Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik
Foto: Isak Berglund Mattsson-Mårn
Alice Boman har släppt en ny singel, Maybe.
På singeln sjunger hon om hur man hanterar insikten om att något du vill ska hända aldrig kommer att hända. Låten är hämtad från det kommande nya albumet ”The Space Between” som släpps 21 oktober.
2/7 2022 i Slottsskogen Villa Belparc i Göteborg
Arrangör: Göteborgs Bluesförening
MIRIAM MANDIPIBA & THE SOUL FAMILY kommer från Danmark, vilket faktiskt avspeglar sig i deras repertoar. Namnet på den karismatiska sångerskan i vacker röd klänning, som vunnit flera priser, antyder annat härkomst. Mandipiba berättar att hon växte upp i Zimbabwe och den vokala traditionen från länderna på Afrikas sydligaste breddgrader har hon bevarat. Männen som ackompanjerar heter Sören Skov (keyboard), Martin Stender (gitarr), Thomas Fog (bas) och Sten ”Larm” Rasmussen på trummor. Oaktat utfallet ska bokarna harangeras för att de tänkt utanför boxen, varit vidsynta och därmed tillfört influenser utöver vad som är för genren typiskt.
Man inleder kraftfullt med gospel-vibe i klassiker signerad Etta James. Låter massivt, fast ändå upphängt på nyanser. Bandet på stora scen är helgjutet, även om de ibland förefaller en smula anonyma. Presentatören vid sångmikrofonen övertygar, äger orubblig auktoritet. Nackdelen är att hon stundom tar i för mycket, får mig då att baxna och tänka på exempelvis Lagaylia Frazier och i viss mån Whitney Houston . Till denna show har egen ljudtekniker tagits med och han har dragit upp volymen på rösten alltför högt.
Utan att ha lyckats konfirmera mitt antagande, tror jag att Amy Winehouse fanns på programmet. Än mer häpnade man över den utifrån kommandes förkärlek till Kim Larsen. Således en fascinerande meny av covers och eget material. Gitarristen var anmärkningsvärt infogad i helheten medan Sören Skov präglade deras sound desto mer. För att vara uppriktig fanns stundom risk för överslag, varför det borde ha jobbats mer med dynamiska effekter. Noterar ändå flera guldkorn. En sådan var uppvisningen på elbas när distinkta rytmer skulle framställas i sången på swahili (Malaika), enligt Miriam från Tanzania. Och i ungefär fjärde låten uppstår ett stimulerande sväng, kulminerar när fuzzig gitarr matchas av ystra klanger från klaviaturspelaren.
Miriams stämma omspänner åtskilliga oktaver, vilket hon gärna visar upp när hon tar i från tårna och sjunger från djupet av sitt hjärta. Värjer mig inför detta förhållningssätt, anser att hon ibland hamnar over the top. Genuina snyftare fick vi i form av I´ll Fly Away Into The Night (tillägnad John Lennon) jämte introt till This Is My Life. Båda sångerna ju skrivna av rockikonen Kim Larsen. Inte utan att The Soul Family på upploppet påminner om Chaka Khan och Rufus, en referens som enbart ska ses som meriterande. Ojämnt får bli mitt slutliga omdöme!
På publikens önskemål återkommer ERJA LYYTINEN till festivalen för tredje gången. Finländska gitarristen, kompositören och vokalisten tillsammans med sitt virtuosa band blev sannerligen en uppenbarelse. Hade hört dem i Trollhättan, men först nu inser jag varför hon är mycket högt rankad. Männen i hennes skugga, kittet som garanterar drottningen av slidegitarr total rörelsefrihet, är värda att omgående nämnas. Sättningen består av trumslagare Iiro Laitinen, basisten Tatu Back samt på keyboard Miika Aukio. Nästan enda möjligt att klaga på under denna kanonspelning, är att den sist nämnde inte kunde göra sig rättvisa på grund av undanskymd plats i mixningen.
