Låtskrivaren och folksångerskan Mary Elizabeth Remingto har släppt en nysingel ‘Dresser Hill’. Singeln är hämtad från hennes kommande album In Embudo (10:e februari). ‘Dresser Hill’ är en vidunderligt vacker och eftertänksam låt där Remington får sånghjälp av nära vännen och Big Thief-sångerskan Adrianne Lenker. De får sällskap av av Mat Davidson (Big Thief) och James Krivchenia (Twain), som står för den varsamma musikaliska backningen.
Musik
Ane Brun firar tjugo år som artist

I år, 2023, firar Ane Brun 20-årsjubileum som artist och hon gör det på en mängd olika sätt.
Förutom en stor Europa-turné med sex Sverige-spelningar släpper hon under året inte mindre än fyra samlingar.
Först ut den 10 mars är ”Portrayals” med hennes mest populära covers.
Dessförinnan, den 4 februari, har dansverket 12 Songs, där tolv Ane-låtar koreograferats av Kenneth Kvarnström, världspremiär på GöteborgsOperan.
Ett pressmeddelande berättar:
Ane Bruns stadigt växande publik runtom i världen har en och annan högtidsstund att vänta under året. 20 år har gått sedan debutalbumet ”Spending Time with Morgan” släpptes. Skivan hyllades av kritikerna och presenterade den norsksvenska artisten som en unik och personlig singer-songwriterröst. En röst som genom åren fortsatt förtrolla samtidigt som Ane hela tiden har förnyat sig och fortsatt utveckla sitt sound.
20-årsjubileet som artist firas på flera olika vis, bland annat i form av en stor Europa-turné, the 20th Anniversary Tour där sex Sverige-spelningar ingår.
Publiken har också andra höjdpunkter att se fram emot.
Den 4 februari har dansverket 12 Songs världspremiär på GöteborgsOperan. Till föreställningen, där Ane Brun själv medverkar ihop med GöteborgsOperans Danskompani och GöteborgsOperans Orkester, har Kenneth Kvarnström koreograferat tolv av hennes låtar. 12 Songs ges i en helkväll tillsammans med hyllade SAABA av Sharon Eyal på veckodagar och som ensamt verk på lördagar och söndagar (på premiärkvällen ges båda verken).
2023 innebär även att Ane Brun ringar in sin karriär i form av fyra olika samlingsskivor.
Första släppet blir ”Portrayals”, en retrospektiv över hennes mest populära tolkningar på andra artisters verk, från Beyoncés ”Halo” till ”How to Disappear Completely” av Radiohead, covers som tillsammans har streamats en kvarts miljard gånger.
”Covers har varit en så viktig del av min karriär”, säger Ane. ”Det är nästan som en helt egen karriär, och den har sin helt egna dynamik. Jag vill belysa det genom att ge de här inspelningarna ett eget forum.”
”Portrayals” ges ut den 10 mars.
Ane Brun, the 20th Anniversary Tour – Sverige-datum:
27/9 Stockholm, Cirkus
29/9 Jönköping, Spira
30/9 Malmö, Malmö Live Konserthus
1/10 Göteborg, Konserthuset
4/11 Örebro, Konserthuset
5/11 Uppsala, Uppsala Konsert & Kongress
Fulländad liveinspelning korsar det boppiga med swing i väl valda standards – 80/ Live At The JazzCup av Jesper Thilo Quartet

