• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Enter the Void, recensionen

14 juli, 2011 by Redaktionen

Titel: Enter the Void
Betyg: 5
Premiär: 15 juli 2011

Filmens inledning är en färggrann och intensiv innehållsförteckning över den drogtripp vi skall komma att bevittna; en japansk neonskylts-dröm som kan komma att ge många tittare epilepsi av nyfikenhet för det granna och designmässigt futuristiska. Och om kombinationen ungdomar, drogproblem och Tokyo inte vore intressant nog finns där mer att finna. Som stilistiskt foto, svindlande kameraåkningar och vinklar man knappt kunnat drömma om innan. Samt de ständiga tripparna filmen lotsar en igenom, både från droger och den påverkade livsresan som görs när människor dör och lämnar kroppen.

Som många tidigare stilistiska filmkonstverk i historien kommer säkerligen även denna bli en vattendelare där en smal grupp älskar vad verket gör och vill säga; medan resten nästan förbehållslöst avskyr den för att anspela på ren experimentlusta snarare än filmisk renhet. Men som vanligt blir den senare delen de stora förlorarna, eftersom de väljer att sluta sina ögon och förbise det annorlunda och otroligt vackra (även om det till stor del handlar om sorg och upprepad process för att komma över den).

Men bakom det estetiska och alla experimenten finns även någonting annat; banden mellan människor som får dem att handla och hamna i trånga men ack så intressanta situationer. Vilket bildar en enhetlig och mästerlig cineastisk helhet när man korsbefruktar med flygturerna mellan gator, mardrömmar och husfasader som nödvändigtvis inte existerar utanför tankarna. För även om Sofia Coppola bjuder in till ett mer förlovande Tokyo i ”Lost In Translation” och Darren Aronofsky visar det perfekta exemplet på anti-drogpropagande med sin ”Requiem for a Dream” (som skolor borde visa för ungdomar i ung ålder istället för att varna dem om eventuella bieffekter som snarare intresserar och bjuder in till farliga experiment istället för att avskräcka) så erbjuder man här en slags förvriden mix som inte liknar mycket, om ens något, man sett tidigare. Och till skillnad från dem, och många andra filmer, är det här ingenting man bara tittar på. Det är någonting man upplever; en gränsöverskridande och virtuos sanndröm som förbluffar en, samtidigt som den tömmer ens sinnen från övriga intryck för att tillsist belägra dem helt. Med rätta!

Läs även andra bloggares åsikter om Enter the void, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Enter the void, Filmrecension

Kulturbloggen tycker till om sista Harry Potter-filmen, Harry Potter och dödsrelikerna, del två

13 juli, 2011 by Jonatan Södergren

Titel: Harry Potter och dödsrelikerna, del två
Betyg: 4
Biopremiär: 13 juli 2011

Magin slutar här, men magin fortsätter på Kulturbloggen. Suck, när var senast vi fick se en hel generation växa upp tillsammans på det här sättet. Harry Potter-serien har ju blivit såpass mycket mer än enbart ett varumärke, vilket regissören faktiskt tagit hänsyn till. Vid det här laget vet vi mer om Daniel Radcliffe än om vår egen familj.

Böckerna i all ära, men filmerna har verkligen blivit bättre och bättre och i takt med att skådespelarna vuxit upp så har filmerna även blivit mörkare, mer gotiska och – framför allt – mer våldsamma. Det är först nu kampen mellan gott och ont verkligen utkristalliseras.

Om vi väljer att se serien som en helhet är det här bara upplösningen – vilket av uppenbara anledningar innebär att det kanske inte är den mest välbalanserade av filmerna – men allt finns där: äventyr, action och romantik. Ändå känns det som att någonting saknas.

