I Break Horses, Debaser Slussen
10 november 2012
Betyg: 4
Det tog tre år för Maria Lindén och Fredrick Balck att spela in I Break Horses debutskiva Hearts som gavs ut förra året. Visst, det är ingenting jämfört med de 21 år det har tagit för Kevin Shields att följa upp Loveless, men vi kan nog ana vissa drag av studioperfektion hos den svenska indiepopkostymen.
På förhand fanns det kanske vissa frågetecken. Det är ju först på senare tid som bandet – som tycks ha börjat som ett studioprojekt – ens börjat komma ut och spela, men det skulle visa sig att I Break Horses även är en utmärkt liveakt. Efter en festivalsommar som bland annat hade svängarna förbi Way Out West var det äntligen dags för deras första spelning på hemmaplan. Eftersom det var helg och fritt inträde innan 22:00 var det dessutom inför en förväntansfull storpublik.
Tillsammans med tre medmusiker svepte Lindén och Balck in oss i ett ljuvligt skimmer. De såg ut som silhuetter uppbackade av en bländande drömsk ljusshow.
De ofrånkomliga shoegaze-jämförelserna med band som My Bloody Valentine och Slowdive känns ännu mer berättigade live än på skiva. Delvis eftersom Lindéns reverbdränka vibrato försvinner bakom de storslagna ljudmattorna (som mestadels består av synthar, synthar och återigen synthar). Delvis eftersom de nyttjar olika typer av väsen, om än inte lika aggressiva som föregångarna, för att skapa stämning. Men deras pulserande musik svävar också i gränslandet mellan mer samtida elektroniska akter såsom M83 och Washed Out.
Fast egentligen behöver man inte jämföra I Break Horses med något annat band. De står utmärkt på egna ben. Deras sound är unikt, drömsk och fullständigt vackert. I kombination med ljusshowen känns det som att iaktta den mest perfekta av soluppgångar en dimmig sommarmorgon.
De premiärspelade även en ny låt som får mig att längta efter ett nytt album. Förhoppningsvis tar det inte 21 år att färdigställa.