Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Kulturpolitik

Nypremiär för utställningen Ester Blenda! på Skarhults slott

by

Ester Blenda Nordström med kärleken Carin Waern Frisell. Foto ur privatsamling. Okänd fotograf.

Utställningen om Ester Blenda Nordströms liv på Skarhults slott Skåne får nypremiär i maj 2020.

Ett pressmeddelande berättar:
Nytt för i år är ett starkt program med samtal om samkönad kärlek, kvinnliga krigskorrespondenter, barnbokshjältinnor och kvinnligt missbruk genom tiderna. Utställningen slog publikrekord med över 35 000 besökare och var fullbokad för grupper 2019. Nu berättar utställningsproducent Alexandra von Schwerin att Ester Blenda! återkommer till sommaren för att ge fler möjlighet att se den första biografiska utställningen om journalistpionjären, äventyrerskan och den wallraffande pigan Ester Blenda Nordström. Genom Ester Blenda! och den permanenta utställningen Den dolda kvinnomakten fortsätter Skarhult att vara en aktiv debattör och en plats för svensk kvinnohistoria som lockar en bred publik. Ester Blenda! har gjorts av utställningsproducent Alexandra von Schwerin i samarbete med författaren Fatima Bremmer, vars Augustprisbelönade bok om Ester Blenda har sålts i över 200 000 exemplar, och filmregissören Anna Hylander. Utställningen visas 23 maj – 27 september. Mer information om program kommer under våren 2020.

Ester Blenda!
Skarhults slott, Skåne
Öppet 23 maj – 27 september 2020
Skarhults slott, 241 93 Eslöv, Skåne. Hitta hit.

Teaterkritik: We Hear You – Greta Thunbergs tal – Klimatångest deluxe på Dramaten.

by

Pressbild

We Hear You – Greta Thunbergs tal
Dramaten
Medverkande
Danilo Bejarano, Mia Benson, Electra Hallman, Thomas Hanzon, Per Mattson, Ingela Olsson, Maria Salomaa, Tiril Wishman Eeg-Henriksen med flera.

Bearbetning för scenen och översättning: Jacob Hirdwall
Regi: Ada Berger, Jacob Hirdwall
Scenografi: Alexander Mørk-Eidem
Kompositör: Fredrik Söderberg
Ljuddesign: Johan Adling
Ljus: Patrik Angestav

”Ni säger att ni älskar era barn över allt annat på denna jord ändå förstör ni förutsättningarna för deras framtid. Mänskligheten befinner sig i en kris. Det är den största existentiella kris människan någonsin har sett ändå agerar ni som om allting var som vanligt. Vår jord lider och ni har mage att prata om evig ekonomisk tillväxt. Ni kan omöjligen förstå vilken kris det här är. För gjorde ni det och inte gjorde någonting åt saken då vore ni rent onda.”

Dramatens We hear you – Gretas tal är en plågsam påminnelse om att vårt hus brinner. För drygt två år sedan bestämde sig Greta för att skolstrejka för klimatet och satt sig varje fredag utanför riksdagshuset. Planen var att sittstrejka varje fredag fram till att någon av våra politiker börjar lyssna och faktiskt anpassa sin politik utifrån vad forskningen säger, att hen ser på vår situation som inget annat än ett faktiskt nödläge.

Världen lyssnade och Greta blev ett viralt fenomen. Om du lyckats missa Greta Thunberg måste du senaste tre åren nog legat under en sten. Efter den stora uppmärksamheten blev den unga aktivisten från Sverige bland annat inbjuden till FN, Klimatkonferensen i Paris och USA för att tala om krisen. Hon är sextonåringen som skuldbelägger de vuxna och uppmanar oss att ta vårt gemensamma ansvar. Senast om tio år måste vi ha vänt den negativa trend med uppåtgående koldioxidkurvor och med ständigt ökande utsläpp och där och då ha ett noll-utsläpp. Dramatens performance sammanfattar det väl. In på scen kommer hundratals människor, gamla som unga, känd som okänd och från olika klass och med olika bakgrund och hudfärg. Det är ett utsnitt av mänskligheten. Från taket hör vi högtalarna dåna likt en gud som talar från ovan till oss homo sapiens sapiens. Kända röster som Thomas Hanzon och Ingela Olsson talar med övertygande stämma och förmedlar Gretas ord.

