2/7 2022 i Slottsskogen Villa Belparc i Göteborg
Arrangör: Göteborgs Bluesförening
MIRIAM MANDIPIBA & THE SOUL FAMILY kommer från Danmark, vilket faktiskt avspeglar sig i deras repertoar. Namnet på den karismatiska sångerskan i vacker röd klänning, som vunnit flera priser, antyder annat härkomst. Mandipiba berättar att hon växte upp i Zimbabwe och den vokala traditionen från länderna på Afrikas sydligaste breddgrader har hon bevarat. Männen som ackompanjerar heter Sören Skov (keyboard), Martin Stender (gitarr), Thomas Fog (bas) och Sten ”Larm” Rasmussen på trummor. Oaktat utfallet ska bokarna harangeras för att de tänkt utanför boxen, varit vidsynta och därmed tillfört influenser utöver vad som är för genren typiskt.
Man inleder kraftfullt med gospel-vibe i klassiker signerad Etta James. Låter massivt, fast ändå upphängt på nyanser. Bandet på stora scen är helgjutet, även om de ibland förefaller en smula anonyma. Presentatören vid sångmikrofonen övertygar, äger orubblig auktoritet. Nackdelen är att hon stundom tar i för mycket, får mig då att baxna och tänka på exempelvis Lagaylia Frazier och i viss mån Whitney Houston . Till denna show har egen ljudtekniker tagits med och han har dragit upp volymen på rösten alltför högt.
Utan att ha lyckats konfirmera mitt antagande, tror jag att Amy Winehouse fanns på programmet. Än mer häpnade man över den utifrån kommandes förkärlek till Kim Larsen. Således en fascinerande meny av covers och eget material. Gitarristen var anmärkningsvärt infogad i helheten medan Sören Skov präglade deras sound desto mer. För att vara uppriktig fanns stundom risk för överslag, varför det borde ha jobbats mer med dynamiska effekter. Noterar ändå flera guldkorn. En sådan var uppvisningen på elbas när distinkta rytmer skulle framställas i sången på swahili (Malaika), enligt Miriam från Tanzania. Och i ungefär fjärde låten uppstår ett stimulerande sväng, kulminerar när fuzzig gitarr matchas av ystra klanger från klaviaturspelaren.
Miriams stämma omspänner åtskilliga oktaver, vilket hon gärna visar upp när hon tar i från tårna och sjunger från djupet av sitt hjärta. Värjer mig inför detta förhållningssätt, anser att hon ibland hamnar over the top. Genuina snyftare fick vi i form av I´ll Fly Away Into The Night (tillägnad John Lennon) jämte introt till This Is My Life. Båda sångerna ju skrivna av rockikonen Kim Larsen. Inte utan att The Soul Family på upploppet påminner om Chaka Khan och Rufus, en referens som enbart ska ses som meriterande. Ojämnt får bli mitt slutliga omdöme!
På publikens önskemål återkommer ERJA LYYTINEN till festivalen för tredje gången. Finländska gitarristen, kompositören och vokalisten tillsammans med sitt virtuosa band blev sannerligen en uppenbarelse. Hade hört dem i Trollhättan, men först nu inser jag varför hon är mycket högt rankad. Männen i hennes skugga, kittet som garanterar drottningen av slidegitarr total rörelsefrihet, är värda att omgående nämnas. Sättningen består av trumslagare Iiro Laitinen, basisten Tatu Back samt på keyboard Miika Aukio. Nästan enda möjligt att klaga på under denna kanonspelning, är att den sist nämnde inte kunde göra sig rättvisa på grund av undanskymd plats i mixningen.
45-åringen njuter av att ställa sig själv i centrum, med maximalt adrenalinpåslag. Just den obalansen är strängt det enda man kan invända emot, men det är att betrakta som futtig kritik. Publiken stormtrivs av kompromisslösheten och frenetiska attityden. Fingerfärdigheten och kontrollen på den blåa fender stratocastern(?) är exceptionell. Låtarna, nästan uteslutande eget material, går på knock. Och bandet vet exakt hur de ska svara på Lyytinens förehavanden. Rutinen frapperar! Framför allt Iiro Laitinen driver på genom osviklig tajming, når långt bortom förutsägbar mall. Man gillar attack och tät ljudbild utan aggressiv profil, laborerar med smärre förskjutningar av tyngdpunkt.
Lyytinens distade, schvungfulla ton förför, bejakar glädjen i att leva. Hetsande sång förstärker stämningen, fast den i jämförelse inte är lika personlig. Går att dra ett uns av paralleller till både Rory Gallagher och Lita Ford. För att kunna framför enligt henne en gammal favorit – Everything´s Fine – byts instrument. I den vävs Refräng från Summertime vävs in. Kul! Kan meddela att jag inte stod och diggade i tryckvågen, utan insuper musiken bekvämt sittandes på lagom avstånd. Mår förträffligt! Är där och då förvissad om att den supertajta konserten aldrig kommer förblekna i mitt minne. Att vidlyftiga improvisationer sprängs in är en avgörande anledning.
