar varm atmosfär, stundtals sakral sådan. Trions frontman inskränker sig till någon enstaka presentation, som jag inte riktigt snappar upp. En berörande komposition kan ha hetat You Go First.
En vacker ballad svävar ömsint. Därefter tillförs mer energi. Utan att uppenbart kopplas samman med Jan Garbarek och nordisk särart bryter glimtvis liknande tonspråk fram. Ett successivt flöde bottnande i minimalistiskt stilgrepp fängslar i slutfasen där Marcotulli färgar i lika hög grad som Sheppard. Magi uppstår! På begäran framförs extranummer varvid ystert tema framförs på sopransax över accentuerad rytmik. Nyfikna publiken i den så gott som fullsatta kyrkan vandrade ut belåtna med denna variant av nyskriven kammarjazz.
Även om jag av något outgrundligt skäl mest lyssnade Esbjörn Svensson Trio under deras formativa år, sa jag till Dan Berglund i slutet av maj att jag verkligen såg fram emot E.S.T 30 under YSJF. Blev lyckligtvis inte besviken, istället betagen. Då jag råkade träffa Åke Linton på WOW berättade jag hur överväldigande konserten utvecklade sig. Har aldrig recenserat en av svensk instrumentalmusiks största exporter, däremot träffat Esbjörn i Mölndal efter konsert och hänryckt skrivit om E.S.T Symphony från Göteborgs Konserthus (sett filmen från konserterna på Aftonstjärnan).
Konstellationen som gjort skiva av sina nydanande tappningar av Esbjörns kompositioner består av grundarna Magnus Öström på trummor (i egenskap av barndomskamrat i Skultuna med Esbjörn den självklara talespersonen) och Dan Berglund på kontrabas. Vid flygeln syns prisade Joel Lyssarides som bara var femton år vid tidpunkten när Esbjörn förolyckades. Längst fram står i omgångar tre solister, det vill säga världsgitarristen Ulf Wakenius, finländske trumpetaren Verneri Pohjola samt träblåsaren Fredrik Ljungkvist. Ljungkvist hade samröre med den nästan mytomspunna trion genom medlemskapet i kortlivade Jazz Furniture (också sett i mitt Mölndal).
Obeskrivlig gåshudskänsla tar en i besittning inledningsvis då pianotrion spelar vad som blev berömda trions signatur. Refererar till titelspåret på genombrottsalbumet From Gagarin´s Point Of View. Ofantlig suggestiv skönhet omgärdar i låt Esbjörn övertalades att lansera. Den följs upp av fett pulserande bas, stråkdrag och drömskt reflekterande melodi i en första fas i Seven Days Of Falling, ett annat ikoniskt titelspår släppt fyra år senare. Nu har Göteborgssonen Wakenius äntrat scen. I Tuesday Wonderland blir det åka av med Ljungkvist på klarinett med furiöst solo och smattrande ”slagserier” av Öström. Härligt infallsrikt uppbyggnad av denna och ett antal andra omarrade kompositioner. Sittande längst fram besväras jag något av brummande bas som gör att spröda toner från flygeln inte når mig. I övrigt vore det förmätet att klaga. När jag försöker samla de kringvirvlande intrycken efteråt blir jag varse att smaken är som baken. En festivalstammis ansåg nämligen att konserten slutade i ett karaktärsmord.
Hör förtjust ekvilibristiskt ensemblespel i ett par låtar och den siste solisten introduceras i Good Morning Susie Soho, ytterligare ett titelspår. Vi får svindlande fraser formulerade på trumpet av Pohjola ( mötte honom på jam på Unity härom året). Som framgår händer spännande saker hela tiden. Också kännare erbjuds erbjuds äventyrliga kreationer. Somliga sekvenser är osedvanligt groovy. En duell emellan Wakenius med extremt flinka fingrar och navet Öström exalterar. Ibland förekommer uppfriskande spräck då det rotas i tonala verktygslådan. Trots att elektronik används mycket sparsamt associerar jag i krängande sväng till Word Of Mouth där ju Jaco Pastorius bossade. E.S.T:s ringlande refränger känns igen. Triggat av vidunderlig rytmsektion beger sig Wakenius och övriga solister på inspirerade utflykter. Lyckoruset förnyas på hjärtat av YSJF (Ystad Teater) i kompositioner som Elevation Of Love och intrikat sammanflätade rytmiken på When God Created The Cofeebreak. Lyckligtvis håller övriga tillbaka för att Lyssarides i en betydelsefull passage ger oss en vink om Esbjörns musikaliska rötter. I en annan sekvens piskas tempot upp infernaliskt, som om ett explosivt sprintlopp skildras.
