Devin Townsend Procject, Nalen
10 November 2012
Betyg: 4
Fear Factory lämnar med ett galet uppträdande (där den nya skivan kan ha promotats ett par gånger för mycket) en svettig scen och en omtumlad publik med susande öron efter sig. The Epic Industrialist Tour 2012 är egentligen en ”double headline show” där både Fear Factory och Devin Townsend Project får lika mycket speltid, det är dock tydligt vilken av akterna som drar åt sig den största folkskaran och snart är det dags för kanadensaren att visa vad han går för.
Efter att en rad humoristiska eller rättare sagt helt sinnessjukt galna filmsnuttar under Devin Townsends påhittade varumärke ”Ziltoid TV”, blandade med populära internetklipp och tillagda pruttljud projecterats på filmduken bakom scenen, är det äntligen dags för kvällens självklara höjdpunkt. Han har kallats galning och geni och inte heller denna natt går det att avgöra med full säkerhet vilken av beskrivningarna som är den mest korrekta.
Utöver musiken som inte kan beskrivas som annat än en rad mästerverk som avlöser varandra, från inledande Supercrush! till ”klassikern” Vampira och inte minst låtarna från nya skivan, Kingdom, Where We Belong, Lucky Animals och Grace har stor anslagskraft, är Devin precis som vanligt på ett minst sagt lekfullt humör där han samtidigt som han talar ner sin egna musik så mycket det bara går och kallar var och varannan låt värdelös, grimaserar konstant och gestikulerar opassande, får publiken att göra vad han själv beskriver som väldigt ovanliga saker för en metalpublik, som till exempel ”jazz hands” med uppmaningar som ”Gothenburg were really gay, can you be gayer?” följt av ett raskt ”I can’t believe you just did that” och tröstar med ”It’s not weird, it’s Canadian”.
Det är inte många akter som kan mäta sig med en Devin Townsend Project spelning. Den ultimata balansen mellan hårdhet, sensation och humor är olik allt annat och att mannen lyckats balansera dessa element på ett så fascinerande sätt under alla dessa år är beundransvärt. Det är självklart att den här kombinationen inte tilltalar alla hårdrockare men för den mer öppensinnade är det här något av det allra bästa som finns.
Text & Bilder: Alex Loizou