45-åringen njuter av att ställa sig själv i centrum, med maximalt adrenalinpåslag. Just den obalansen är strängt det enda man kan invända emot, men det är att betrakta som futtig kritik. Publiken stormtrivs av kompromisslösheten och frenetiska attityden. Fingerfärdigheten och kontrollen på den blåa fender stratocastern(?) är exceptionell. Låtarna, nästan uteslutande eget material, går på knock. Och bandet vet exakt hur de ska svara på Lyytinens förehavanden. Rutinen frapperar! Framför allt Iiro Laitinen driver på genom osviklig tajming, når långt bortom förutsägbar mall. Man gillar attack och tät ljudbild utan aggressiv profil, laborerar med smärre förskjutningar av tyngdpunkt.
Lyytinens distade, schvungfulla ton förför, bejakar glädjen i att leva. Hetsande sång förstärker stämningen, fast den i jämförelse inte är lika personlig. Går att dra ett uns av paralleller till både Rory Gallagher och Lita Ford. För att kunna framför enligt henne en gammal favorit – Everything´s Fine – byts instrument. I den vävs Refräng från Summertime vävs in. Kul! Kan meddela att jag inte stod och diggade i tryckvågen, utan insuper musiken bekvämt sittandes på lagom avstånd. Mår förträffligt! Är där och då förvissad om att den supertajta konserten aldrig kommer förblekna i mitt minne. Att vidlyftiga improvisationer sprängs in är en avgörande anledning.
Rytmsektionen är som sagt enastående, mestadels kompakta men också elastiska. Nya singeln Bad Seed introduceras liksom Another World, snärtiga Snake In The Grass, vitalt studsande Wedding Day samt en riffbetonad låt som släpps i höst.
Blir euforisk av konstant sväng i olika tempon, de lagom skitiga räkorna, intuitivt samspel samt de korta pauserna á la otåligt punkband. På skiva skulle det kanske bli endimensionellt. Live är det underbart. Feedback och tonkontroll behärskas till fulländning. På slutet kunde, glädjande nog, organisten tränga igenom på sin hammond. Som extranummer serveras en finsk folkvisa med bombastiskt intro, som efterhand utvecklas till furiöst ös. Erja och bandet försätter oss strax före i fullkomlig extas. I ett hisnande medley vandrandes bland publiken närmast scen, bjuder den bjussiga stjärnan på boogie i Faces-stuk, spanska influenser, över Piafs signaturmelodi till att lira med fullt ställ med trolig referens till kollegan Bonnie Raitt. Oj vilken urladdning!!!
ERIC GALES fick tydligen ett översvallande mottagande på Sweden Rock nyligen. Han har en katalog på närmare tjugo skivor och medverkat på ännu fler. Av Blues Foundation i Memphis utsågs Gales i år till bästa gitarrist, vilket förpliktigar för en musiker vars instruments strängar den vänsterhänte individen disponerar i fel ordning. Märks omgående att det inte är några noviser som assisterar en omsusad bluesrockig sångare och låtskrivare. Vi ser Jonathan Lovett på keyboard och orgel, märklige Smoke Face på elbas, hustrun LaDonna Gales på slagverk (plus sång i ett nummer) samt bakom trummorna Nick Hayes med respektingivande cv från soul och reggae-världen.
Satt på läktaren och försökte smälta och sortera alla intryck från vad som pågick under cirka 70 minuter. Det utsträckta introt signalerar stegrad spänning. Fanns åtskilliga crescendon inlagda. Kontraster används effektfullt och stundtals utkristalliseras höjdpunkter, exempelvis i You Don´t Know The Blues vars tunggung träffar rätt tidigt i konserten. Stora doser innerlighet gör sig gällande, i vissa lägen till och med en andlig dimension. Gales ämnar spela samtliga kompositioner från senaste albumet, vars material Joe Bonamassa bidragit till. Tveksamt om så sker eftersom infallen är otaliga.
