Musik

Sugs in i strömvirvel av suggestiva och självständiga tolkningar – Isabella Lundgren sjunger Dylan på Valand/ Nef

6 maj, 2022 by Mats Hallberg

5/5 2022

Valand i Göteborg (arrangör Jazzföreningen Nefertiti)

Grammisnominerade albumet Out Of The Bell Jar (a Tribute to Bob Dylan) kom 2019. Var med om den grandiosa releasespelningen på Södra Teatern under Stockholm Jazzfestival. Samma personer minus Johan Lindström och Brian Kramer står på Valands scen inför väsentligt färre åhörare, även om lokalen är välfylld. Innebär att den hyllade sångerskan Isabella Lundgren omger sig med Carl Bagge vid flygeln, Daniel Fredriksson bakom trumsetet, kontrabasist Niklas Fernqvist samt Daniel Migdal på violin. Samma manskap musicerar på skivan. Om jag inte missminner mig serveras samtliga sju spår live. En anmärkningsvärd detalj är att Lundgrens senaste alster är en annat, nämligen en högkvalitativ produktion bestående av standards med samma pianotrio.

Konserten inleds a cappella med Blowing In The Wind vars verser tas om när rytmsektionen hänger på. Blåfärgad sång ackompanjeras av pregnant basgång och kantslag. Oj vad snyggt vi förs in i ett önskvärt tillstånd, en sällsam värld. Blir som en spiritual när Lundgren satsar för fullt. Niklas Fernqvist anför raffinerat. I sitt första välplanerade mellansnack drar artisten sin numera ikoniska anekdot, om hur hennes dyrkan av den kärve Dylan (Isabellas egna omdöme) väcktes. Han vars musik ”pekar ut i världen”.

Ska sägas att musikerna fördelat uppdraget att arrangera, vilket oftast innebär att stöpa om så att längre instrumentala sjok näppeligen kan avkodas. I stick har originalen gjorts om till oigenkännligt skick. Kul för alla utom möjligen Dylanologer, vilka riskerar förvirring. Vi sveps med av jazziga omtolkningar av You Make Me Lonesome When You Go jämte Carl Bagges finurliga arr på The Times Are A Changing. Pianotrion med feature från Daniel Fredriksson höjer intensiteten påtagligt, kastar loss. Vi åker med. Klang, harmonier och den hundraprocentiga inställningen alstrar total närvaro. Huvudrollsinnehavarens uppfordrande, ej inlindade stämma, fyller rummet.

Daniel Migdal tillför i första hand element av americana. Nästan obegripligt vackra versionen av It Ain´t Me Babe har jag hänförts av åtskilliga gånger live. Inget undantag denna gång när violin tillåts dominera. I sticket levereras grant bassolo. Fäster mig som vanligt vid fabulösa tonartshöjningar.

Andra set börjar med titellåten, den hommage Lundgren skrivit tillsammans med Brian Kramer. Förunderligt soft utmejslad genom främst pianistens varliga anslag. Noterar artistens underbara kontroll över sitt vokala uttryck. Dylans religiöst anstrukna Trouble introduceras, kallas klagosång. Bärs fram av vemodig diskant med stråkinstrumentet i förgrunden. Soundet är impregnerat i blues, ett långsamt svepande sväng med accentuerade rytmer. Daniel Fredriksson positioner sig i täten medan en bönfallande violin gör starkt avtryck. Låter som man inrett en plats för improvisatoriskt broderande. Konsertens kontraster är lika verkningsfulla som spektakulära. Lay Down Your Weary Tune presenteras som en tidig, obskyr låt ur Dylans enorma katalog. Utvecklas till hyperintressant och upprymd kammarjazz å ena sidan. Å andra sidan behaglig sophisti pop.

foto Åsa Wickström från konserten i Älmhult

Han som beskrivs i termer av kompromisslös med osviklig integritet tolkas vidare, genom egensinnigt arr på klassiska Forever Young, tillägnad upphovsmannens barn får vi veta. Migdal färgar förtjänstfullt. Melodin varvas upp gradvis, för att efterhand försynt nedstiga och omsluta oss. Tillvägagångssättet får mig att tänka på Emma Swifts fullträff, albumet Blonde on Tracks, en annan aktuell Dylan-tribut. Som extranummer serveras Ring Them Bells från Oh Mercy, en låt som inte finns på deras skiva. Framförs makalöst finstämt och elegant i melankolisk, fast hoppfull skrud. Apropå legendaren som märkligt nog tilldelats Nobelpris har jag varit på två konserter, varav den senaste i Scandinavium 2019. Då framfördes både Blowin´In The Wind och It Ain´t Me Babe.