En en sak jag gillar är just att de låter dialogerna ta ut på tiden, men tyvärr lämnar actionscenerna mycket att önska. Kunde de inte gjort filmen mer gotisk och becksvart istället, Voldemort känns ju nästan mer gullig än farlig…

Vad jag försöker säga är att de borde gjort filmen långsammare och fokusera på miljöerna i större utsträckning, för i mitt tycke är det just dessa magiska miljöer, där tråden mellan det skrämmande och det trygga är hårfin, som vi så gärna vill återvända till.

Den sista filmen tar vid exakt där den förra slutade och blir, på ett sätt som få andra filmer lyckas med, bara mer och mer spännande för varje ögonblick. Efter att tillsammans med en svartalf rånat trollkarlsbanken återvänder Harry till Hogwarts, men ingenting är sig likt. Blod spills och kära vänner dör, kanske ingenting för de allra yngsta men en bra introduktion till att världen inte bara är regnbågar.

Även om du läst böckerna finns det en hel del att få ut av filmen. Vid det här laget har vi lärt oss att relatera till karaktärerna – till den grad att det nästan är svårt att hålla undan tårarna när filmen tar slut. Den stora frågan är vilken franchise som ska ta vid där Harry Potter slutar. Helst ingenting äckligt, amerikanskt och superkommersiellt.

Arkiverad under: Filmrecension Taggad som: Harry Potter 7, Harry Potter and the Deathly Hallows, Harry Potter och dödsrelikerna

Filmrecension: ”La prima cosa bella”

7 juli, 2011 by Rosemari Södergren


Titel: La prima cosa bella
Betyg: 3
Premiär: 1 juli 2011

La prima cosa bella är ett vackert filmat italienskt familjedrama med duktiga skådespelare om konsten att försona sig med sitt liv och dess förutsättningar. Filmen har varit en publiksuccé i Italien och var landets Oscarsbidrag.

Anna Nigiotti är en vacker italiensk ung mamma som vinner en skönhetstävling där den vackraste mamman ska koras i Livorna i Toscana i Italien under 1970-talet. Männen i juryn flockas kring Anna och hennes lille son och hennes man blir båda illa berörda. Hennes make, Mario, klarar inte av alla mäns lystna blickar på Anna och i synnerhet är det hennes bakdel som drar klåfingriga pilska mäns fingernyp. Ganska kort tid efter tävlingen bryter stora grälet ut mellan Mario och Anna. Anna tar de båda små barnen med sig och lämnar maken, mitt i natten.

Anna och barnen, Bruno och Valeria, lever på alla möjliga håll därefter, på hotell, i en stuga på ett slottsområde, i en kemtvätts lokaler. Men var de än bor dras männen till Anna. Hon har ett sådant sensuellt utseende och en sådan lagom rundad kropp att många män vill ha sex med henne. Hon är en lättsam person, som vill leva livet fullt ut – och inte är rädd för att pröva nya saker.

Kanske är det inte den mest trygga uppväxten. Efter separationen bråkar föräldrarna också en del om vem barnen ska bo hos. Sonen, Bruno, tar mest illa vid sig, som vuxen är han drogmissbrukare.

Filmen skildras utifrån Brunos synvinkel och den handlar om flera tidsepoker som går i varandra. I nutid ligger Anna, mamman, på sjukhus med svår cancer och förväntas inte leva länge till och de två barnen samlas hos mamman. Filmen skildar olika händelser under deras uppväxt, minnen som tar tag i Bruno när han är vid sin mammas dödsbädd.

Den skildrar syskonens relation och hur de har olika roller i familjen och hur de också har helt olika relationer till mamman.

Skådespelarna är duktiga och det är skönt med filmer från icke-amerikanska filmbranschen, för då möter vi ansikten vi inte redan förknippar med en mängd andra tidigare rollkaraktärer. Visserligen spelas Anna av Stefania Sandrelli som haft roller i flera av Ettore Scolas filmer, men det stör inte upplevelsen av hennes rollkaraktär nu.

Varför jag inte gav önnu högre betyg beror dels på att mycket ändå var förutsägbart. Ett plus är att så svåra ämnen som försoning och livets alla trasiga människoöden kan skildras med värme utan att bli överdrivet humorflåsigt och inte heller för sorgligt sentimentalt.