Själv är jag en miljövän som tycker mig dra mina strån till stacken men det var länge sedan jag kände sådan klimatångest. Välbehövligt då vi måste få en wake up call och trycka på politiker och makthavare att förändra och tillsammans se till att förändra vår samhällsmodell i grunden. Antal flygresor måste minskas och köttkonsumtionen måste ner. Detta vet vi. Varför går allt då som långsamt framåt? Greta på Dramatens scengolv har en teori. För att det är ingen liten förändring vi talar om. Det är en förändring som handlar om att i grunden ändra på hur vi lever, beter oss och livnär oss.

Och Dramaten drar med sitt kraftfulla performance här sitt strå till stacken. De rycker i våra händer och ropar till oss att det är nu det gäller, inte sen. Glaciärerna smälter och miljontals arter utrotas i rapid fart. Utmaningen är stor. Klimatet är samtidigt den enklaste och svåraste kris mänskligheten stött på. Enkel för att vi vet vad vi måste göra, minska alla utsläpp. Och svår för att det kräver orimligt mycket av oss alla och det innebär en omställning av alla delar av vårt samhälle. Men det går om vi vill. Det är kvällens budskap. Och också att vi kan om vi vill. Frågan är – vill vi det tillräckligt mycket för att avstå från flygande och den obligatoriska biffen till fredagsmiddagen?

Mattias Andersson tar plats som en av de mest spännande svenska dramatikerna

by

Mattias Andersson träder in i sin nya roll som teaterchef för Dramaten från och med den 1 mars 2020. Han har dock redan gjort en riktig rivstart i sin roll som regissör och dramatiker på Dramaten med Dramatenpremiär av två fascinerande, starka, tankeväckande föreställningar: Determinism och Vi som fick leva om våra liv. Den sistnämnda hade urpremiär i Göteborg på Backa teater i oktober 2019.

Gemensamt för båda pjäserna är att de kombinerar ett samhällskritiskt granskande med existentiella frågeställningar och Mattias Andersson spelar med både språk, form, ljus, ljud, musik på ett undersökande sätt där han testar och utvidgar gränserna och uttrycken för scenkonst. Mattias Andersson tar plats som en av de mest spännande svenska dramatikerna

Determinism hade premiär 18 januari och i den föreställningen undersöker Mattias Andersson frågor som: Är allt i livet förbestämt eller har vi en egen vilja? Hur mycket kan vi påverka, egentligen? Recension av Determinism

Dessa frågor undersöker han också, fast ur en något annan synvinkel och ett annat förhållningssätt i Vi som fick leva om våra liv. Den föreställningen bygger på hundratals intervjuer där sociologer frågat människor vad det skulle göra om de fick leva om sitt liv. Föreställningen är enastående på många sätt. Här är Kulturbloggens recension av premiären på Backa Teater

När den nu nästan ett halvår senare haft Stockholmspremiär är det en stark föreställning med skådespelare som är så samspelade, där tajmingen mellan de olika scenerna sitter perfekt. Den föreställningen är ett samarbete mellan Backa Teater i Göteborg och Dramaten, med skådespelare från de båda teatrarna.

För frågan om det skulle gå att leva om sitt liv ger ju upphov till många andra frågor, exempelvis de frågor som ställs i Determinism: Har vi fri vilja? Hur mycket kan vi påverka? Är något förbestämt? Vad bestämmer miljön? Vad bestämmer omgivningen?

Mattias Andersson. Foto Ola Kjelbye.

Givetvis ger båda dessa föreställningar upphov till fler frågor, som inte tas upp i föreställningen. När det gäller ”Vi som fick leva om våra liv” märker jag att en stor del av de intervjuade vars röster kommer till uttryck är från människor som upplever sig ha misslyckats och skadats av livet, från maktlösa och utsatta grupper. Jag saknar röster från människor som har makt och inflytande. Hur ser de på sina liv? Hur ser den som är ofattbart rik på sitt liv och sina förutsättningar i livet? Och varför?

