Krönika om P3 Guld
Partille Arena 18/1 2020 (direktsändes i SVT och P3)
Att branschen hajpar galan är ett obestridligt faktum. Den som ska vara till för de artister/ grupper som under året varit populärast i Riksradions ungdomskanal och samtidigt spegla det inhemska utbudet. Märks när man bevakar på plats, att galan slukar mycket resurser på SVT och Sveriges Radio. På fredagskvällen kördes soundcheck och man repeterade. Mot den bakgrunden vore det högeligen intressant att få reda på hur många procent i avsedd målgrupp, som bryr sig så pass mycket att de tar del av utsändningen, live eller i efterhand. Har tyvärr inga siffror tillgängliga. Extra intressant att fundera på nu när det beslutats om bantning av P3.
Som vanligt åker man lämpligast till evenemanget med partybussar från Göteborg C. Vår värd hade quiz på temat ledmotiv till teveserier från 80- och 90-tal. Logistiken fungerade fint i båda riktningarna. Däremot blev förfesten på Partille arena tämligen avslagen, på grund av att liveakter saknades i år. Många fans passade istället på att beskåda kändisar på röda mattan. Därutöver fanns några oansenliga pröva på- aktiviteter, men väntan tills platsen på läkaren skulle intas blev lång. Jag fördrev tiden genom att titta på teveskärm som visade Premier League, i intilliggande John Scotts.
Vad som kallas ”en hyllning till svensk musik” hade i år nöjt sig med en programledare. Kodjo Akolor värmde upp publiken precis före sändningen med genomdrag av allsång till klatschig koreografi. Minns inte riktigt hur inslaget sedan stoppades in i programmet. Visst är Akolor ett proffs, en påläst värd som exalterad tillför energi. Men min åsikt är att det var onödigt mycket fokus på hans person, vars egoboost emellanåt balanserades av en smula självironi.
Tasksparken mot TV4-Malou och Arga snickaren var fånigt förutsägbar och skämtet om termosbomber direkt osmakligt. Typiskt då att enda kontroversen efteråt, handlade om hur Matilda ”Mattis” Årestad från Arre! Arre! avslutade sitt tacktal. Hennes attack på Jimmie Åkesson klandrades som ni kunnat läsa, omgående från arrangörshåll. När jag skulle tillbaka till Göteborg med destination efterfesten på Park, väntade jag på transport tillsammans med det rebelliska metal-gänget. Missade chansen att dryfta vad som blev årets snackis. Ska tillägga att det omixade ljudet på plats låter skarpt, framför allt mycket diskant när folk talar i mikrofon i hetsigt tonläge.
Låt mig påstå utan noggrann genomgång att 3/4 av de nominerade jämte liveakter var helt okända för mig. Vet inte om det säger mest om mig eller om ungdomsradions vurm för nya artister/ grupper. Erkänner att jag huvudsakligen lyssnar på andra sorters musik, men borde ändå ha bättre koll genom att jag årligen bevakar WOW. Enligt uppgift från kollega lade oberoende bolag beslag på priset i sju av nio klasser, vilket ju är en uppmuntrande trend för talanger. Live fanns två veteraner, nämligen skoningslöst hårdslående Refused och hiphop-ambassadören Timbuktu. Två kvinnor har på knappt fem år uppnått veteranstatus i dylika sammanhang. Tänker förstås på Miriam Bryant och Molly Sandén.
Molly Sandén både invigde tillställningen och tävlade i flera klasser. Blev ju flerfaldigt belönad. Uppenbart hur mycket det betyder för henne, nu när hon i låtskrivandet inriktat sig på personliga utgjutelser, som verkar förorsaka lika mycket ångest som kraft. ”Tack för att ni står ut med mitt känslokaos.” Apropå Guldmicken kan meddelas att jag såg hennes spelning på Liseberg i somras. Helt okej gig som lockade stor folkmassa, men platsar inte på min 100-bästa lista. Tror hon kan bidra till ökat självförtroende hos tonårstjejer, i så fall en berömvärd bedrift. Sympatiskt att hon på P3 Guld bifogar ett volymsvagt intro från cellist och keyboard. Låten smart uppbyggd med hookig refräng, sedvanligt förstärkt av drumpad.