Publiken lyssnar andäktigt. Ljudet är perfekt, vistas i luftig atmosfär. Hänförande sång, fräscha solon, spännande arr, originalens episka teman och instrumentalisternas samarbete trollbinder. Vi erbjuds en slags fristad från en problematisk omvärld. Det modiga förhållningssättet resulterar i magi.

Lyssna: Hansson de Wolfe United – Glöm världen tills på måndag

4 maj, 2022 by Redaktionen

Hansson de Wolfe United har släppt sommarsingeln ’Glöm världen tills på måndag’. Singeln är den andra i ett pärlband låtar som leder fram till ett nytt studioalbum hösten 2022.

I höst återvänder Hansson de Wolfe United till scenen med konsertpremiär i Stockholm på Rival, ons 19 oktober 2022, och i Göteborg på Stora Teatern, ons 26 oktober 2022. Bandet utkommer då även med ett fullängdsalbum med helt nyskriven musik.

Bandet:
Lorne de Wolfe – sång, klaviatur
Jonas Isacsson – gitarr
Andreas Dahlbäck – trummor
David Nyström – klaviatur
Jerker Odelholm – bas

Motsvarar inte ställda förväntningar – Ellen Sundberg i Ett bloss för Bodil Malmsten på Stora Teatern

4 maj, 2022 by Mats Hallberg

30/4 2022

Stora Teatern i Göteborg

Jag uppskattar Bodil Malmstens författarskap, vilket uppmärksammades i en intressant dokumentär nyligen på SVT. Har hört henne på Bokens Dag och läst ett antal böcker, varav jag äger omkring fyra stycken. Talspråkliga vändningarna i dikterna attraherar liksom filosofiska språng. Inom sig hör man poetens egen röst med de karaktäristiska betoningarna. Allra mest framstående var Malmsten i mina ögon på kåserier och självbiografiskt berättande. Hon etablerade ett nära förhållande till mustig beatbaserad musik och singer-songwriters, något som möjligen var en ingång i förhållandet med Kjell Andersson på EMI.

Innan hon tragiskt gick bort (formulering poeten hatade) i cancer, uppmuntrades Ellen Sundberg av Malmsten att börja sjunga på svenska, efter fyra plattor med engelska texter draperade i en sorts americana. Ett framgångsrikt projekt blev då att tolka egensinnigt ordrike Kjell Höglund. Och från festivalen Storsjöyran inkom beställning om att tonsätta Bodil Malmstens verser, ett erbjudande svårt att motstå. Till saken hör att båda kommer från samma by I Jämtland, vilket lanseras som ett osannolikt sammanträffande. Gillade konserten med 90-talisten i Falkenberg ingående i en Rootsy-gala samt intim spelning i Kungsbacka helt baserad på tonsättningarna av Kjell Höglunds alternativa visor.

Storan är välfylld och ljudet går inte att klaga på. Däremot uppstår ojämnvikt avseende balansen. Trummorna dominerar på bekostnad av broderier från gitarr och lap steel. Summa Summarum råder ändå goda förutsättningar.

Evenemanget krockar med Chalmeristernas Cortége konstigt nog, varför några senkomna som fastnat i trafiken släpps in efter utsatt tid. Skivomslaget projiceras på backdrop och pianoklanger i inspelad form bildar intro. Istället för informativt mellansnack turas Sundberg och hennes producent och klaviaturspelare Jonatan Lundberg (Jakob Hellman, Mattias Alkberg) om, att läsa strofer av den prisade poeten och författaren. Ellen innantill medan Jonatan memorerat dessa fragment. Att ingen kommunikation sker med publiken markerar att det är frågan om en föreställning. I ett sent skede när bandet tar i sipprar till och med Bodil Malmstens röst fram ur högtalare. Hade emellertid önskat någon motivering live, någon deklaration till varför artisten valt att lyfta fram Malmstens specifika språk.