Att jag efterlyser fler röster är ett bevis på hur verkningsfulla dessa pjäser är då de får mig att fortsätta tänka och fylla i och vilja ha mer svar och fler tankar.

Det ska bli spännande att följa Mattias Andersson uppsättningar på Dramaten då han så skickligt utvecklar och testar scenkonstens möjligheter och då han förenar realism och samhällsskildringar med existentiella frågor på det konkret sätt.

Intervju med Mattias Andersson av Kulturbloggen 2017

Filmtankar om den hyllade filmen Unga kvinnor

by

Unga kvinnor har svensk biopremiär 24 januari 2020
Regi och manus Greta Gerwig.
I rollerna Saoirse Ronan, Emma Watson, Florence Pugh, Laura Dern, Timothée Chalamet, James Norton, Meryl Streep med flera

Filmen är en av de mest hyllade filmerna som gått upp på bio under senaste tid. Jag tycker inte filmen är dålig men jag kan inte se den som något mästerverk.

Jag har lite svårt för filmer där en lång rad av karaktärerna är fina människor, charmiga och ganska rättrådiga och goda. Så jag borde vara allergisk mot den här storslagna berättelsen om fyra systrar som växer upp under senare hälften av 1800-talet i en tid då kvinnor inte har många rättigheter. De fyra unga kvinnorna växer upp under relativt enkla förhållanden och deras pappa är iväg och krigar i det amerikanska inbördeskriget för att befria slavar. Ja alla är på rätt sida och goda människor även om det hettar till ibland med missförstånd. Min bild av verkligheten är inte att det sällan är så gulligt. Trots det är filmen väl värd att ses. Det kan ha sina poänger att familjer skildras där föräldrarna vill väl.

Ett skäl till att filmen blir så bra är en lång rad av de duktigaste unga skådespelarna som finns på den internationella filmscenen nu, inte minst den charmiga Timothée Chalamet som spelar de fyra systrarnas granne.

Filmen bygger på en roman och andra texter av Louisa May Alcott som handlar om de fyra systrarna som försöker bryta mot tidens mall för kvinnor. Mest framåt är Jo, som vill bli författare och kämpar hårt med att skriva och lyckas också få en del publicerat. Amy vill bli konstnär och Meg vill bli skådespelare och Beth är familjens musikaliska geni.

Regissören Greta Gerwig har också skrivit manus och hon har gjort ett mycket bra jobb med att skapa en film av boken och andra texter. Filmen utspelar sig på flera tidsplan men det blir inte rörigt utan det går lätt att hänga med i vilken tid det är.

Fotomässigt och ljudet och musiken är också oerhört välgjort. Det är en skicklig filmskapelse. Men då jag ändå känner att det är lite förljuget ändå. Det fanns många konflikter i samhället då under den tid då norr stred mot söder för att förbjuda slaveri. Alla filmer som utspelar sig i den miljön under den tidsepoken behöver givetvis inte handla om kriget och rasismen – men här finns det knappt med alls. Det blir för gulligt. Systrarna och föräldrarna håller ihop mycket tätt trots att det egentligen finns en hel del konkurrens mellan systrarna. Så även om det är en vacker film, en mysig film, en film jag blir glad över känns den ändå som något av blunda för verkligheten. En välgjord vacker film, underbara skådespelare och en söt historia. Det räcker långt men inte till att bli ett mästerverk.

Överraskande vinnare på attitydmaxad gala – P3 Guld

by

Snoh Alegra – foto Mattias Ahlm/ Sveriges Radio

Krönika om P3 Guld

Partille Arena 18/1 2020 (direktsändes i SVT och P3)

Att branschen hajpar galan är ett obestridligt faktum. Den som ska vara till för de artister/ grupper som under året varit populärast i Riksradions ungdomskanal och samtidigt spegla det inhemska utbudet. Märks när man bevakar på plats, att galan slukar mycket resurser på SVT och Sveriges Radio. På fredagskvällen kördes soundcheck och man repeterade. Mot den bakgrunden vore det högeligen intressant att få reda på hur många procent i avsedd målgrupp, som bryr sig så pass mycket att de tar del av utsändningen, live eller i efterhand. Har tyvärr inga siffror tillgängliga. Extra intressant att fundera på nu när det beslutats om bantning av P3.