Jesper Thilo Quartet
80 – Live At Jazzcup
5
Inspelad live på JazzCup i Köpenhamn 4-5/2 2022
Mix och master August Wanngren
Producent: Jesper Thilo och Sören Kristiansen
Stunt Records
76:14
Releasedatum: 14/10 2022
Vi lever i dystra tider, en hotfull tillvaro på grund av åtskilliga alarmerande händelser. Det är lätt att misströsta. Vart riktar man sin upprördhet över nuvarande situation? Musik, särskilt live, kan utgöra ett botemedel mot dystra tankar. Förmår ibland att fungera som tröst och därmed ett ljus i tunneln. Tesens giltighet konfirmeras, till och med understryks på senaste albumet från Jesper Thilo och dennes kvartett, som jag först nu hunnit sätta mig in i. Tenorsaxofonisten och klarinettisten har släppt ett dussintal plattor i eget namn. Vidare figurerar han som sideman på produktioner med exempelvis storheter som Tommy Flanagan, Hank Jones, Miles Davis och Scott Hamilton. Kuriöst nog fick jag av den vänlige jazzmusikern det på skiva dokumenterade samarbetet med instrumentkollegan Hamilton, efter att de båda högst fördelaktigt konserterat ihop 2016 i Ljungskile.
Att siffran 80 förekommer i titeln beror naturligtvis på att dansken vid tidpunkten för publika inspelningen uppnått åttioårsstrecket. Under en innehållsrik karriär noteras at åtskilliga stilar behärskas. Från dixie över swing till be bop och medverkan på Miles Davis/ Palle Mikkelborgs elektroniska konceptalbum. Att enstaka förmenta förståsigpåare vill påstå att han ägnat sig åt ”hygge-jazz” bör ignoreras. I många år var Thilo profilerad medlem i danska radions storband och i Ernie Wilkins Almost Big Band, för att därefter satsa på att fronta egna konstellationer. Han anses med rätta vara en av de främsta i Europa inom så kallad straight-ahead jazz och utsågs till förste mottagaren av Ben Webster-priset.
De två andra danskarna här tillhör också exklusiva skaran pristagare. Syftar på pianisten Sören Kristiansen (spelat länge med träblåsaren) och trumslagaren Frands Rifbjerg ( kunde höras på festival i Ystad med Carsten Dahl trio nyligen). Kompletterar kvartetten gör den i Köpenhamn boende Helsingborgssonen Daniel Franck vars instrument ju är kontrabas.(hört honom live ett par gånger på sistone).
Instämmer i skivbolagets entusiastiska beskrivning av kvartettens två kvällar, vilka tyckts äga rum på en intim motsvarighet till Jazzhus Montmartre. Allt stämde!! Kommunicerande faktorer samverkade till en konstnärlig tilldragelse av sällsam lyster. Publik och männen på scen märkte sannolikt omgående att något extraordinärt var på gång, (varje gång det händer mig skattar jag min lyckliga stjärna) vilket resulterade i vad som i talspråk går under benämningen kanonspelning. Kemin emellan kvartetten renderar i maximal närvaro., i en frihetskänsla inom melodiernas fastställda ramar. Att tenortitanen som lirar i Ben Websters och Johnny Griffins anda förlitar sig på standards skulle kunna ses som svaghetstecken. Jag föredrar att inte lägga någon vikt vid denna omständighet. Vi får istället tolv mer eller mindre välkända låtar, vilka vecklas ut i omkring fem till åtta minuter vardera.

Tolv takters uppfriskande blues får inleda, ett lyckosamt beslut. Följs upp med oklanderlig varm version av Body And Soul. Och Just Friends med pushande feature från Rifbjerg bakom trummorna symboliserar sannerligen det sagda om maximal närvaro. If I Had You visar hur väl huvudrollsinnehavaren behärskar sitt biinstrument klarinett. Välbehaget av att vara mitt i ett berusande nu torde ha spridit sig i lokalen. Blue `N´Boogie (D. Gillespie) är ytterligare en i raden av topprestationer, vars enastående energi och sprittande melodileverans går på knock. Tenorelegantens refererande till Ben Webster blir som mest påtagligt på smeksamma balladen Like Someone In Love. Fäster mig vid samtligas ljuvliga insatser. Pianistens löpningar är lika bedårande som briljanta. Den förtrollande stämningen bibehålls sömlöst genom efterföljande smäcker tolkning av Stardust.
Samtliga enskilda inlägg passar in i pusslet. Solon vilka i olika utsträckning bygger på improvisation, förlänger i denna inspirerade livesituation låtarna på ett förnämligt vis. Inriktningen grundas på estetik alstrad av den kemi som uppstått. I den uppmuntrande atmosfären spelas på högsta tänkbara nivå av rutinerade jazzmusiker från Norden. Pianisten Sören Kristiansen som har egen trio droppar finurligt fragment påminnande om sina förebilder Oscar Peterson och Bill Evans. Frands Rifbjerg som driver en egen kvartett ägnar sig helhjärtat åt flera konversationer med Thilo. vilka det slår gnistor om. Daniel Franck träder fram som solist i danske basikonen Hugo Rasmussens signaturmelodi.
Njuter reservationslöst av spänstigt spelglad kvartett, vars förmåga att lyfta fram essensen i standardlåtar måste betecknas som fenomenal. I högsta grad tillgängliga toner renons på plattityder gör lyssnare exalterade. Musikens vibrerande vitalitet överrumplar nästan. Snacka om att ”umgås” fullkomligt naturligt på scen. Och förunderliga metoden består i att på samma gång bete sig fokuserat och avspänt, en konst i sig. Renommerade 81-åringen och hans kvartett förvaltar med tillagda kommentarer ypperligt en mycket livskraftig tradition.. Deras skickligt utförda finalnummer utvecklas till en spektakulär fröjd, genom att alster av Charlie Parker, Lester Young (också influens för Thilo) och Oscar Pettiford mixas.
Lyssna: Noel Gallagher – Easy Now