Ska understrykas att tillställningen framstod som VÄLDIGT ostrukturerad, som om huvudpersonen inte hunnit bearbeta ett smärtsamt besked. Vid ett tillfälle behövdes paus. Vidare har jag sällan upplevt något fullblodsproffs med lika sökande framtoning. Sista akten på festivalen artar sig till en eklektisk exposé utan dess like. Torde rimligen inte vara representativt för Gales live med tanke på dennes skyhöga status.
Vart förde fördes jag i mina associationsbanor? I motsats till en initierad vän sammantaget snarare hos Eric Johnson och Albert Collins än stilbildaren Hendrix. The Storm gungar fram i samma härad som Bill Withers, vilket beror mycket på rytmsektionen. Ett annat medryckande, hårt groove kan kopplas till Lenny Kravitz. Frun sjunger passionerat i soulfunkiga Take Me Just As I Am (James Brown) utan att fullt ut axla Lyn Collins kapacitet. Ett sjok uppvisar essentiella drag med Minneapolis-funk, tänk Prince och The Time. Spektakuläre trumslagaren är då i sitt esse, präglar ett suggestivt beat. Ett lätt utflippat segment muterar till riktningslöst experimenterande som inte fäster, tangerar New York-avantgarde och Red Hot Chili Peppers.
Efter My Own Best Friend i extremt långsam tappning, lanseras en avdelning genomsyrad av snabb John Lee Hooker-aktig boogie. Rytmläggarna grundar på ett makalöst sofistikerat sätt. En riff-fest, eventuellt byggd på omvittnade hjältar som Stevie Ray, Robin Trower och Albert King, övergår till infernaliskt framrusande avdelning. Jonathan Lovett slår då följe med frontmannen i en virvlande duell, vars crescendo minner om Zawinul Syndicate. Min konklusion andas viss besvikelse. Motorn hackar stundtals i en underlig, nyckfull konsert som hade ändå glimtade till vid flera tillfällen.. Hade önskat att tid reserverats för det strålande medley med covers på Jimi Hendrix, Led Zeppelin och AC/ DC man kan tillägna sig på Youtube och som gjordes i Madrid härom kvällen. När merchandise packades ihop av Eric Gales efteråt, tackade jag ändå för musiken.
2/7 2022 i Slottsskogen (Villa Belparc) Göteborg
Arrangör: Göteborgs Bluesförening (med stöd av Kulturrådet)
Publik: Drygt 500
Har underligt nog inte recenserat från någon renodlad bluesfestival tidigare, därför hög tid att jag tog chansen när möjligheten yppade sig. Eftersom festivalen gick av stapeln utomhus ska understrykas att vädergudarna var vänligt inställda. Och stämningen var lika vänlig och entusiastisk. Körschemat hölls till punkt och pricka, vilket bevisade att staben av funktionärer verkligen behärskade sina uppgifter. Med tanke på allt strul som kan uppstå, egentligen makalöst att allt flöt på smidigt. Tack vare upplägget med två scener uppstod aldrig någon längre paus. Roffe Wickström och hans band var på väg missa när de skulle på scen, fast någon malör uppstod aldrig. Dessutom närmast osannolikt att inga medverkande gav sken av att ha problem med sin utrustning. Somliga hade med egna ljudtekniker. Utbudet lockade mig, särskilt lördagens line up. På fredagen 1/7 (recenserade då istället Mikael Wiehe) uppträdde sex akter. Avslutade gjorde Kirk Fletcher med band som är femfaldig Blues Music Award mottagare och lirat med Fabulous Thunderbirds.
Först ut i den behagliga solen och byiga vinden på terrassen, råkar bli härliga musiker jag ofta hört live. Nämligen BLUES TRANSFUSION minus förgrundsgestalten Håkan Broström (befann sig med Norrbotten Big Band på Bangen). I denna upplaga frontar riviga ANNA SAHLENE på sång. Välkända jazzbaserade männen omkring henne är enormt allsidige Max Schultz på gitarr, Leo Lindberg på treradig elorgel samt trumslagare Chris Montgomery. Konstellationen råddar och soundcheckar på rekordtid. Blues Transfusion blandar in en hel del orgeljazz och grovkornig soul i sitt koncept, fast i saxofonistens frånvaro stuvas repertoaren om en smula på ett elegant sätt. Efter en försiktig start märks hos shoutern Sahlene Beth Hart-tendenser redan i andra versen, varvid trycket ökar dramatiskt.