Som vanligt åker man lämpligast till evenemanget med partybussar från Göteborg C. Vår värd hade quiz på temat ledmotiv till teveserier från 80- och 90-tal. Logistiken fungerade fint i båda riktningarna. Däremot blev förfesten på Partille arena tämligen avslagen, på grund av att liveakter saknades i år. Många fans passade istället på att beskåda kändisar på röda mattan. Därutöver fanns några oansenliga pröva på- aktiviteter, men väntan tills platsen på läkaren skulle intas blev lång. Jag fördrev tiden genom att titta på teveskärm som visade Premier League, i intilliggande John Scotts.

Miriam Bryant – foto Mattias Ahlm/ Sveriges Radio

Vad som kallas ”en hyllning till svensk musik” hade i år nöjt sig med en programledare. Kodjo Akolor värmde upp publiken precis före sändningen med genomdrag av allsång till klatschig koreografi. Minns inte riktigt hur inslaget sedan stoppades in i programmet. Visst är Akolor ett proffs, en påläst värd som exalterad tillför energi. Men min åsikt är att det var onödigt mycket fokus på hans person, vars egoboost emellanåt balanserades av en smula självironi.

Tasksparken mot TV4-Malou och Arga snickaren var fånigt förutsägbar och skämtet om termosbomber direkt osmakligt. Typiskt då att enda kontroversen efteråt, handlade om hur Matilda ”Mattis” Årestad från Arre! Arre! avslutade sitt tacktal. Hennes attack på Jimmie Åkesson klandrades som ni kunnat läsa, omgående från arrangörshåll. När jag skulle tillbaka till Göteborg med destination efterfesten på Park, väntade jag på transport tillsammans med det rebelliska metal-gänget. Missade chansen att dryfta vad som blev årets snackis. Ska tillägga att det omixade ljudet på plats låter skarpt, framför allt mycket diskant när folk talar i mikrofon i hetsigt tonläge.

Arre! Arre! – foto Henrik Brunngård / Sveriges Radio

Låt mig påstå utan noggrann genomgång att 3/4 av de nominerade jämte liveakter var helt okända för mig. Vet inte om det säger mest om mig eller om ungdomsradions vurm för nya artister/ grupper. Erkänner att jag huvudsakligen lyssnar på andra sorters musik, men borde ändå ha bättre koll genom att jag årligen bevakar WOW. Enligt uppgift från kollega lade oberoende bolag beslag på priset i sju av nio klasser, vilket ju är en uppmuntrande trend för talanger. Live fanns två veteraner, nämligen skoningslöst hårdslående Refused och hiphop-ambassadören Timbuktu. Två kvinnor har på knappt fem år uppnått veteranstatus i dylika sammanhang. Tänker förstås på Miriam Bryant och Molly Sandén.

Molly Sandén – foto Mattias Ahlm/ Sveriges Radio

Molly Sandén både invigde tillställningen och tävlade i flera klasser. Blev ju flerfaldigt belönad. Uppenbart hur mycket det betyder för henne, nu när hon i låtskrivandet inriktat sig på personliga utgjutelser, som verkar förorsaka lika mycket ångest som kraft. ”Tack för att ni står ut med mitt känslokaos.” Apropå Guldmicken kan meddelas att jag såg hennes spelning på Liseberg i somras. Helt okej gig som lockade stor folkmassa, men platsar inte på min 100-bästa lista. Tror hon kan bidra till ökat självförtroende hos tonårstjejer, i så fall en berömvärd bedrift. Sympatiskt att hon på P3 Guld bifogar ett volymsvagt intro från cellist och keyboard. Låten smart uppbyggd med hookig refräng, sedvanligt förstärkt av drumpad.