Noel Gallagher släpper albumet ”Council Skies” 2 juni 2023 och har släppt en ny singel, Easy Now.
Ett pressmeddelande berättar:
På “Council Skies” återvänder Noel Gallagher till sitt förflutna och hyllar sina rötter, i allt från albumtitel, omslag och texter. Detta är Noels fjärde solostudioalbum och det är ett album inramat av självförtroende, självsäker kreativitet och ett känslomässigt djup.
Gallagher berättar själv om albumet:
– It’s going back to the beginning. Daydreaming, looking up at the sky and wondering about what life could be … that’s as true to me now as it was in the early ‘90s. When I was growing up in poverty and unemployment, music took me out of that,” säger han. “Top of the Pops on TV transformed your Thursday night into this fantasy world, and that’s what I think music should be. I want my music to be elevating and transforming in some way.
Samtidigt som albumplanerna avslöjas, släpps en helt ny singel och tillhörande video, ”Easy Now”, från albumet. I videon ser vi hyllade aktrisen Milly Alcock, som nyligen spelade huvudrollen som prinsessan Rhaenyra Targaryen i HBO-succéserien “House of the Dragon” plus en cameo av Noel själv. Videon är regisserad av flerfaldigt UK Music Video Awards-belönade Colin Solal Cardo. Se videon här.
“Council Skies” är inspelad i Noels studio Lone Star Sound Recording Studios i London, medan stråkarna är lagda i legendariska Abbey Road-studion. Albumet har producerats av Noel tillsammans med Paul ’Strangeboy’ Stacey. Johnny Marr medverkar på tre spår, bland annat singeln “Pretty Boy”. Titeln är lånad från en bok skriven av en av Noels nära vänner, konstnären Pete McKee.
”Council Skies” tracklist:
I’m Not Giving Up Tonight
Pretty Boy
Dead To The World
Open The Door, See What You Find
Trying To Find A World That’s Been And Gone
Easy Now
Council Skies
There She Blows!
Love Is A Rich Man
Think Of A Number
Bonus Track – We’re Gonna Get There In The End
Krängande spetsiga rytmer kännetecknar fängslande samarbete – Heart Is A Melody med Karl Berger/ Kirk Knuffke

Karl Berger/ Kirk Knuffke
Heart Is A Melody
4
Inspelad 9/4 2022 i New York (inspelning, mixning och mastring: Jay Andersson)
Producent: Kirk Knuffke
Stunt Records
58:24
Releasedatum: 29/11 2022
Kornettisten Kirk Knuffke bygger musikaliska broar genom att förena förkärleken till tidig jazz, ofta bluesmarinerad sådan, med att ha gått i lära hos en avantgardist som Ornette Coleman. I JAZZ (3/2022) recenserade jag vad han gjorde på trio på albumet ´S Wonderful. Flitige 42-åringen från Kanada medverkade på fler skivor släppta i fjol, varav Heart Is A Melody är ett överlag lyckat exempel. Den lutar starkt åt Knuffkes avantgardistiskt sökande riktning. och har därtill producerats av den i New York boende musikern och låtskrivaren
. 2015 gavs första gemensamma alstret av Knuffke och legendariske vibrafonisten och klaviaturspelaren Berger ut. Nu samarbetar de för första gången med batterist Matt Wilson jämte basisten Jay Andersson. Den sist nämnde har skött inspelningen i studio såväl som efterarbetet. Samarbetet innebar att fruktbart möte över generationer uppstod då Berger föddes i Heidelberg 1935. Han ser ovan nämnde Coleman som sin mentor, var tillsammans med honom en av grundarna till Creative Music Studio i Woodstock.
Instrumentalisterna kan förefalla vara doldisar. Just därför ges perspektiv på respektive imponerande karriär om namn droppas. Matt Wilson vars spel på albumet jag har avsevärd behållning av, har spelat med bland andra Lee Konitz, Dewey Redman, Cecil McBee och Bill Mays och gjort ett helt dussin plattor i eget namn. På nästan tio år äldre Jay Andersons cv finns både professorstitel och tre album i eget namn. Mångsidigheten verkar inte veta av några gränser. I unga år jobbade han med Woody Herman, Carmen McRae och Red Rodney. Har också medverkat hos Toots Thielemans, Michael Brecker, Bob Mintzer, Mike Stern, Joe Sample, Maria Schneider, Paul Bley och anlitats av Frank Zappa, Tom Waits, Dr. John, Chaka Khan och till och med Celine Dion. Kirk Knuffke å sin sida listas för arton album, av vilka flera getts ut på danska skivbolagen SteepleChase Records och på senare år Stunt Records. På festivaler i Europa har han uppträtt med bland andra Melissa Aldana och Jakob Bro (vilka jag hört live vid separata tillfällen). Nestorn Karl Berger som doktorerat i musikvetenskap ingick i ett kollektiv Don Cherry ledde i Paris och katalogen består av cirka 25 album, Av alla samarbeten med berömdheter kan nämnas spännvidden från Carla Bley, Dave Holland, Anthony Braxton, Sam Rivers, John McLaughlin och Pharoah Sanders till Bill Laswell, Jeff Buckley, Nathalie Merchant, Sly & Robbie och Neneh Cherry.