Skönt släpigt sound kännetecknar Dr. Feelgood (A. Franklin). Röstens intensitet får fäste i publiken. Schultz hänger på medan Lindberg och Montgomery understödjer. Överhuvudtaget en vettig strategi att ge rikligt med utrymme åt de eminenta instrumentalisterna, där gitarrveteranen och förhållandevis nya stjärnskottet mitt emot avlöser varandra i solistrollen. Tilltalas av snyggt, avspänt lirande på gura i Wes Montgomery-låt. Att de bygger sina melodier på Lindbergs framvällande grundtoner är en styrka. Och just olika typer av orglar visar sig bli ett tungt vägande fundament i samtliga akter under kvällen.
En listframgång med Etta James (såg henne och Roots Band i minnesvärd festivalspelning på Heden för drygt trettio år sedan) tidigt 60-tal betitlad Something´s Got a Hold On Me, tillför djupt rotad gospelkänsla, vilket förstärks av att villig publik körar på uppmaning. Uppskattar det påtagliga gunget fast inbrytande tenorsax saknas. Lindberg briljerar och Schultz riffar förtjänstfullt, drar iväg ett läckert solo. Man brister ut i fräck Texas shuffle från sent 50-tal, i snärtig sak som först framfördes av Bobby Blue Bland, nämligen Further On Up The Road.
Ljudet är skapligt trots ogynnsam vind. Efter cirka halvtimmen sprids ett stampa-takten-groove. I framåtdrivet som uppstår i That´s Why I Sing The Blues demonstrerar musikerna galant sina färdigheter. Musikalmelodin Feelin´Good – starkt förknippad med Nina Simone -artar sig till fyndigt extranummer i sambastuk vars höjdpunkt är instrumentala konversationen mellan melodiutsmyckare Schultz och Lindberg. Deras och trumslagarens jazzbakgrund skiner igenom. Märker att jag borde kommenterat sånginsatsen mer. Glädjestrålande Anna Sahlene gör intryck med sin nerviga passion. Men jag köpte inte strategin rakt av, då hennes vassa offensiv tycktes mig alltför påverkad av särskilt Beth Hart.
Vid sidan av stora scen finns en nybyggd läktare, vilket vi som blir trötta i benen tackar för. Av min svenska bluesfavorit ROFFE WIKSTRÖM visste jag inte vad det är rimligt att begära numera, efter 27 album och cirka 4 000 konserter. Äger ett antal bra skivor, både lp och cd. Såg honom första gången på Västgöta Nation -79 och har nog upplevt omkring femton spelningar. Ett par låtar från senaste skivan Ballader och bröl avverkas. I övrigt blandas friskt från en ymnig repertoar.
Tre ytterst stabila medarbetare ackompanjerar en sittande Roffe. Syftar på Bernt Andersson keyboard/ munspel som får åtskilliga vändor att dekorera samt lika superrutinerade rytmsektionen Tommy Cassemar (Electric Banana Band …)på mäktig bas och batterist Peter Korhonen (Reeperbahn, Sophie Zelmani mm). En drygt timme till förfogande förvaltas optimalt. Oberäknelige Roffe tappar inte fokus i excesser på sitt instrument, istället resulterar en helhjärtad satsning i enormt tajt och innerlig blues. Rullande blåa toner i kärlekens tecken inleder. Det kompakta soundet övergår i ett luftigare med bredare palett genom Leva som en luffare.
