29/4 2022
Valand i Göteborg (arrangör Jazzföreningen Nefertiti)
I den främre halvan av lokalen stod tre långbord på tvären, vilket gjorde det svårt att beräkna hur stor publiken var. Tror att åhörarskaran uppgick till ungefär lika många, som när det varit lapp på luckan på ordinarie Nef-etablissemanget när Dave Weckl lirat. Har sett honom där ett par gånger samt i Holland -89 i Chick Corea Akoustic Band och förmodligen på Skeppsholmen. Här utgör han frontande rytmsektion med elbasisten Tom Kenedy som jag troligen hört live i exempelvis Mike Stern Band. Vännerna har musicerat tillsammans i omgångar sedan de träffades under uppväxten i St. Louis i mitten på 70-talet.
Kvartetten kompletteras med jämnårige Bob Franceschini på tenor- och sopransaxofon samt cirka tjugofem år yngre, forna underbarnet Stu Minderman på keyboard/ synt. Renommerade saxofonisten har anlitats av Mike Stern, Paul Simon och till och med Celine Dion. Gruppmedlemmarnas cv är ruggigt imponerande. Weckl själv rankas av specialtidskrift som en av världens tjugofem bästa trumslagare någonsin.
Samtliga låtar man excellerar i under närmare två timmar inklusive paus har skrivits av Kenedy. Kompositionerna emanerar antingen från Stories som härom året gavs ut i dennes namn feat. Dave Weckl, eller från kommande uppföljare (släpps förmodligen senare i år).
Noterar varm atmosfär. Publiken består av män i förkrossande majoritet, vilket kan ha att göra med tekniska förmågan på scen såväl som musikens muskler. De förtrogna inser att med stor sannolikhet kommer önskan om häpnadsväckande virtuositet tillgodoses. Sällan har epitetet världsklass en lika uppenbar täckning. Inledande Hurry Up innehåller hisnande taktbyten i en anda från Brecker Brothers, trots avsaknad av blås. Minner om fusionvågen 80-talet banade väg för. Får mig att associera till Jeff Lorbers ,Mike Stern och Alan Pasquas besök på Nef, eller samarbetet emellan Dennis Chambers och Jimmy Haslip på Sthlm Jazzfestival 2019.
Trumfantomens första ”slagserie” håller överjordisk standard. I Hip Shot blir det kanske inte direkt någon sångbar melodi, men musiken får andas, fler individuella exkursioner genomförs. En frisk fläkt av groove uppstår när bandet öser på med nästan kusligt koordinerade aktioner. Vore definitivt missvisande att anklaga kvartetten för att vara okänsliga perfektionister. Möjligen kan jag sträcka mig så pass långt att saxofonsoundet är en smula fantasilöst, trots vetskapen om Franceschinis tunga meriter.
Don´t Forget Your Jacket lyder titeln på Tom Kenedy´s hyllning till kollegorna Yellow Jackets (som jag såg utomhus i Göteborg för drygt trettio år sedan). Registrerar komplexa melodislingor jämte lyckligtvis medryckande hookar. Ska framhållas att ljudet under konserten var superbt, vilket bland annat innebar att vi slapp bas som dränkte andra instrument. Ur makalös teknik uppnås stundom kopiöst sväng.
Efter avancerade saltomortaler som på engelska hade kallats jaw-dropping, förvisso förväntade, sker varje gång landning som planerat. Weckl sköter mellansnacket med assistans av Kenedy. Förvarnar oss om att titelmelodin Stories är en utmaning. På hårt spända trumskinn skulle åtskilliga tripletter tas fram, som en referens till västafrikanska rytmer. Får till följd att blixtsnabba aktioner hörs, svåra att uppfatta visuellt.
Hand In Hand från nya materialet är en svävande, mjuk ballad med inbyggd stegring. Franceschini präglar temat med snyggt sopransaxspel, medan Minderman tar ut ett sina kreativa solon på klaviatur. Inpass från samtliga i JB:s, låt döpt efter musikställe i St. Louis. De snabba basgångarnas coola man står stadigt i centrum. Fast man år inställd på hur det ska låta baxnar man, särskilt av deras ofattbara precision.
Som det brukar förhålla sig så blev soundet luftigare efter paus, musikerna än mer avslappnade inne i sin virvel av framvällande toner. Anticipation (också ny låt) avlöses med ett avsnitt genomsyrat av Chick Corea Electric Band-vibbar. Minderman går loss på synt när kvartetten vräker på i intuitivt (några har notställ), enastående samspel. Rytmläggare Weckl tillfredsställer oss med smattrande fyrverkeri utfört med eftertänksamhet. Efterhand börjar vännen på elbas konversera med honom. I ett utforskande som påminner om Jaco-style tar Tom Kenedy över showen i en sekvens. Spelet på duo en klimax i konserten förstås! Därpå följde ett laid-back-groove som satt som en smäck.
Njuter oerhört av en ekvilibristisk låt med latin-touch. Tycker mig känna igen blinkningar till Miami Sound Machine, vilket var kul och lite oväntat även om Franceschini har en bakgrund i genren. Jämte ihärdiga fraser på sax står Stu Minderman för merparten melodileveranser. Dock, eftersom rytmsektionen driver projektet befinner sig samtliga i framkant.
Publiken var salig efter sista numret och insisterade på extranummer. Det uteblev av två skäl. Dels propsade Valand på att de behövde tiden för att ställa i ordning till nattklubb. Dels berättade artistvärden att ödmjuke Dave Weckl skadat handen på flyget från Stockholm, vilket gjorde hans till synes obesvärade prestation närmast surrealistisk. Finns absolut inget skäl till att inte vara nöjd efter en lysande konsert, en virtuos sådan som lycktigvis var mer än bara uppvisning.