The Substance
Regi Coralie Fargeat
Betyg 5
Visas under Way Out West, ordinär biopremiär 18 September 2024
I sin långfilmsdebut Revenge vägrade manusförfattaren och regissören Coralie Fargeat att stångas med rape-revenge-genren (sprungen ur klassikern I Spit On Your Grave) utan att forma den efter sina egna tankar och visioner. Lika okonventionellt och egensinnigt tar hon nu sig an body horror genren med ännu större stilsäkerhet och unikum – för vilket hon prisades för bästa manus under filmfestivalen i Cannes tidigare i våras. Välförtjänt, kan jag nu konstatera.
Inledningsvis får vi se en Hollywood Walk of Fame-stjärna läggas till Elisabeth Sparkles (spelad av briljant Demi Moore i absolut mästerlig återkomst) ära, varav dess liv från fans som fotas med den till snabb föråldring som gestaltas över människor som går över den över lång tid – och förfallet i hennes karriär när ingen längre bryr sig om den utan mest bara spiller mat över den. Det är ett väldigt snyggt sätt att gestalta en karriär i dalande och en fallande stjärna utan att visa en enda bild från hennes faktiska utövande. Men trots att detta är en skräckfilm är den också väldigt rolig, utan att försöka vara det genom billiga skämt, vilket snabbt visar sig när en producent tar ett telefonsamtal under tiden han tar en piss och sedan utan att tvätta händerna går ut till affärslunch och äter skaldjur med bara händerna. Närbilderna på munnen och maten som mosas däri är lika äckliga som skrattretande. Det är svårt att beskriva utan måste upplevas. Vilket stämmer rätt bra med resten utav filmen också faktiskt.
För att vidare demonstrera filmens okonventionella beskrivning av en stjärna i fritt fall är när hennes billboard-reklam tas ned – vilket fångar Elisabeths uppmärksamhet till den grad att hon råkar ut för en bilolycka. På sjukhuset introduceras hon därefter inför ”The Substance” vilket leder till det ”alla kvinnor vill ha” (ytterligare en konvention regissören leker med): ungdom, fast kropp, inga rynkor. Men hon får inte detta själv, utan får föda fram en yngre version av sig själv – Sue, som lika grymt men mer lekfullt spelas av Margaret Qualley – vilket först verkar som en väldigt bra idé men senare, såklart, ska visa sig inte vara det. För hur roligt vore ett mirakel utan konsekvenser?
Men i och med detta vittnar det inte bara om Elisabeths egna besatthet av föryngringen utan hela samhällets, och mer konkret i detta fallet underhållningsbranschens. För när Elisabeth blir ”för gammal” och kastas åt sidan blir hon istället utbytt mot Sue som blir uppskattad för sin fasta rumpa, lår, bröst och stora leende. Speciellt cheferna och de manliga tittarna uppskattar henne. Men hon själv likaså. Så till den grad att hon ofta bryter mot de regler och överenskommelser som kommit med The Substance och deras gemensamma varande trots två olika kroppar. Hon blir snabbt girig av uppmärksamheten och självsäkerheten som kommer med den snygga kroppen, vilket först inte får några konsekvenser – i alla fall inte för henne själv – men som kastar Elisabeth under bussen betydligt mer. Men det är en låg kostnad för henne när karriären stiger snabbt.
Vad som börjar ganska lugnt och metodiskt, och komiskt, blir senare blodigt och brutalt. Citat som yttrats i vissa scenarion för att lyfta den specifika situationen återanvänds senare och får helt annan slagkraftighet när det slås in mot huvudkaraktärerna, och i förlängningen tittaren, och fullständigt golvar oss. Mentalt och fysiskt. Silkesvantarna åker av och återvinningen, både den kroppsliga och spirituella, blir blodig och våldsam. Vilket både skrattas åt och lämnar mig med vidöppen mun. Filmen går ofta till platser, bildligt talat, jag aldrig hade kunnat föreställa mig. Vilket är ett väldigt gott betyg såklart. Och trots sin extremitet går den inte att värja sig mot utan bara fullständigt kapitulera inför. Speciellt när Sue först hyllas för sin talang och skönhet, och sen trakasseras som monster efter att hon visat sig stå under konsekvenserna trots allt. Sluttampen är så extrem och blodig att jag både häpnas och skrattar åt det. Vilket fångar filmen till punkt. Och för att perfekt ringa in temat om återvinning avslutas döden på samma stjärna vi började på. Vilket är liksom resten av filmen briljant skrivande – och utförande. Hela filmen är en modern body horror masterpiece utan dess like.