Extranumrets raga-extatiska tillstånd bländar. Lysande assisterad av Berglund befinner sig Öström i zonen. Häpna åhörares reaktioner går troligen i sär när flow uppnås av samtliga. Med elektroniska finesser tillför Pohjola dessutom en hypnotisk krydda, bortom E.S.T:s inmutade domäner. Remarkabla experimenterande ”tilltaget” föregås av ett vokalt nummer vari Lina Nyberg gästar. Hennes make Fredrik Ljungkvist förgyller en expanderande minnesstund med lödigt solo på tenorsax i Waltz For Lonely Ones. Texten har Nyberg skrivit nota bene för över trettio år sedan.
Av två rafflande duos inte främmande för avantgardistiskt tonspråk har en exceptionell kvartett formats. I fjol kom debuten Lés Égares ( de vilsna) av SISSOKO SEGAL PARISIEN PEIRANI på ACT. Sopransaxofonisten Émilie Parisien och ackordeonisten Vincent Peiranis samarbete recenserade jag 2018. Fransmännen bestämde sig för att slå sig samman med landsmannen Vincent Segal på cello och hans konstnärlige partner Ballaké Sissoko bördig från Mali trakterandes kora, en västafrikansk harpluta populär inom världsmusikgenren från den kontinenten. Dessa duos med sina vitt skilda sättningar har åstadkommit två album var. Tippar att de antingen kategoriserats som kammarjazz eller världsmusik. Fusionerade är de både och.
Vill beteckna namnlösa kvartettens sömlösa samspel som det största fyndet på YSJF. Konserten fanns med på den lista två tyskspråkiga kollegor efterlyste när festivalen gått i mål och vi sammanfattade bombardemanget av härligt intensiva upplevelser. Avvägningen mellan tillgänglighet och lite mer utmanande stråk var fenomenal. Mina tysktalande skrivande vänner skulle kallat fördelningen för fingerspitzengefühl. När innovativa bohemer och timida eleganter gör gemensam sak utvecklas en sällsynt elastisk samverkan.
Vet på förhand inte vad som komma skall, även om Peirani och Parisien tidigare framträtt var för sig på YSJF. Registrerar till att börja med försynt kammarmusikalisk approach. Första introt kommer från koraspelaren vars komposition baserad på traditionell melodi inleder. Debutalbumets tio låtar har med enstaka undantag skrivits av någon av musikerna. Man förflyttar sig ständigt i olika riktningar utan att det medför svårigheter att följa med. Tar till mig ett karismatiskt stycke invirat i moll vars svävande anstrykning av klezmer förför. Att musikerna noga lyssnar på varandra och turas om att prägla soundet bidrar till förtrollningen. Snappar upp i en av introduktioner att lysande låt döpt till Izao framförs, ett original av Peirani tillägnad en av hans söner.
Från scenen på stadens teater sprids världsmusik i sin prydno, delikat och fruktbart utforskande. Publiken spetsar öronen andäktigt som vore de en enda gemensam kropp. Magiskt! Männen vinnlägger sig om att informera om repertoaren och sina instrument på nöjaktig engelska. Sammanflätade eller utskjutande stämmor kreerar en läcker spännvidd från minimalistiskt sväng till lyriska avsnitt.
Ett underbart framrusande groove minner om Balkan-sväng och Zawinul Syndicate. Härkomsten kan sannolikt placeras hos just Joe Zawinul (hörde hans konstellation på Nef året före han dog) eftersom kvartetten tolkar hans Orient Express på Lés Égares. På kroppsspråket beskådar vi hur virtuosen Parisien försätts i extas, vilket följs upp med en makalös folkloristisk leverans i ett utförligt intro. Det övergår i ett formidabelt feature från Peirani, vars utvikning förbluffade gentlemannen på cello. Musiken roterar spännande i kretslopp bestående av spetsiga och fylliga toner. Får för mig, kanske felaktigt, att fragment från Summertime införlivas. Segal ges också utrymme att solistiskt spinna vidare på kammar-influenser, rytmiska figurer adderas också genom genom sinnrika pizzicaton. Kunde däremot sakna en solistisk distinkt avdelning från Sissoko. På upploppet frodas hopp och glädje, trösterika tillstånd i dessa tider. Den triumfatoriskt dansanta finalen skulle vara idealisk som soundtrack i ett känsloladdat drama. Hoppas ni orkat läsa ända hit och lagt mitt tips på minnet. Live lät dessa sammanförda duos suveränt!
