Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Nalen

The Magnetic Fields till Sverige i höst

by

Det står nu klart att The Magnetic Fields åker på Europa-turné 2023 – med stopp i Göteborg och Stockholm.

The Magnetic Fields förlänger sin retrospektiva turné och tar med sig låtar från bandets tre decennier långa karriär ut på vägarna igen! Stopp på Pustervik i Göteborg den 16 november och Nalen i Stockholm 17 november.

Ett pressmeddelande berättar:
Inspiration är ju som bekant en lynnig kraft. Om man inte heter Stephin Merritt det vill säga. The Magnetic Fields har nämligen varit nästan provocerande bra sedan debuten 1992. Ta bara mästerverket ’69 Love Songs’ (1999) som likt namnet avslöjar innehåller 69 kärlekslåtar. Eller varför inte ’50 Song Memoir’ (2017) – ett 50 låtars album där varje spår sammanfattar ett år i Merritts då 50 år långa liv. Oavsett om musiken varit kammarpop körd genom ett lo-fi filter, folkig indierock, electropop eller shoegaze så är den röda tråden den tidlösa omedelbarheten i låtarna. Lika enkla som de är mystiska. Ovanpå allt har vi multiinstrumentalisten, producenten och sångaren Merritt, som levererar sina ömsint cyniska betraktelser med sin rika baryton.

Det står nu klart att The Magnetic Fields åker på Europa-turné 2023 – en förlängning av deras ”retrospektiva” turné med låtar från bandets tre decennier långa karriär. Vi kan vänta oss intima och orkestrala arrangemang, storslaget och nära, när sångaren och låtskrivaren Stephin Merritt får sällskap av Magnetic Fields-medlemmarna Sam Davol, Shirley Simms, Chris Ewen och Anthony Kazynski.

I samband med turnén firar man också släppet av bandets tolfte album, ”Quickies”, som släpptes i maj 2020 på skivbolaget Nonesuch. ”Quickies” är ett underbart utformat album med inte mindre än 28 listiga, humoristiska och korta låtar som varar mellan 0:17 och 2:35 minuter.

Danny Brown till Sverige i mars

by

brown

Efter spelningen på Way Out West i somras återvänder Danny Brown, vars tredje album Old släpptes under hösten och bland annat gästades av Purity Ring och A$AP Rocky, till Sverige. Den 7 mars intar Detroit-rapparen Nalen i Stockholm, biljetterna släpps den 17 december kl. 9.00. Så här skriver Luger i ett pressmeddelande:

”Från USA:s trasigaste stad, Detroit, kommer den så lagom explicita rapparen Danny Brown. Killen som gjort sig ökänd för sina tweakade texter som avhandlar allt som kommer från fel sida av lagen och som bygger broar mellan den skevaste av rapstilar och elektroniskt kaos.

Redan som liten valp bombarderades han av klubbmusik och hiphop av sin Dj:ande far och snart plottrade han ner udda betraktelser och plockade poäng som en skön weirdo. Brown har blivit känd för sin gå-emot-hiphopströmmen-klädstil med tajta hipsterjeans och en röst som Pitchfork beskrev som en korsning mellan ’Jello Biafra och South Parks Terrance & Philip’. Något som vi alla kan konstatera måste vara ett bra signum. Och det är det. Browns debut ’The Hybrid’ kanske var en perifer pärla men uppföljaren ’XXX’, som droppades ner gratis från skyn via Fool’s Gold Records (A-Trak, Kid Cudi, Duck Sauce), fick grönt ljus från alla med ett uns av fingertoppskänsla.”

Här kan du se hans musikvideo till Dip:

Charles Bradley på Nalen

by

bradley

Charles Bradley, Nalen
15 oktober 2013
Betyg: 4

Finns det något världen älskar så är det ett Hollywood Ending. Inte det konstgjorda manusskrivna, utan den äkta sorten där verkligheten överträffar dikten. Då någon, gärna en artist, varit totalt förbisedd och/eller bortglömd i alla år men plötsligt blir uppmärksammad både för sin talang och för sin makalösa story. Här får ni gärna börja associera till Searching for Sugar Man och Sixto Rodriguez.

En lika gripande historia är den om Charles Bradley, soulsångaren som rymde hemifrån vid 14 års ålder och levde på gatorna och tunnelbanan i New York. Som arbetade som kock på ett mentalsjukhus i Poughkeepsie under nio år innan han 1977 drog västerut och ströjobbade parallellt med kvällsframträdanden som James Brown-imitatör i Kalifornien. Som blev mystiskt sjuk i 40-årsåldern och flyttade hem till mamma igen i Brooklyns ”projects” och dess sociala misär. Vars bror blev rånmördad i sitt hem. Som en dag knackade på hos Daptone Records när han hörde att de sökte sångare. Som skivdebuterade vid 62 års ålder. Som har en blomstrande karriär när de flesta går i pension. Som nu står på Nalens scen. Och hyllar livet.