Sonen, Bruno, framställs som att han har drogproblem. Han funderar på allvar till och med att ta av mammans smärtlindrande morfin. Men jag har svårt att köpa den delen. Han ser inte så nerkörd ut, ser inte så lidande ut. Han jobbar som lärare på en högskola men är mest på jakt efter droger för att lindra sin inre förtvivlan och för att slippa se den tomhet han känner. Den delen av berättelsen har jag svårt att tro på. En svårt missbrukande person kan ofta inte engagera sig så mycket i andra, som Bruno ändå gör. Men som helhet är filmen absolut sevärd, annars skulle den inte få betyg 3, och det är en stark trea.

Filmen fick betyg 4 i DN av Kerstin Gezelius som skrev:

Det är romantiskt. Det är italienskt. Det är starkt. Fingertoppskänslan i dialog och regi håller alltid koll på hur människor egentligen reagerar på saker och ting, när de filtreras genom deras överlevnadsstrategier, än på hur de borde reagera. Förloppen är drastiska men bildberättandet är så smidigt och situationerna så vardagliga att man inte märker när falluckorna öppnas och tårarna börjar spruta. Att allt det här hinns med på två timmar är också konstigt. Det hade lätt kunnat vara en dramaserie i tre, fyra delar och filmen påminner i sin känsliga väv mellan det moderna och det förflutna om tv-serien ”De bästa åren” (”Il meglio gioventù”) men är betydligt roligare och mer nostalgisk.

Regi: Paolo Virzì
Med: Micaela Ramazzotti, Stefania Sandrelli, Valerio Mastandrea, Claudia Pandolfi, Sergio Albelli mfl
Italien, 2010 (122 min)

Mer info om filmen på Folkets bios hemsida.

Betyg 3 i Expressen och betyg 4 i Göteborgsposten.
Relaterat: Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om film, recension, filmrecension, La prima cosa bella

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, La prima cosa bella, Recension, Scen

Recension av Transformers: Dark of the Moon

27 juni, 2011 by Jonatan Södergren

Titel: Transformers: Dark of the Moon
Betyg: 3
Premiär: 29 juni 2011

Optimus Prime och de andra utomjordiska robotarna som kan förvandla sig till fordon är tillbaka i en tredje film baserad på de klassiska 80-talsleksakerna. Har du sett de tidigare filmerna vet du att robotarna delas in i två klaner – de goda autobotarna och de onda decepticons.

Filmens inledning är supersnygg och bygger upp en förväntan som resten av filmen tyvärr inte riktigt lever upp till.

I en fjärran galax utspelar sig ett krig mellan de två robotklanerna och ett skepp som skulle kunna avgöra hela kriget flyr undan men kraschar på månen (därav kapplöpningen mellan USA och Sovjet på 60-talet). Med hjälp av någon slags teleportapparat som fanns i skeppet som kraschade på månen försöker decepticons nu förslava hela mänskligheten.

Utöver dessa rymdämnen handlar filmen även om huvudpersonen Sam Witwicky, som återigen spelas av Shia LaBeaouf, och dennes relation till sin flickvän.

Effekterna är sinnessjukt snygga men filmens story är helt klart inte tillräckligt intressant för att jag ska sitta klistrad i två och en halv timme. Vad som kunde ha blivit en episk rymdopera förringas snarare till en tramsig orgie i explosioner.

Transformers: Dark of the Moon är helt enkelt bara en i mängden av alla Hollywood-produktioner, varken mer eller mindre. Visst finns det ett nostalgiskt värde i att återigen få se leksakerna vi lekte med som barn men slutsatsen är att filmens huvudsakliga målgrupp inte är en science fiction-suktande, tänkande publik. Filmen vänder sig snarare till den som gillar robotar, explosioner och snygga effekter och syftet är antagligen att kunna sälja ytterligare några leksaker.