Refused – Mattias Ahlm/ Sveriges Radio

Rock förekommer ganska sparsamt på denna ungdomliga gala, inget undantag i år. Pålitliga popcharmören Miriam Bryant hade inte bara tillgång till tre syntskötare. Hade som ni såg också inkluderat en elgitarrist som hoppade fram och drog ett solo. Levererade En pigg popdänga i optimistisk anda levererades, kanske lite baktung. Trodde att jag skulle gilla comebackande Refused. Hardcorebandet från Umeå med energiske frontmannen Dennis Lyxzén (hört honom live ett par gånger i andra konstellationer) blev emellertid en besvikelse. Deras skoningslösa sound med bankande trummis och statiska riff gick inte hem hos mig. Räcker inte med kopiöst larmig ljudmatta och rundgång om inte låten sticker ut.

Stor andel av musikinslagen och priskategorierna är som bekant av den karaktär, att de platsar hos Mats Nileskär (satt fem meter ifrån mig) i Soul Corner. En skapligt medryckande låt med påkostad scenografi var Bråkmakargatan. Lustigt att se den för mig obekanta storväxta Ozzy tillsammans med Timbuktu. Kul att publiken hängde på och viftade från sida till sida. Prisade Dree Low & Einar förvånade med att i Dag Hammarskjöld rimma på värdekonstant. Sannolikt hade duon enats om en idé som skulle motverka hiphoppares rykte, avseende vad de rappar om. Gärna mer sådana initiativ! Att Einar tar hem kategorin Årets låt med tillbakalutat beat gör mig förbryllad. Varför? Jo, det är obegripligt och obehagligt att ungdomarna har röstat fram denna torftiga, tvivelaktiga text. Inte väsensskild från den genomvidriga, sexistiska dynga till låttext också signerad Einar, som en privatperson hade publicerat för kännedom på P3 Gulds facebooksida. Puerila provokationer tycks vara hans varumärke.

Dree Low & Einar – foto Mattias Ahlm/ Sveriges Radio

Största behållningen var tveklöst Snoh Alegra från Enköping, numera bosatt i L.A. En dam som till utseendet påminde om Sadé och i musiken om Jill Scott. Har man haft Prince som mentor och uppmärksammats av Obama, borde förutsättningar finns för en global karriär, även om konkurrensen är stenhård. Enda att beklaga med hennes tunga, luftiga melodi och sofistikerade soulfunk: att den inte fick pågå längre. En för mig lika okänd förmåga lystrade till namnet Winona Oak. I mina öron en lovande artist vars egna profil det behöver slipas ytterligare på.

Viktor Leksell tillhörde skaran av nominerade och liveartister som rönte markant bifall hos den unga publiken. Gjorde absolut inget bestående intryck med sin mjäliga dussinpop á la Justin Bieber. Å andra sidan är jag helt fel målgrupp. GAMMAL feat Peg Parnevik sist ut, framstod som ganska trist och anonym schlagerpop. Tror flera delade min uppfattning, eftersom många lämnade arenan när de höll igång med dansare som skymde sikten. Att publik övergav sina platser då kan också bero på att detta vara galans sista inslag och de bilburna ville slippa köer.

Dree Low – foto Mattias Ahlm/ Sveriges Radio

Roade mest gjorde Youtube-fenomenet Seth Everman, vars avskalade tolkningar av svenska hits blev till kärleksfulla parodier som antydde härligt halvgalen genialitet. Prisutdelare Hanna Hellquist tyckte jag om för hennes värmländska lokala twist. Ett vettigt inslag att applådera är självklart hyllandet av trion som genomförde Musikhjälpen. Som sagt av sju pristagare hade jag bara hört talas om två. Underligt att inte Avicii belönades postumt. Och minst lika märkligt att Robyn sidsteppades.. Hon som gjort decenniets bästa låt enligt Rolling Stone, är uppenbarligen en större stjärna internationellt.

Hygglig standard på årets gala, även om orken tröt hos mig efter ungefär en timma. Blir så mycket intryck att snappa upp, så mycket visuella effekter i intensivt ljud. Kan liknas vid en utflykt till en främmande miljö värd att utforska.