Har försökt utröna vilka fler som står på scenen i Göteborg. Var svårt att uppfatta musikernas namn. På gitarr och lap steel måste det ha varit Johan Arveli – på skivan multiinstrumentalist tillika inspelningstekniker (proddat Grammisnominerade Hoven Droven). På bas sågs Robin Lindqvist. Ellen ackompanjerar sin sång på akustisk gitarr i flera låtar. Avsaknaden av trummor bidrog nog till att plattan Grammisnominerades i kategorin visa/ Singer- Songwriter. Tyvärr adderas sådan när tonsättningarna framförs live. Vet inte vem det var, kom däremot omgående fram till att denna tillförsel blev en tråkig felinvestering. Borde i så fall rekryteras en mer spännande rytmläggare, exempelvis Konrad Agnas eller Ola Bothzén.

Albumet Ett bloss för Bodil Malmsten (också titel på den utgåva från 1988 med samlade dikter som jag äger) innehåller elva tonsättningar, av vilka Sundberg skrivit samtliga utom två. Antar att alla spelades under föreställningens cirka sjuttio minuter. Död, längtan, saknad och utanförskap ska ha framstått som utkristalliserande teman. Kändes naturligt att Ett bloss för moster Lillie gjordes som inplanerat extranummer. Då infann sig vad jag suktade efter när Sundberg lirar munspel, nämligen ett stiligt suggestivt arr. Andra musikaliskt omvandlade dikter som stack ut var vaggvisan till Gerard Bonnier, Det här är hjärtat samt Döden 1986. Den upplästa formulering jag främst tog till mig turnerade funderingar kring en älskad medmänniska. (”Vill att ingenting ska hända dig – fel, vill att allt ska hända dig”).

Trist att föreställningen innebar besvikelse. Blev trevligt, men ljummet utan att nå hjärtat. Mer av dynamik och suggestiva inslag hade definitivt behövts. Kändes som om låtarna stöpta i förhållandevis konform rockkompsstuk mest redovisades, gjordes i samma anda som Kjell Höglund-projektet. Dock, några bränner det till med distad gitarr och uttrycksfullt tonmåleri från elpianot. Också en brist att Bodil Malmstens unika texter långt ifrån alltid gick fram, även om Sundbergs jämtländska tonfall genererar äkthet.

Hans Zimmer Live Avicii Arena

2 maj, 2022 by Elis Holmström

Hans Zimmer Live Avicii Arena
Betyg 5
30/04/2022
Avicci Arena
Arrangör: FKP Scorpio

Hans Zimmer är känd för sina storslagna och kraftfulla musikstycken som är lika melodiska som de är utmanande. Den senaste tiden har Zimmer skapat ljudlandskap som många gånger är mer dramatiska och fängslande än de filmer som de har tonsatt. Men ikväll – precis som för fem år sedan då Zimmer besökte samma rena, är det inte tal om att genomföra en traditionell symfonisk konsert, istället för stela kostymer och strikt attityd har Zimmer fortsatt att utveckla en mer levande och energisk tillställning. Att anta rollen som dirigent och stå med ryggen mot publiken var otänkbart enligt Zimmer. Istället är han en kameleont som rör sig runt hela scenen och spelar en rad olika instrument.

Trots att turnén har skjutits upp och ett antal musiker från förra turnén inte återkommer verkar Zimmer och det helt eminenta bandet ha växt samman under årens gång. Detta leder till ett framförande som är än mer exakt, levande och intensivt. Zimmer är om möjligt än mer öppen, glad och välkomnande än sist. Det bjuds på flera informella mellansnack som får den opersonliga Avicii arenan att kännas som en intim middagsbjudning där menyn består av musik i världsklass.

Trots att flera nummer är favoriter i repris lyckas Zimmer göra dem till något nytt och spännande genom att injicera små variationer och förändringar i de mest välkända styckena. Detta skapar en spänning och nerv som tydligt demonstrerar hur mån Zimmer är om att hitta nya vägar att presentera sin musik, oavsett om det gäller att skriva nytt eller att göra återbesök i sin massiva katalog.

Men arrangemang och goda idéer har en maxgräns, det krävs även ett fläckfritt framförandet – vilket vi får här. Det finns få superlativ i det svenska språket som kan beskriva den elitstyrka av musiker som Zimmer har samlat. Bandet är i en fantastisk symbios och spelar med en otrolig intensitet, glädje och precision som fullkomligt golvar publiken. Det är svårt att inte häpna då gitarristen Guthrie Govan får ställa sig i centrum med Man Of Steel-stycket ’’What Are You Going to Do When You Are Not Saving the World?’’ och presentera ett gitarrsolo som får exhibitionister som Yngwie Malmsteen att framstå som amatörer. Men det är Tina Guo, den helt osannolikt begåvade cellisten som äger scenen ikväll. Med fingrar som rör sig snabbare än ljuset och en scennärvaro som kan utmana vilken rockstjärna som helst gör Guo sina långa och svepande solon till rockdramatik av högsta kaliber. Hennes numera klassiska cello-spin eller då hon släpar sitt instrument likt ett massivt svärd känns lika klassiskt som Pete Townshends väderkvarn. Andra höjdpunkter är en makalös duett i Interstellar-sviten där fiol och operasång trollbinder samtidigt som arenan blir till en ett hav av stjärnor. Efter det har vi den galna attacken i Mombasa-stycket från Inception, flamenco-festen i Rango, bombardemanget i Dunkirk, den psykedeliska hysterin i X-Men Dark Phoenix eller….