Inte en spänn på fickan fortsätter med bejakande shuffle i upplöjda fåror, trots textens dystra budskap. Jublar inombords över de första personligt utformade inläggen från Roffe i sina spetsiga ackordleverenser. Och Andersson från Kålltorp, som jag 2009 intervjuade på Kometen, broderar sinnrikt ut det okomplicerade temat. Han får många tillfällen att piffa upp en smaklig anrättning av blues i omväxlande tempo, blir något av växelspel huvudpersonerna emellan på initiativ av vår blueskung. Förekomsten av kvidande, kvardröjande toner har ju alltid varit ett signum, vilket exponeras ypperligt i Hela jorden är ett dårhus (bearbetning av original av P. Mayfield). Roffe berättar om originalets anspelning på Kuba-krisen och anknyter till kriget i Ukraina.
Andra sidan viken tillhör den uppsluppna sortens kompositioner, studsar fram i affirmativ stil. Det här är mitt liv däremot är symtomatiskt för den emotionella sidan, någon som hängivet blottar sin sårbarhet, låter gitarren förmedla tungsinne och jädrar anamma-attityd. Ska påpekas att ljudet är perfekt, även dessa stunder av rusig improvisation. De explosiva attackerna avlöses av påstådd självbiografisk ballad. Hur strängar bänds och medmusiker fyller i orsakar stort bifall.
Så skön så skön lanseras som en av ytterst få glada sånger. Komplexa synen på det andra könet ventileras i två glimrande låtar. Dels rytmiskt fulländade En helvetes vacker kvinna i den snabba versionen, dels Kom till mig kvinna där Cassemars basgångar firar triumfer. Bernt Andersson färgar ånyo på munspel. Ett lika oemotståndligt som anspråkslöst beat flyter fram. Låtarna samspelet och blues-nestorns utstrålning var extra deluxe. Bedriften bör sammanfattas: ”suverän spelning”.
EVA AND THE BLUE BOYS är ett lokalt band som vunnit jury- och publikpris på Mönsterås Blues Challenge. De består av Eva Karlefjärd (sång), Bo Hansson (orgel), Conny Sävmo (bas), Kent Helgesen (trummor) samt Lars-Olof Johansson (gitarr). Hör på distans deras tillställning på Lilla scen. Behövde hämtade andan och vila öronen ett tag. Därför ingen recension av dem.
obs Återkommer med ett nytt svep om resterande tre internationella akterna.
Kulturen är ett av de områden som drabbades allra mest av covid-19-pandemin och restriktioner som den förde med sig. Två år fick musikfestivaler som Lollapalooza Stockholm 2022 ställa in. Att festivalen och att få tillbringa tre dagar med musik var efterlängtat är tydligt. Över 70.000 personer besökte Lollapalooza Stockholm 2022.
Festivalen hade väldigt tur med vädret som både var soligt men emellanåt mer svalt också.
Vi är nog många som längtar efter att få leva som vi gjorde före pandemin. Det har kommit en del rapporter om att en ny variant av omikron-versionen av covid-19 sprids och antalet bekräftade smittade har ökat senaste veckan, trots att det är högsommar och viruset tidigare inte spridits under värme. Men denna nya variant verkar varken bry sig om någon har antikroppar eller att det är högsommar. Jag tror det är många med mig som nu håller alla tummar vi kan för att det inte ska sätta fart med mer smitta i höst. Det känns att det räcker nu och vi vill kunna gå på teater och musikfestivaler och umgås.
Här berättar festivalarrangörerna om besökssiffror och annat från Lollapalooza Stockholm 2022 i ett pressmeddelande:
Tre magiska dagar på vackra Gärdet som badade i sol och bjöd på musik i världsklass. Gåshud, tårar, skratt och kärlek gjorde den andra upplagan av Lollapalooza Stockholm till allt vad den var – och vi är här för att stanna.
På festivalens fem scener njöt besökare från världens alla hörn av artister som Pearl Jam, Post Malone, Veronica Maggio, Imagine Dragons, Alesso, Lorde, Lewis Capaldi, Benjamin Ingrosso, Måneskin, Jack Harlow, Miriam Bryant, Lewis Capaldi, Biffy Clyro, Anitta, Tove Lo, Galantis och många många fler!
