Snart släpps Belong, uppföljaren till The Pains of Being Pure at Hearts två år gamla debutskiva men redan nu kan du höra hela albumet här:
Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik
Till Håkan Juholt
Grattis till förtroendet från valberedningen inom Socialdemokraterna.
Du är deras kandidat till att bli partiledare för Socialdemokraterna. Det är ett stort uppdrag. Förmodligen blir du också vald. Det mesta pekar på det.
Jag har i medier läst att din favoritmusik är Elvis och Bruce Springsteen.
Det har talats mycket om att Socialdemokraterna behöver förnyelse. Exakt vad som menas med förnyelse är ibland lite svårt att veta. När högermedier skriver om det verkar förnyelse betyda högerpolitik medan när SSU pratar om det verkar det mest betyda en tendens av åldersdiskriminering, att inte över 40 ska få något politiskt uppdrag.
För min del tycker jag det vore bra om en partiledare för Socialdemokraterna inte är ovetande om all den bra musik som kommit under senaste trettio åren. Kulturbloggen har därför bestämt sig för att starta en liten utbildning för dig, om musik som en modern partiledare för Socialdemokraterna absolut bör känna till.
Lektion nummer 1 handlar om Glasvegas
Det skotska bandet Glasvegas som slog igenom stort med sitt debutalbum ”Glasvegas” har numer förstärkt med en svensk tjej som trummis.
Glasvegas säljer ut sina konserter på tre sekunder. I alla fall i Sverige där de blivit enormt populära.
Glasvegas är ett popband med arbetarklasskänsla och med samhällsmedvetna texter. Ett modernt svar på U2, kanske.
Kortfakta från Wikipedia.
Glasvegas är ett skotskt band från Dalmarnock i östra Glasgow. Bandet består av James Allan (sång, kompgitarr), Rab Allan (sologitarr, bakgrundssångare), Paul Donoghue (basgitarr, bakgrundssångare) och Jonna Löfgren (trummor). Sedan bildandet 2000 har de släppt fem singlar och 2008 kom den självbetitlade albumdebuten, Glasvegas.
För övrigt utmanar jag alla musikintresserade att hjälpa till med denna viktiga utbildning av Håkan Juholt. Alldeles speciellt hoppas jag att Krassman, Röda Berget, Martin Moberg och Peter och Annika Högberg hänger på, eftersom jag vet att de samtliga är musikintresserade. Alla är välkomna att hänga på. Varför inte Tokmoderaten? Han har ju också ett genuint musikintresse.
Några av de låtar som det hör till grundutbildningen för en Socialdemokratisk partiledare att ha hört:
Relaterat:
Här skrev vi i Kulturbloggen om Glasvegas spelning i Kägelbanan
Svenska Dagbladet om den spelningen
DN: Stödet för S växer
Läs även andra bloggares åsikter om Juholt, Glasvegas, socialdemokraterna, musik
Kulturbloggen träffade The Hundred in the Hands innan deras spelning på Debaser Slussen den tionde mars. De berättade bland annat var bandnamnet kommer ifrån och hur de lärde känna varandra. Se intervjun nedan:
Kulturbloggen passade på att träffa Tim Hoey (gitarrist i det australienska elektropopbandet Cut Copy) inför deras slutsålda spelning på Strand – men det var nära att han inte skulle hinna dyka upp till spelningen. Han höll nämligen på att bli kvarglömd med varken pass eller bankkonto i Köpenhamn, där de hade haft en spelning kvällen innan.
– ”Efter spelningen bestämde jag mig för att hänga kvar ett tag i baren. När jag gick ut så stod inte turnébussen kvar. Jag försökte ringa de andra i bandet men deras mobiltelefoner var avstängda. Till slut fick jag tag i vår manager som var i New York och han lyckades få tag i bandet. De hade redan åkt iväg utan att märka att jag saknades. Det var lite läskigt med tanke på att både mitt pass och bankkonto låg i bussen.”
Hur lärde ni känna varandra i bandet och när bestämde ni er för att bilda Cut Copy?
Jag växte upp i samma stad som Michell (trummisen) så vi har alltid varit vänner. Dan (sångaren) kände brodern till en annan av mina kompisar, så han brukade komma dit över loven. När jag började på en konstskola i Melbourne träffade jag återigen Dan. Det var faktiskt samma dag som jag träffade honom igen som han hade fått skivkontrakt och eftersom han visste att jag kunde spela gitarr bad han mig komma och repa med honom. Michell köpte ett trumset från eBay och vi började spela in demos i Garage Band.
Hur var musikscenen i Australien när du växte upp?
Rätt så tuff med tanke på att jag växte upp på landet och det här var innan internet var vad det är idag. Det var svårare att få tillgång till musik och man upptäckte nya band genom vänner. Den lokala skivbutiken hade mest kommersiell musik så när jag ville köpa skivor av Sonic Youth eller My Bloody Valentine var de tvungna att beställa från någon annan skivbutik och det kunde ta flera veckor.
Idag står Australien inför en genomgångsfas. Det har börjat komma festivaler med inriktning på dansmusik – förut fanns det enbart rockfestivaler – och det har börjat växa fram olika undergroundscener i olika delar av landet. Det ska bli intressant att följa i vilken riktning läget utvecklas.
