10/8 Flamingo
4
Upphaussade indiebandet från Ohio fick äran att under halvannan timme avsluta årets Way Out West. I likhet med alltför många akter under årets upplaga tillhör de skaran av återvändare, det vill säga akter vilka spelat i Slottsskogen tidigare. The National bildades 1999 och har enligt uppgift producerat elva album, varav två(!) i fjol. De består av den karismatiske vokalisten Matt Berninger som sjunger egengjorda texter. Komponerar musiken gör tvillingarna Aaron och Bryce Dessner vilka ger benämningen ”twin guitars” en dubbel innebörd. När de inte samtidigt eller var för sig broderar ut de melodier de skrivit ägnar sig Aaron eller Bryce åt att lira piano eller keyboard. Vidare är rytmsektionen kuriöst nog ett brödrapar. Bryan Devendorf sitter bakom trumsetet medan Scott ansvarar för basgångarna.
Berninger – vars stämma kan skifta från crooner-betoningar till släktskap med Michael Stipe och i stundtals aggressiv framtoning till Henry Rollins – assisteras med vokala bakgrunder från brödraparen. Live adderas ytterligare två musiker som uppvisar en häpnadsväckande bredd. Syftar på Ben Lanz på synt och trombon jämte Kyle Resnick på keyboards och trumpet. Soundet har liknats vid bland andra Radiohead, Wilco och Nick Cave, tre hyfsat träffande referenser vilka kan späs på med Boo Radleys och i viss mån R.E.M. The National har aktivt stöttat Barack Obama, Hillary Clinton, framträtt på åtskilliga välgörenhetsgalor och engagerat sig i olika humanitära projekt.
Arrangören Luger som stolt meddelade att årets WOW slog publikrekord, strödde superlativ över ett amerikanskt band jag inte hade närmare vetskap om. Påminner om min bristfälliga kunskap om samtida rock och populärmusik på grund att i huvudsak jazz och världsmusik recenseras. Jag stod tillsammans med ett par vänner ganska långt fram i publikhavet, kanske femtio meter från rampen och de områden dit en närmast maniskt kontaktsökande sångare tog sig. Jag trivdes, njöt av de för mig nya låtarna. Fast nu efteråt vill jag ändå hävda att hyllningarna var orimliga. En seriös kollega på GP omfamnade konserten med hull och hår, medan den för mig med onaturligt uppskruvad inställning blev en halv besvikelse. Vacklar i min bedömning mellan 3+ och den 4:a jag med viss tveksamhet landar i. Inte utan att uttrycket ”tro inte på hajpen” känns befogat.
Septetten äntrar scen efter att oemotståndlig stänkare från Stop Making Sense tonats bort i högtalarna. Video- och ljusshowen på backdroppen är en estetisk fullpoängare, otroligt läcker att beskåda. Spelningen som är den sista på sommarturnén börjar med tre manglande, distade gitarrer i Sea Of Love (litar på låtlistan publicerad på nätet) och avrundas effektfullt med About Today, vars chockartade övergång från ömsint ballad till öronbedövande storslagen urladdning fångade essensen i ett minst sagt respekterat indieband.
Domptören Berninger (håller två scenarbetare sysselsatta med att langa mikrofonsladd) har kallats crooner, vilket bara stämmer vid enstaka sekvenser live. Röstomfånget i normalläge är attraktivt med tydlig skärpa, texterna går fram. Enligt mitt förmenande växlas över till en oskönt skrikande fas för ofta, som vore han influerad av en frustrerad Morrissey eller grunge-scenens vokala förgrundsgestalter. Det byts både instrument och sound. Gillar hur trombonen matchas av gitarrsolo i Eucalyptus tidigt in i deras gig som följs upp av behaglig lunk i Tropic Morning News.
Tvillingarnas vässade solon och inspirerade figurer på sina gitarrer garnerar snyggt flertalet larmiga melodier. Ibland hörs ett suggestivt driv emanerande från en väl fungerande rytmsektion förenade av biologi, ibland fäste jag mig vid stämningar förmedlade av klaviaturer och synkade blåsinstrument och i förgrunden huserar nästan konstant en synnerligen dedikerad vokalist. Att hävda att det är bra drag, känns en smula futtigt i sammanhanget. Energinivån är påtagligt hög, fast samtidigt moget balanserad jämfört med hos den forcerade Jack White två dagar tidigare.
I Rylan med gitarrister i full blom gästar Mina Tindle på sång. Hon borde ha beretts större utrymme när hon ändå ombetts att bidra. Var knepigt att göra minnesanteckningar i mörkret och trängseln. En plusfaktor handlar om att fokus kontinuerligt flyttas, olika musiker kan prägla soundet. Och man vågar sig på drastiska förändringar med ett par lugna låtar. II Need My Girl är ett paradexempel. Noterar frapperande mycket diskant och att kompositionerna har en egen profil, ett stuk med igenkännbart signum. Efter cirka fyrtio minuter uppnås en andra andning genom befriande dynamik. Besökarna som verkade trivas i trängseln slapp i princip godhetssignalerande politiska budskap. Men eftersom The National verkar i samma anda som exempelvis Bono (läst hans memoarer i somras), tillägnas ett alster förutsägbart nog Kamala Harris. Mådde som sagt bra av en gediget utförd livemusik, men sveptes inte med på det sätt jag föreställt mig.
LÅTLISTA 1. Sea Of Love 2. Eucalyptus 3. Tropic Morning News 4. Don´t Swallow The Cap 5. Bllodbuzz Ohio 6. The System Only Dreams In Total Darkness 7. I Need My Girl 8. Conversation 16 9. Abel 10. Alien 11. Day I Die 12. Light Years 13. Rylan 14. England 15. Graceless 16. Fake Empire 17. Mr November 18. Terrible Love 19. About Today