Vi ses 2023 på Gärdet. TACK TILL HELA LOLLAFAMILJEN!
Pressmeddelandet må vara skrivit utifrån marknadsförings-aspekter men alla vi kulturintresserade skriver nog under på att vi vill kunna planera för att gå på festival och annat 2023 och resten av 2022 också. Flera festivaler väntar under sommaren.
Läs också Kulturbloggens intervju med Alexander Kihlström från festivalledningen.
Gunnebo Slott i Mölndal
1/7 2022
Arrangör: Frihamnen Event
Är med om den 35:e konserten av vad som proklameras som Mikael Wiehes avskedsturné. Vi sitter på bänkar på området anlagt för friluftsteater, i en lummig naturskön miljö jag vistats mycket i då jag är uppväxt i närheten. Medelåldern på de som tagit sig till den inbjudande gläntan är hög. Mot bakgrund av skåningens långa karriär och genomslag, är betydligt färre på plats än vad man kunnat förmoda. Gunnebo är känt för sin konsertverksamhet både inomhus och under bar himmel. Har här sett många storheter inom olika genrer och recenserat ingående från Kammarmusikfestival.
I slutet på en cirka hundra minuter lång kavalkad, självklart övervägande längs minnenas allé, blir det lite kyligt i vinden och regn befaras.. Men beträffande nederbörd fick Wiehe rätt. Ösregnet föll lyckligtvis cirka tre timmar efter konsertens slut. Turnén genomförs i ett mindre format. Varken ljusshow, gästartister eller bildspel. I de mellansnack som formas till avvägda prator, har en av landets förnämligaste låtskrivare och översättare (främst Dylan), av naturliga skäl valt att eftertänksamt fokusera på sin person jämte omvärldsanalys. Det är oftast i lika portioner både tänkvärt och underhållande. Att han stundom i kategoriskt selektiva uttalanden gör det alldeles för enkelt för sig är man van vid, något man överser med, inte minst för att åtskilliga dräpande kommentarer går att instämma i. Att (L) och dess nya partiledare blev första måltavla jämte en kappvändande försvarsminister, var möjligen något överraskande.
Samma musiker som utgjort en stomme live sedan närmare tio år finns på scen. Det vill säga Christer Karlsson på tvåradigt keyboard och gitarristen Anders Pettersson. I Ni som tjänar på krig samt i ett uppsluppet extranummer kompletterade av Albin Östberg (i övrigt scentekniker och instrumentleverantör) på virveltrumma. De för mig obekanta namnen visar sig givetvis vara ytterst habila med enorm rutin på att framställa sin arbetsgivares melodier. Ändå kan jag sakna det lyft det hade inneburit att ha med Ebba Forsberg (gudabenådat förhöjt upplevelsen av Wiehes förträffliga Dylan-tolkningar), eller en instrumentalist av Ola Gustafssons kaliber som medverkat tidigare.
Mikael Wiehe går överlag folks förväntningar till mötes. Kryddar därutöver med nyare låtar som passar kontexten. Murriga ljudet i inledande, ur musikaliskt perspektiv ospännande, En gammal man åtgärdas på tillfredsställande sätt. Prisade artisten avslöjar hur knepigt det varit att bestämma låtordning och vilka alster – har 340 titlar registrerade hos STIM – som inte får förbigås. Går absolut att beklaga att de åttiotalsplattor jag äger ( Lindansaren och I Hemingwayland) helt ratades. ”Ska det vara snabbt – långsamt, glatt – sorgset, och rösten är inte densamma.” Hans emellanåt skorrande röst artikulerar utomordentligt väl, till skillnad från bland andra liveveteraner som Lundell och Plura. Och redan i andra låten nås ett krön genom ovan nämnd aggressiv stänkare, från en 22-årig Bob Dylan vars statement Masters of War kläs i suggestivt marsch-beat med fräsande gitarrslinga. Vill hävda att Wiehe är en fenomenal Dylan-uttolkare vars översättningar känns anmärkningsvärt naturliga. Redan i de första låtarna bevisas bredden hos låtskrivaren, vars kvalité gjort honom relevant i långa perioder under ett halvsekel. Konstaterar tidigt i spelningen att detta avskalade format funkar för mig.
