Mark Lanegan Band på Göta Källare
2012-11-11
Betyg: 3
När Mark Lanegan med sitt band kliver upp på scen på den välfyllda Göta Källare har de som kom på utsatt tid väntat i drygt två och en halv timme. Under den tiden har de tålmodiga lidit sig igenom tre (!) förband av ytterst tveksam kvalitet. Den första nån sorts gymnasiepoet som ylar ut sin olycka från scen. Publiken applåder artigt men ler i mjugg över hur dåligt det är. Man två med gitarr är inte mycket bättre, det belgiska stonerinfluerade bandet Creature With The Atom Brain är väl okej men vid det laget har de flesta surnat. Mark Lanegan själv kliver upp 50 minuter efter utsatt tid.
Det är en söndagskväll och många går innan Mark Lanegan har spelat färdigt, det är en arbetsdag på måndagen. Respekten att spela i tid visar inte Mark Lanegan sina fans. Det är synd.
För när han väl kommer igång är det en bra spelning. Det är mil bättre än förbanden och det går inte att undvika att undra om dessa är anlitade bara för att Lanegan själv ska framstå som så mycket bättre. Här är det pondus och när han spelar andra låten Sleep With Me är publikens dåliga humör delvis omvänt. När bandet direkt efter spelar hitten Hit the City från fantastiska skivan Bubblegum är den omvänd. Det kommer fler låtar från Bubblegum under kvällen, men lite för få. Skivan från 2001 är Lanegans absolut karriärhöjdpunkt och borde värnats mer. Det är också dessa låtar som ger mest respons från publiken.
En del av spelningen är lite ofokuserad, konturerna är lite suddiga, på skiva fina Resurrection Song slarvar han och bandet bort och här tappar han publiken som inte håller samma fokus efter den låten. Efter 25 minuter kommer Lanegans första Thank you very much, nästa kommer vid bandpresentationen lika mycket senare. Det är ingen större estradör vi talar om.
Bandet är proffsigt och i avslutande Tiny Grain of Truth byggs en effektiv och suggestiv ljudbild upp. Det är också då konserten är som bäst, när det suggestiva får ta plats och volymen känns. Samma sak i syntkompade Ode To Sad Disco. Det har hänt vid flera tillfällen att Lanegan inte riktigt värnat sin trogna publik, beter sig lite nonchalant och småslött på scen, denna kväll håller han sig dock skärpt större delen, och kanske kan slarvet och de hemska förbanden ursäktas av Lanegans signering efter konserten. Det är lite olikt honom.
Text: Jens Lundberg