Vilka var dina influenser när du började med musik?
Jag hade aldrig riktigt insett att jag hade börjat med musik förrän Dan bad mig gå med i bandet men jag har alltid sett upp till gitarrister som Kevin Shields som inte nödvändigtvis är klassiskt skolade utan snarare hittar nya banbrytande sätt att spela gitarr och skriva låtar på.
Om du bara fick välja en låt som definierar allt Cut Copy står för – vilken låt skulle du välja då?
Det är en svår fråga då vi sällan definierar oss i termer av låtar. Vi håller snarare fast vid den romantiska synen av albumet som något man lyssnar på från början till slut. Ingen låt kan återspegla ett helt album. Om det var upp till oss skulle vi inte ens släppa några singlar.
Ni är aktuella med ert tredje album Zonoscope. Hur lång tid tog arbetet med skivan?
Från det att vi började skriva tills att skivan var färdigmixad tog det större delen av tolv månader. Vi byggde vår egen studio i ett varuhus i Melbourne. Det kändes betydelsefullt att ha ett ställe där vi själva kunde ha kontroll över arbetet med skivan.
Kan du beskriva arbetsprocessen. Skiljde den sig från era två tidigare album?
Just att vi byggde vår egen studio kändes som en frigörelse. Eftersom vi inte betalade massa pengar för dyr studiotid behövde vi inte oroa oss för någon tidsbegränsning. Vi kunde sätta våra egna deadlines vilket gav oss möjligheten att experimentera i större utsträckning. Vi hade till och med tid att bara sitta och jamma fram låtar vilket vi aldrig haft tidigare. Det blev helt och hållet vårt eget projekt.
Har skivan något koncept?
Den har en del olika teman. Till att börja med försökte vi ljudmässigt att blanda syntetiska och organiska rytminstrument och smälta samman olika genrer. Vi blev även besatta av tanken att skapa en majestätisk värld där lyssnaren återgår till att leva i en stam. Våra två tidigare album är mer raka popalbum men nu ville vi skapa något som kräver många lyssningar. Meningen är att du varje gång du lyssnar på skivan ska upptäcka någonting nytt.
Kan du förklara albumets artwork?
Det är ett fotomontage av den avlidne japanska konstnären Tsunehisa Kimura. Vi hörde av oss till hans kvarlevande hustru som skickade oss originalet. Vi tyckte att den representerade den värld vi försökte skapa på skivan med naturfenomen och element som slås samman. Symboliken fungerade och bilden har något tidslöst över sig. Den kunde lika gärna varit gjort idag som på sjuttiotalet och just den tidslösa kvaliteten är något vi eftersträvar med musiken.
Har ni några speciella estetiska preferenser när ni skriver låtar?
Vi försöker skala av och börja om på nytt för att inte riskera att göra samma skiva två gånger. På den nya skivan har vi använt oss av nya syntar och effektpedaler. Vi försöker även hitta nya sätt att använda gitarrerna på. Samtidigt försöker vi behålla vår obskyra Cut Copy-tolkning av popmusik.
Vad kan vi förvänta oss av Cut Copy i framtiden?
Förhoppningsvis massor av skivor. Det är lite synd med alla band som släpper en bra debutskiva och sen på grund av att pressen vänder sig emot dem tycks försvinna i tomma intet. Vi vill ha en långlivad karriär, släppa massor av skivor och utforska olika stilar och musikaliska synsätt – som David Bowie, Brian Eno och Sonic Youth. Vi vill definitivt fortsätta med det här en lång tid framöver.
by Redaktionen

Artist: Noah And The Whale
Album: Last Night On Earth
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 2011-03-07
Nu är Noah And The Whale aktuella med sitt tredje album – Last Night On Earth.
Trots plattans ganska så deprimerande albumtitel så är låtarna harmoniska och positiva. Jag fylls med mer vårkänsla av den här skivan än år 2009’s The First Days Of Spring, det är nästan så att jag skulle vilja byta namn på dom. Men bara nästan.
För alla som gillar blandade toner av synth, klassiskt piano tillsammans med skönt poppigt rockgung och lite fiolstråk här och var så är det här en alldeles utmärkt skiva. Och för alla som fastnade för First Days Of Spring så är Last Night On Earth en mycket bra fortsättning på Noah and The Whale’s troligtvis långa musikkarriär.
Jag skulle vilja dra vissa liknelser mellan detta albumet och Jay Jay Pistolet’s ”Happy Birthday You” från 2008 och någonstans så får jag känslan av att det skulle kunna vara en skiva med filmmusik. Det känns inte så nytt och spännande men det funkar och framför allt så tror jag att på en stor scen i London med ett väldigt stort publikhav så funkar det nog också, väldigt bra.
Får inte missas: Life Is Life, Life Goes On och Waiting For My Chance To Come.
– L.I.F.E.G.O.E.S.O.N släpptes innan Last Night On Earth som ett smakprov på vad som skulle komma och enligt mig så är den skivans tiopoängare. För er som har hört den så tror jag inte ens att jag behöver förklara varför, för er som inte har hört den: LYSSNA, annars går ni miste om någonting riktigt bra.
Läs även andra bloggares åsikter om Noah And The Whale, recension, musik, skivrecension, indie, popmusik