Arkiverad under: Filmrecension Taggad som: Shia LaBeaouf, Transformers, Transformers 3, Transformers: Dark of the Moon

Kronjuvelerna, recension

25 juni, 2011 by Rosemari Södergren

Titel: Kronjuvelerna
Betyg: 3
Premiär: 29 juni 2011

Sträva inte efter pengar utan sträva efter att vara lycklig en sekund någon gång då och då. De rika är bara olyckliga och även om den du älskar bara har tid att hälsa på dig en dag vart tionde år, eller om du ska dö i cancer i övermorgon eftersom du inte har råd med medicin: var nöjd och lycklig den lilla stund du kan.
Det är sensmoralen i Ella Lemhagens film Kronjuvelerna.

Filmbolaget satsar stenhårt och det visas trailrar för Kronjuvelerna på bio hela tiden och stan är överöst av affischer för filmen.

Förmodligen blir det en publiksuccé. Ja, filmen är rent fotomässigt snygg. Jättesnygg. Mörk och dov, som i en sagovärld. Med en rollista med en mängd svenska kändisar och skådespelare lär den locka en stor publik: Alicia Vikander, Bill Skarsgård, Björn Gustafsson Alexandra Rapaport, Loa Falkman, Michael Segerström, Nour El Refai, Tomas Von Brömsen, Michalis Koutsogiannakis, Sara Lindh och Jason Diakaté (Timbuktu).

Med dess blandning av absurd fantasi är film nog det närmaste en svensk Tim Burton-film man kan komma.

Alicia Vikander spelar Fragancia, som växer upp i ett mycket fattigt hem. Hennes pappa ville ha en son men fick Fragancia, som föddes samtidigt som rikemanssonen Richard Persson, spelad av Bill Skarsgård. Richard blir skadad som nyfödd och får problem. Dessutom blir han psykiskt misshandlad av en far som har omöjliga förväntningar och krav på att hans talanglöse son ska bli ishockeystjärna.

Istället dyker den nyinflyttad Pettersson-Jonsson upp och får både Fragancias kärlek och blir ishockeystjärna.

Allt berättat i en absurd Tim Burton-tradition.

Filmen har absolut sina poänger, men regissören Ella Lemhagen  tycks inte kunna bestämma sig vilket slut filmen ska ha utan radar i princip upp fem olika slut. Minst. Sådant gör att jag som publik börjar gäspa i slutet.

Det skulle vara intressant att få diskutera med filmens regissör Ella Lemhagen om budskapet som filmen förmedlar. Filmen är påkostad, har många duktiga skådespelare, flera fina scener, bra foto, skön mystisk stämning emellanåt. Ändå tröttnar jag som tittare och jag köper inte heller budskapet.

Filmbolagets beskrivning av filmen:

KRONJUVELERNA är ett triangeldrama som tar sin början när den unga Fragancia anhålls för mordförsök på direktörssonen Richard Persson. Under polisförhöret rullas hela hennes fantastiska och märkliga livshistoria upp.
Vi följer henne igenom den fattiga uppväxten, via mötet med den stora kärleken, ishockeystjärnan Pettersson-Jonsson, fram till den ödesdigra natten där historien tar sin början. Regi: Ella Lemhagen. I rollerna: Alicia Vikander, Bill Skarsgård, Björn Gustafsson Alexandra Rapaport, Loa Falkman, Michael Segerström, Nour El Refai, Tomas Von Brömsen, Michalis Koutsogiannakis, Sara Lindh och Jason Diakaté (Timbuktu).


 

Relaterat: Expressen

Läs även andra bloggares åsikter om film, recension, Ella Lemhagen, Alicia Vikander, Bill Skarsgård, Björn Gustafsson

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Alicia Vikander, Bill Skarsgård, Björn Gustafsson, Ella Lemhagen, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 462
  • Sida 463
  • Sida 464
  • Sida 465
  • Sida 466
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 504
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in