Charles Bradley, Nalen
15 oktober 2013
Betyg: 4
Finns det något världen älskar så är det ett Hollywood Ending. Inte det konstgjorda manusskrivna, utan den äkta sorten där verkligheten överträffar dikten. Då någon, gärna en artist, varit totalt förbisedd och/eller bortglömd i alla år men plötsligt blir uppmärksammad både för sin talang och för sin makalösa story. Här får ni gärna börja associera till Searching for Sugar Man och Sixto Rodriguez.
En lika gripande historia är den om Charles Bradley, soulsångaren som rymde hemifrån vid 14 års ålder och levde på gatorna och tunnelbanan i New York. Som arbetade som kock på ett mentalsjukhus i Poughkeepsie under nio år innan han 1977 drog västerut och ströjobbade parallellt med kvällsframträdanden som James Brown-imitatör i Kalifornien. Som blev mystiskt sjuk i 40-årsåldern och flyttade hem till mamma igen i Brooklyns ”projects” och dess sociala misär. Vars bror blev rånmördad i sitt hem. Som en dag knackade på hos Daptone Records när han hörde att de sökte sångare. Som skivdebuterade vid 62 års ålder. Som har en blomstrande karriär när de flesta går i pension. Som nu står på Nalens scen. Och hyllar livet.
Efter att bandet The Extraordinaires kört ett par instrumentalnummer (varav den ena The Lovin’ Spoonfuls Summer in the City) som uppvärming öppnar Bradley med den funkiga Love Bug Blues från senaste albumet Victim of Love, innan tempot dras ned i balladen Crying in the Chapel. Ungefär så ser det ut hela konserten; varannan ballad, varannan upptemponummer, men med samma enorma pondus. Varje gång belt-sångaren fyrar av ett avgrundsvrål tycks stämbanden flyga ut och kyssa ansiktena närmast scenkanten, för att åter elastiskt dra sig tillbaka igen. Mot bakgrund av 65-åringens brokiga livshistoria kommer det nog att dröja innan någon ställer sig på samma scen och får varenda vers, vartenda ord att betyda så oerhört mycket. Så mycket känslor är inblandade, framför allt hos honom själv, vilket av publiken omfamnas ordentligt. Hela Nalen skiner upp av den rena och skära lycka han utstrålar över att ha fått en sista chans till ett anständigt liv.
Det sägs ju att det som inte dödar en stärker en, och i How Long går Bradley följaktligen ner på knä och lägger upp mikrofonstativet som om det var hela världen han bar på sina numera stärkta axlar. Egentligen sticker både allt och inget ut, eftersom nivån är så hög hela vägen. Ett lite udda inslag är den psykedeliska soulen i Confusion där sångaren själv spelar — eller snarare dansar — det mest extraordinära instrumentet själv: en theremin, som han styr med robotliknande moves. Efter att ha avslutat med självbiografiska publikfavoriten Why is It So Hard tar vår gunstling inte den vanliga vägen ut till logen via sidotrappan, utan kliver rätt ut i publikhavet för att dela ut svettiga och hjärtliga björnkramar till alla som står i hans väg, vilket är hans kärvänliga sätt att tacka för att vi kom och delade hans liv i lycka ikväll. Inte ett öga är torrt.
Som sagt, vem älskar inte ett Hollywood Ending?
Text och foto: Tommy Juto