Ja, det finns många exempel på euforiska höjdpunkter, men i detta delikata smörgåsbord finns det faktiskt ett par nummer som lyckas utmärka sig. Framförallt gäller det Zimmers musik till de filmer där musiken var menade att endast ackompanjera. Pirates Of The Caribbean har varit lika angenämt att se på som den mest blodiga hjärtoperation, men dess soundtrack bli ikväll till en genuin sjörövarfest som aldrig vill sluta. Lejonkungen framkallar gåshud och får även de mest hårdhudade och nonchalanta alfahannarna att gråta öppet. No Time To Die-sviten som får äran att vara det första extranumret är i det närmaste obeskrivlig. Från det odödliga temat av John Barry och Monty Norman till Zimmers egna Cuba-komposition – som är en kavalkad i vansinnesdans och ett sublimt flöjtspel av Pedro Eustache, gör hela arenan till en svettig nattklubb i Latinamerika.
Men mest känslosam och drabbande blir konserten då Zimmer lyfter fram tio orkestermedlemmar från Ukraina och staden Bucha. Tanken var att än fler skulle ansluta till turnén men i och med det rådande kriget blev det en omöjlighet. Det heroiska Wonder Woman-temat blir en kampsång för striden mot ondskan både på bioduken och i verkligheten samtidigt som kvinnliga ukrainska soldater visas på storbildsskärmen, applåderna som följer vet inga gränser.

Just mänsklighet och brödraskap artister och människor emellan är också centralt för kvällens konsert. Spelningen i Stockholm är den sista på turnén och Zimmer hyllar och överöser sina bandmedlemmar med kärleksförklaringar, det är en kväll som är minst lika centrerad kring varje individuell musiker som Zimmers egen musik. Mitt i det ursinniga och intensiva framträdandet tar Zimmer en paus för att låta sin son – som agerat kameraman under turnéns gång, ställa sig i rampljuset. Sedan ringer han upp sin dotter på FaceTime, det hela kulminerar i en dånande födelsedagssång för tvillingarna som fyller år denna dag. Det känns en aning overkligt, precis som hela denna magiska kväll.

Tajt fusion stundtals motsvarigheten till akrobatik på cirkus – Weckl/ Kenedy Project på Valand/ Nefertiti

2 maj, 2022 by Mats Hallberg

29/4 2022

Valand i Göteborg (arrangör Jazzföreningen Nefertiti)

I den främre halvan av lokalen stod tre långbord på tvären, vilket gjorde det svårt att beräkna hur stor publiken var. Tror att åhörarskaran uppgick till ungefär lika många, som när det varit lapp på luckan på ordinarie Nef-etablissemanget när Dave Weckl lirat. Har sett honom där ett par gånger samt i Holland -89 i Chick Corea Akoustic Band och förmodligen på Skeppsholmen. Här utgör han frontande rytmsektion med elbasisten Tom Kenedy som jag troligen hört live i exempelvis Mike Stern Band. Vännerna har musicerat tillsammans i omgångar sedan de träffades under uppväxten i St. Louis i mitten på 70-talet.

Kvartetten kompletteras med jämnårige Bob Franceschini på tenor- och sopransaxofon samt cirka tjugofem år yngre, forna underbarnet Stu Minderman på keyboard/ synt. Renommerade saxofonisten har anlitats av Mike Stern, Paul Simon och till och med Celine Dion. Gruppmedlemmarnas cv är ruggigt imponerande. Weckl själv rankas av specialtidskrift som en av världens tjugofem bästa trumslagare någonsin.

Samtliga låtar man excellerar i under närmare två timmar inklusive paus har skrivits av Kenedy. Kompositionerna emanerar antingen från Stories som härom året gavs ut i dennes namn feat. Dave Weckl, eller från kommande uppföljare (släpps förmodligen senare i år).