Rock förekommer ganska sparsamt på denna ungdomliga gala, inget undantag i år. Pålitliga popcharmören Miriam Bryant hade inte bara tillgång till tre syntskötare. Hade som ni såg också inkluderat en elgitarrist som hoppade fram och drog ett solo. Levererade En pigg popdänga i optimistisk anda levererades, kanske lite baktung. Trodde att jag skulle gilla comebackande Refused. Hardcorebandet från Umeå med energiske frontmannen Dennis Lyxzén (hört honom live ett par gånger i andra konstellationer) blev emellertid en besvikelse. Deras skoningslösa sound med bankande trummis och statiska riff gick inte hem hos mig. Räcker inte med kopiöst larmig ljudmatta och rundgång om inte låten sticker ut.
Stor andel av musikinslagen och priskategorierna är som bekant av den karaktär, att de platsar hos Mats Nileskär (satt fem meter ifrån mig) i Soul Corner. En skapligt medryckande låt med påkostad scenografi var Bråkmakargatan. Lustigt att se den för mig obekanta storväxta Ozzy tillsammans med Timbuktu. Kul att publiken hängde på och viftade från sida till sida. Prisade Dree Low & Einar förvånade med att i Dag Hammarskjöld rimma på värdekonstant. Sannolikt hade duon enats om en idé som skulle motverka hiphoppares rykte, avseende vad de rappar om. Gärna mer sådana initiativ! Att Einar tar hem kategorin Årets låt med tillbakalutat beat gör mig förbryllad. Varför? Jo, det är obegripligt och obehagligt att ungdomarna har röstat fram denna torftiga, tvivelaktiga text. Inte väsensskild från den genomvidriga, sexistiska dynga till låttext också signerad Einar, som en privatperson hade publicerat för kännedom på P3 Gulds facebooksida. Puerila provokationer tycks vara hans varumärke.
Största behållningen var tveklöst Snoh Alegra från Enköping, numera bosatt i L.A. En dam som till utseendet påminde om Sadé och i musiken om Jill Scott. Har man haft Prince som mentor och uppmärksammats av Obama, borde förutsättningar finns för en global karriär, även om konkurrensen är stenhård. Enda att beklaga med hennes tunga, luftiga melodi och sofistikerade soulfunk: att den inte fick pågå längre. En för mig lika okänd förmåga lystrade till namnet Winona Oak. I mina öron en lovande artist vars egna profil det behöver slipas ytterligare på.
Viktor Leksell tillhörde skaran av nominerade och liveartister som rönte markant bifall hos den unga publiken. Gjorde absolut inget bestående intryck med sin mjäliga dussinpop á la Justin Bieber. Å andra sidan är jag helt fel målgrupp. GAMMAL feat Peg Parnevik sist ut, framstod som ganska trist och anonym schlagerpop. Tror flera delade min uppfattning, eftersom många lämnade arenan när de höll igång med dansare som skymde sikten. Att publik övergav sina platser då kan också bero på att detta vara galans sista inslag och de bilburna ville slippa köer.
Roade mest gjorde Youtube-fenomenet Seth Everman, vars avskalade tolkningar av svenska hits blev till kärleksfulla parodier som antydde härligt halvgalen genialitet. Prisutdelare Hanna Hellquist tyckte jag om för hennes värmländska lokala twist. Ett vettigt inslag att applådera är självklart hyllandet av trion som genomförde Musikhjälpen. Som sagt av sju pristagare hade jag bara hört talas om två. Underligt att inte Avicii belönades postumt. Och minst lika märkligt att Robyn sidsteppades.. Hon som gjort decenniets bästa låt enligt Rolling Stone, är uppenbarligen en större stjärna internationellt.
Hygglig standard på årets gala, även om orken tröt hos mig efter ungefär en timma. Blir så mycket intryck att snappa upp, så mycket visuella effekter i intensivt ljud. Kan liknas vid en utflykt till en främmande miljö värd att utforska.