Karl Berger lanseras av Knuffke som en av moderna jazzens viktigaste personer, på skivan en katalysator. Betraktas dels som inflytelserik lärare, dels som en föregångare vad beträffar spel på vibrafon inom frijazz. Inte minst mot den bakgrunden är det olyckligt att det vasst ljudande blåsinstrumentet dominerar Heart Is A Melody., även om inspelningen avsiktligt belyser Bergers kapacitet och inspirationskällor. Lustigt nog är veteranen ursprungligen klassiskt skolad pianist, vars jazzintresse tog fart när amerikaner på 50-talet besökte ny jazzklubb belägen i militärtäta Heidelberg. Cedar Walton var en av de generösa pianisterna som delade med sig av sin kunskap. Berättas att alltför ostämda pianon bidrog till att Berger började förkovra sig på egen hand i konsten att få till sväng på vibrafon.
Starkt öppningsspår lockar in lyssnaren. Under åtta minut jublande framåtskridande utvecklas stegrande extas. Att melodin härstammar från Don Cherry blir uppenbart. Rytmsektionen assisterar föredömligt varligt när kornettens toner suggestivt dekorerar temat, tillsammans med skönt gung framtaget av Berger på rhodes. Ganesh avlöses av pregnanta takter med feature från trumslagare och vibrafonist. Hänförs av vispspelet.
Hälften av låtarna har skrivits av Kirk Knuffke. Två titlar ansvarar hyllade Karl Berger för medan resterande representerar några av duons tongivande förebilder, inflytelserika musiker Karl Berger spelat med. Förutom Don Cherry handlar det om Steve Lacy (som kompositör stor influens för Knuffke) och Pharoah Sanders. Indirekt inkluderas även giganten Ornette Coleman genom att en av Bergers låtar fått heta Ornette.

Fäster mig vid vitalt förhållningssätt. Musiken slingrar sig, tar krängande omvägar, utforskar och annekterar nya miljöer. Man är öppen för att undersöka vart snårig terräng leder. Utan att låta spräckligt krävs koncentrerade mottagare. Kan erkänna att i några passager är det ganska strävt. Could Hear You (K. Knuffke) illustrerar ypperligt det skissartat obändiga. Flera kompositioner bottnar i experimentell grund, utgår troligen från löst hållna improvisationer.
Rytmiska urladdningen döpt till Ornette genomströmmas av fantastiskt eggande trumspel av Matt Wilson, en musiker som verkligen tillför attraktiv dimension. Också Why Not? (K. Berger) har exceptionell lyster. Definieras av intressanta infall där kornetten överraskande får sällskap av spel på melodika från vördade Berger. Återigen glänser Wilson bakom trumsetet. Välbehövligt vacker ballad bryter för en gångs skull mönstret i en genialt enkel melodi.
Knuffke demonstrerar förstklassig teknik när högt svävande fraser exekveras.. Men i mina öron är det ett misstag att han producerar, tillåter sig en alltför dominerande ställning. Det skapar stundtals slagsida! Och måste tillstå att ibland finner jag hans fria tonbildning alltför komplex, för abstrakt. Backlat i betygsättningen. Tilltalas av kvartettens densitet och språng, hur den lysande rytmsektionen backar upp personliga solister fint förbundna med varandra. Ska poängteras att akustiken är bästa tänkbara, cd:n låter toppen i hörlurar.