Noterar varm atmosfär. Publiken består av män i förkrossande majoritet, vilket kan ha att göra med tekniska förmågan på scen såväl som musikens muskler. De förtrogna inser att med stor sannolikhet kommer önskan om häpnadsväckande virtuositet tillgodoses. Sällan har epitetet världsklass en lika uppenbar täckning. Inledande Hurry Up innehåller hisnande taktbyten i en anda från Brecker Brothers, trots avsaknad av blås. Minner om fusionvågen 80-talet banade väg för. Får mig att associera till Jeff Lorbers ,Mike Stern och Alan Pasquas besök på Nef, eller samarbetet emellan Dennis Chambers och Jimmy Haslip på Sthlm Jazzfestival 2019.

Trumfantomens första ”slagserie” håller överjordisk standard. I Hip Shot blir det kanske inte direkt någon sångbar melodi, men musiken får andas, fler individuella exkursioner genomförs. En frisk fläkt av groove uppstår när bandet öser på med nästan kusligt koordinerade aktioner. Vore definitivt missvisande att anklaga kvartetten för att vara okänsliga perfektionister. Möjligen kan jag sträcka mig så pass långt att saxofonsoundet är en smula fantasilöst, trots vetskapen om Franceschinis tunga meriter.

bild från annan konsert foto Pino Buoro (från Dave Weckl facebooksida)

Don´t Forget Your Jacket lyder titeln på Tom Kenedy´s hyllning till kollegorna Yellow Jackets (som jag såg utomhus i Göteborg för drygt trettio år sedan). Registrerar komplexa melodislingor jämte lyckligtvis medryckande hookar. Ska framhållas att ljudet under konserten var superbt, vilket bland annat innebar att vi slapp bas som dränkte andra instrument. Ur makalös teknik uppnås stundom kopiöst sväng.

Efter avancerade saltomortaler som på engelska hade kallats jaw-dropping, förvisso förväntade, sker varje gång landning som planerat. Weckl sköter mellansnacket med assistans av Kenedy. Förvarnar oss om att titelmelodin Stories är en utmaning. På hårt spända trumskinn skulle åtskilliga tripletter tas fram, som en referens till västafrikanska rytmer. Får till följd att blixtsnabba aktioner hörs, svåra att uppfatta visuellt.

Hand In Hand från nya materialet är en svävande, mjuk ballad med inbyggd stegring. Franceschini präglar temat med snyggt sopransaxspel, medan Minderman tar ut ett sina kreativa solon på klaviatur. Inpass från samtliga i JB:s, låt döpt efter musikställe i St. Louis. De snabba basgångarnas coola man står stadigt i centrum. Fast man år inställd på hur det ska låta baxnar man, särskilt av deras ofattbara precision.

Som det brukar förhålla sig så blev soundet luftigare efter paus, musikerna än mer avslappnade inne i sin virvel av framvällande toner. Anticipation (också ny låt) avlöses med ett avsnitt genomsyrat av Chick Corea Electric Band-vibbar. Minderman går loss på synt när kvartetten vräker på i intuitivt (några har notställ), enastående samspel. Rytmläggare Weckl tillfredsställer oss med smattrande fyrverkeri utfört med eftertänksamhet. Efterhand börjar vännen på elbas konversera med honom. I ett utforskande som påminner om Jaco-style tar Tom Kenedy över showen i en sekvens. Spelet på duo en klimax i konserten förstås! Därpå följde ett laid-back-groove som satt som en smäck.

Njuter oerhört av en ekvilibristisk låt med latin-touch. Tycker mig känna igen blinkningar till Miami Sound Machine, vilket var kul och lite oväntat även om Franceschini har en bakgrund i genren. Jämte ihärdiga fraser på sax står Stu Minderman för merparten melodileveranser. Dock, eftersom rytmsektionen driver projektet befinner sig samtliga i framkant.

Publiken var salig efter sista numret och insisterade på extranummer. Det uteblev av två skäl. Dels propsade Valand på att de behövde tiden för att ställa i ordning till nattklubb. Dels berättade artistvärden att ödmjuke Dave Weckl skadat handen på flyget från Stockholm, vilket gjorde hans till synes obesvärade prestation närmast surrealistisk. Finns absolut inget skäl till att inte vara nöjd efter en lysande konsert, en virtuos sådan som lycktigvis var mer än bara uppvisning.

Musik

Footer

Om oss