Efter att bandet The Extraordinaires kört ett par instrumentalnummer (varav den ena The Lovin’ Spoonfuls Summer in the City) som uppvärming öppnar Bradley med den funkiga Love Bug Blues från senaste albumet Victim of Love, innan tempot dras ned i balladen Crying in the Chapel. Ungefär så ser det ut hela konserten; varannan ballad, varannan upptemponummer, men med samma enorma pondus. Varje gång belt-sångaren fyrar av ett avgrundsvrål tycks stämbanden flyga ut och kyssa ansiktena närmast scenkanten, för att åter elastiskt dra sig tillbaka igen. Mot bakgrund av 65-åringens brokiga livshistoria kommer det nog att dröja innan någon ställer sig på samma scen och får varenda vers, vartenda ord att betyda så oerhört mycket. Så mycket känslor är inblandade, framför allt hos honom själv, vilket av publiken omfamnas ordentligt. Hela Nalen skiner upp av den rena och skära lycka han utstrålar över att ha fått en sista chans till ett anständigt liv.

Det sägs ju att det som inte dödar en stärker en, och i How Long går Bradley följaktligen ner på knä och lägger upp mikrofonstativet som om det var hela världen han bar på sina numera stärkta axlar. Egentligen sticker både allt och inget ut, eftersom nivån är så hög hela vägen. Ett lite udda inslag är den psykedeliska soulen i Confusion där sångaren själv spelar — eller snarare dansar — det mest extraordinära instrumentet själv: en theremin, som han styr med robotliknande moves. Efter att ha avslutat med självbiografiska publikfavoriten Why is It So Hard tar vår gunstling inte den vanliga vägen ut till logen via sidotrappan, utan kliver rätt ut i publikhavet för att dela ut svettiga och hjärtliga björnkramar till alla som står i hans väg, vilket är hans kärvänliga sätt att tacka för att vi kom och delade hans liv i lycka ikväll. Inte ett öga är torrt.

Som sagt, vem älskar inte ett Hollywood Ending?

Text och foto: Tommy Juto

Devin Townsend Project på Nalen

by

Devin Townsend Procject, Nalen
10 November 2012
Betyg: 4

Fear Factory lämnar med ett galet uppträdande (där den nya skivan kan ha promotats ett par gånger för mycket) en svettig scen och en omtumlad publik med susande öron efter sig. The Epic Industrialist Tour 2012 är egentligen en ”double headline show” där både Fear Factory och Devin Townsend Project får lika mycket speltid, det är dock tydligt vilken av akterna som drar åt sig den största folkskaran och snart är det dags för kanadensaren att visa vad han går för.

Efter att en rad humoristiska eller rättare sagt helt sinnessjukt galna filmsnuttar under Devin Townsends påhittade varumärke ”Ziltoid TV”, blandade med populära internetklipp och tillagda pruttljud projecterats på filmduken bakom scenen, är det äntligen dags för kvällens självklara höjdpunkt. Han har kallats galning och geni och inte heller denna natt går det att avgöra med full säkerhet vilken av beskrivningarna som är den mest korrekta.

Utöver musiken som inte kan beskrivas som annat än en rad mästerverk som avlöser varandra, från inledande Supercrush! till ”klassikern” Vampira och inte minst låtarna från nya skivan, Kingdom, Where We Belong, Lucky Animals och Grace har stor anslagskraft, är Devin precis som vanligt på ett minst sagt lekfullt humör där han samtidigt som han talar ner sin egna musik så mycket det bara går och kallar var och varannan låt värdelös, grimaserar konstant och gestikulerar opassande, får publiken att göra vad han själv beskriver som väldigt ovanliga saker för en metalpublik, som till exempel ”jazz hands” med uppmaningar som ”Gothenburg were really gay, can you be gayer?” följt av ett raskt ”I can’t believe you just did that” och tröstar med ”It’s not weird, it’s Canadian”.

Det är inte många akter som kan mäta sig med en Devin Townsend Project spelning. Den ultimata balansen mellan hårdhet, sensation och humor är olik allt annat och att mannen lyckats balansera dessa element på ett så fascinerande sätt under alla dessa år är beundransvärt. Det är självklart att den här kombinationen inte tilltalar alla hårdrockare men för den mer öppensinnade är det här något av det allra bästa som finns.

Text & Bilder: Alex Loizou

Tävling: Vinn biljetter till Estelle på Nalen

by

Den första maj intar Estelle scenen på Nalen i Stockholm. Kulturbloggen ger dig chansen att vinna två biljetter till spelningen. Allt du behöver göra är att svara på följande fråga i ett mail till kulturbloggen[at]gmail.com:

Vad var titeln på Estelles första album som gavs ut 2004?

Tävlingen avslutas fredagen den 27:e april och vinnare meddelas via mail.

Tävlinger är avslutad. Vinnare är:
Gustav Sjölander
Benny Gryphon
Andrea Lagos

—

Estelle har samarbetat med John Legend, Wyclef Jean, Will.I.am, Mark Ronson och inte minst Kanye West som gästade henne på hitsingeln ”American Boy” från 2008.

Debutalbumet kom 2004, men det var när hon släppte sitt andra album ”Shine” som hon fick sitt verkligt stora genombrott. Med singeln ”American Boy” (ft. Kanye West), vilken sålde i miljontals exemplar, tog hon världen med storm. Hon vann Grammys och diverse andra priser, toppade listor och visade att hon kommit för att stanna.

Nu är Estelle aktuell med sitt tredje album ”All of Me” och med det gör hon alltså sina första klubbkonserter i Sverige någonsin. Detta ser vi fram emot mycket!