”Progglegendaren” lät den avlösas av Keops pyramid, den sinnrika symboliken av klassamhällets brutala princip, minst lika relevant idag som när den gavs ut för femtio år sedan av Hoola Bandoola Band, vilket förstås textförfattaren noga redogör för. Noterar anknytningen till den tidens folkmusik jämte att Anders Petterssons snyggt återskapar originalets riff.
Osäker på vem som arrat om melodierna till denna intima sättning. Fungerar genomgående tillfyllest, även om det blir ofrånkomligt att instrument fattas i ljudbilden ibland (förekom ingen sampling). Först i låt om pågående klimatkris träder Christer Karlsson fram i helfigur. Här och i ett lyckat arr på sorgliga berättelsen Flickan och kråkan blir det uppenbart, hur mycket han betyder som instrumentalt ankare. I visan och i ett par andra nummer agerar den flankerande duon kör. När motorn varvade som mest påminde den om soundet som frambringades av Annie Bodelsen på nämnda, till viss del experimentella 80-tals plattor. Dessutom fick han agera sufflör vid flera tillfällen för en person med oroväckande, möjligen begynnande tecken på afasi.
Hade, inte minst för att rytmsektion exkluderats, föreställt mig ett sound genomgående av viskaraktär. Så blev överlag inte fallet, även om fyndiga arrangemangen vette åt olika håll. Visformeln var som mest påtagligt i första verserna av Titanic (när Wiehe ackompanjerar sig själv på den akustiska gitarr han aldrig överger då den verkar utgöra en trygghet), i Victor Jara och En sång till friheten (Björn Afzelius berömda omstöpning/ översättning av Silvio Rodriguez hit). För att nämna några uppenbara exempel vilka bröt mönstret. Skulle tippa på att den mogna publiken sällan utsätter sig för lika mycket volym från gnistrande elgitarr. Anders Pettersson förtjänar också att harangeras för sin insats. Skiftar emellan tre gitarrer plus trakterar ett par gånger en sidledes uppställd lap steel.
Med ålderns rätt har inte artistens röst samma eldfängda energi eller vibrato. Något som inte heller behövs. Draget av reflekterande överblick kring nuets ålderdom, karriären och den fabulösa låtskatten, ger en berörande patina. Och i extranumret ställer sig männen till slut upp. Då avfyrar Mikael Wiehe en befriande appell omvandlad till uppsluppen sång i boogiestuk, ett rörande naivt motståndsförsök mot livets obönhörliga slut betitlad Leva tills jag dör.
Vad bör lyftas fram som höjdpunkter i övrigt? Jo, sugande harmoniken i titellåten från senaste skivan, fräscha inramningen av kult-låten Vem i hela världen kan man lita på, ömsint molldrypande Den jag kunde va om vänskapsrelationen till Björn Afzelius, som vi påminns om varit död i 23 år, ypperliga pianospelet i En sång till friheten, Woody Guthrie på svenska med dominerande lap steel-diskant i enande sång med nästan samma räckvidd som Vintersaga samt ytterligare en ikonisk Dylan-tolkning – Sakta lägger båten ut från land är ju en storslagen text skriven redan på 70-talet och utgiven på plattan Sjömansvisor. Och de prator som utgör mellansnack är noga komponerade, ges extra betydelse då vi har att göra med ett officiellt avsked till konsertpubliken.
Lämnar nöjd mitt natursköna Gunnebo. Mikael Wiehe förvaltar fint sin lysande låtskatt i livetappning, med synnerligen god assistans av två duktiga musiker som behärskar hantverket. Hade oannonserade karismatiska gäster (se ovan) dykt upp, skulle mitt nöjda tillstånd förbytts till hänryckning.