Av och regi: Mattias Andersson
Scenografi och kostym: Maja Kall
Koreograf: Cecilia Milocco
Ljud och komposition: Jonas Redig
Ljus. Charlie Åström
Skådespelare: Adel Darwish, Ylva Gallon, Rasmus Lindgren, Josefin Neldén, Marie Richardson, Magnus Roosman, Nemanja Stojanovic, Kjell Wilhelmsen och Nina Zanjani + statister
Premiär 18/10 (recenserar föreställningen 22/10)
Spelas till och med 28/12 2019 på Lindholmen i Göteborg – Nypremiär 23/1 2020 på Elverket, Dramaten
Ett samarbete mellan Backa Teater och Dramaten i Stockholm
Från 15 år
Mattias Andersson har överösts med lovord, tillmäts sådan respekt att han utsetts till chef på Kungliga Dramatiska Teatern (tillträder mars 2020). Det första han såg på Backa Teater var En Midsommarnattsdröm 1989. Första uppsättningen han gjorde som konstnärlig ledare invigde nya huset vid Lindholmen. Det var den uppmärksammade uppsättningen av Brott och straff. Såg utdrag ur pjäsen på publikombudsträff. Nu tar han farväl med ett omfattande projekt – 2, 45 h inklusive paus – där några välkända ansikten från film och scen medverkar.
Andersson har blivit berömd för sin metod att insamla råmanus. Barn- och ungdomsscenen med sina generösa resurser, har till och med sammanställt en bok med titeln Backa Teater vs Reality. Inför konstnärlige ledarens sista uppsättning har fyra personer intervjuat 137 respondenter. Samtliga har besvarat samma fråga: Vad skulle du göra om du fick leva om ditt liv? Den spatiösa rektangel i vitt som utgör scen är näst intill renons på rekvisita. På mitten en tvärgående balk ett par meter upp i luften, vars yta meddelar vems utsago vi hör.
Jonas Redigs kompositioner förhöjer tyngden i hur frågeställningen besvaras. I övrigt har man inkorporerat snuttar med musik. Vitt skilda melodier förknippade med exempelvis Edit Piaff, Alphaville, Neil Young, Taco och Hoola Bandoola. Vad som etsade sig fast var Thåströms tolkning av ett oanständigt klassamhälle (Keops Pyramid), jämte Rasmus Lindgrens utlevande shaka- loss – till techno -som -ensamgrej, påkommen av två roade städerskor.
Vad formar livet? Hur mycket är slump och hur mycket bestämmer vi själva? När uppstod den revolutionerande tanken på att begära en dräglig tillvaro? Flera ideologier har haft principen att individen inte ska utmana hierarkin, istället nöja sig med livets lott, bli vid sin läst och som god människa belönas först när döden inträder. I programhäftet finns en essä med utgångspunkt från Descartes. På scen citeras Nietzsche. En forskare i teoretisk fysik (Lindgren) lägger ut texten om parallella världar och oändliga möjligheter, samtidigt som han vill veta mer om uppsättningen på planeringsstadiet. I övrigt håller sig Vi som fick leva om våra liv på en vardagsnära nivå.
Skådespelarna har både funktionen som isolerade öar och kommunicerande kärl. Den senare varianten utvecklas till en ringlande, lakonisk höjdpunkt, när äkta par sittande vid varsin sida av bordet benar ut slumpens inverkan, när två människor råkar träffas, blir förälskade. Hade inte just mötet skett där och då, sägs att attraktionen antagligen inte uppstått. Annars är det för mycket redovisning och snålt med gestaltande. Därav mitt ambivalenta förhållande till uppsättningen. Mitt i första delen tänker jag på hur mycket koncentration man kräver av sin unga publik.
På Backa premieras fysisk teater. För att det inte ska bli korvstoppning när undersökningen presenteras, har koreografin varit ett viktigt redskap. Innovativa rörelser utformade av Cecilia Milocco inte bara förstärker enskilda berättelser, blir också mellanspel där det vi hört kan få sjunka in i vårt medvetande. Dock, går denna estetik till överdrift när skådespelarna i utdragna excesser gör ruscher, rullar runt och börjar byta kläder med varandra. Ett återkommande mönster. På temat invändningar mot tillämpad metodik, är det störande när aktörer måste uttala repliker med ryggen mot publiken. Du uppfattar långt ifrån allt och får inte skåda laddningen i deras ansikten.
Mot- och följdfrågor binder ihop dramaturgin. Vad sätter stopp för era drömmar?, är en formulering som triggar. Somliga intervjuade berör i högre utsträckning. Kvinnan som beklagade att hon hade för lite sex (Marie Richardsson), personen född med fel kön (Nemanja Stojanovic) och hon som var orsaken till att ensemblen var begravningsklädd efter paus. Ylva Gallon återger en fruktansvärd historia från Västra Frölunda. Ett par gånger saknas uppgift om respondent. Sker då det berättade kommer från någon på scen. Adel Darwish från Syrien talar om sin döda mamma, vars själ ledsagar honom på scen.
Trots att man, som framgått, inte väjer för fasansfulla upplevelser, finns en bejakande grundton. Den symboliseras bäst av den rullstolsburna kvinnan som livet igenom älskat teater. Förhindrades att förverkliga sin skådespelardröm. Femtio år senare tar hon glädjestrålande scenen i besittning som statist.