Rytmsektionen är som sagt enastående, mestadels kompakta men också elastiska. Nya singeln Bad Seed introduceras liksom Another World, snärtiga Snake In The Grass, vitalt studsande Wedding Day samt en riffbetonad låt som släpps i höst.
Blir euforisk av konstant sväng i olika tempon, de lagom skitiga räkorna, intuitivt samspel samt de korta pauserna á la otåligt punkband. På skiva skulle det kanske bli endimensionellt. Live är det underbart. Feedback och tonkontroll behärskas till fulländning. På slutet kunde, glädjande nog, organisten tränga igenom på sin hammond. Som extranummer serveras en finsk folkvisa med bombastiskt intro, som efterhand utvecklas till furiöst ös. Erja och bandet försätter oss strax före i fullkomlig extas. I ett hisnande medley vandrandes bland publiken närmast scen, bjuder den bjussiga stjärnan på boogie i Faces-stuk, spanska influenser, över Piafs signaturmelodi till att lira med fullt ställ med trolig referens till kollegan Bonnie Raitt. Oj vilken urladdning!!!
ERIC GALES fick tydligen ett översvallande mottagande på Sweden Rock nyligen. Han har en katalog på närmare tjugo skivor och medverkat på ännu fler. Av Blues Foundation i Memphis utsågs Gales i år till bästa gitarrist, vilket förpliktigar för en musiker vars instruments strängar den vänsterhänte individen disponerar i fel ordning. Märks omgående att det inte är några noviser som assisterar en omsusad bluesrockig sångare och låtskrivare. Vi ser Jonathan Lovett på keyboard och orgel, märklige Smoke Face på elbas, hustrun LaDonna Gales på slagverk (plus sång i ett nummer) samt bakom trummorna Nick Hayes med respektingivande cv från soul och reggae-världen.
Satt på läktaren och försökte smälta och sortera alla intryck från vad som pågick under cirka 70 minuter. Det utsträckta introt signalerar stegrad spänning. Fanns åtskilliga crescendon inlagda. Kontraster används effektfullt och stundtals utkristalliseras höjdpunkter, exempelvis i You Don´t Know The Blues vars tunggung träffar rätt tidigt i konserten. Stora doser innerlighet gör sig gällande, i vissa lägen till och med en andlig dimension. Gales ämnar spela samtliga kompositioner från senaste albumet, vars material Joe Bonamassa bidragit till. Tveksamt om så sker eftersom infallen är otaliga.
Ska understrykas att tillställningen framstod som VÄLDIGT ostrukturerad, som om huvudpersonen inte hunnit bearbeta ett smärtsamt besked. Vid ett tillfälle behövdes paus. Vidare har jag sällan upplevt något fullblodsproffs med lika sökande framtoning. Sista akten på festivalen artar sig till en eklektisk exposé utan dess like. Torde rimligen inte vara representativt för Gales live med tanke på dennes skyhöga status.
Vart förde fördes jag i mina associationsbanor? I motsats till en initierad vän sammantaget snarare hos Eric Johnson och Albert Collins än stilbildaren Hendrix. The Storm gungar fram i samma härad som Bill Withers, vilket beror mycket på rytmsektionen. Ett annat medryckande, hårt groove kan kopplas till Lenny Kravitz. Frun sjunger passionerat i soulfunkiga Take Me Just As I Am (James Brown) utan att fullt ut axla Lyn Collins kapacitet. Ett sjok uppvisar essentiella drag med Minneapolis-funk, tänk Prince och The Time. Spektakuläre trumslagaren är då i sitt esse, präglar ett suggestivt beat. Ett lätt utflippat segment muterar till riktningslöst experimenterande som inte fäster, tangerar New York-avantgarde och Red Hot Chili Peppers.
Efter My Own Best Friend i extremt långsam tappning, lanseras en avdelning genomsyrad av snabb John Lee Hooker-aktig boogie. Rytmläggarna grundar på ett makalöst sofistikerat sätt. En riff-fest, eventuellt byggd på omvittnade hjältar som Stevie Ray, Robin Trower och Albert King, övergår till infernaliskt framrusande avdelning. Jonathan Lovett slår då följe med frontmannen i en virvlande duell, vars crescendo minner om Zawinul Syndicate. Min konklusion andas viss besvikelse. Motorn hackar stundtals i en underlig, nyckfull konsert som hade ändå glimtade till vid flera tillfällen.. Hade önskat att tid reserverats för det strålande medley med covers på Jimi Hendrix, Led Zeppelin och AC/ DC man kan tillägna sig på Youtube och som gjordes i Madrid härom kvällen. När merchandise packades ihop av Eric Gales efteråt, tackade jag ändå för musiken.