Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Morning Glory – har något att säga medieägarna

by

Morning Glory
Betyg: 4

Becky Fuller, spelad av Rachel McAdams, är tv-producent och helt hängiven allt som har med nyheter att göra. Nyheter är allt hon har i huvudet och rejält snurrig är hon och kan inte hålla sig från att svara i mobiltelefonen, i vilket situation som helst. Hon spelar den rollen så bra, jag blir riktigt irriterad på henne emellanåt.

Becky Fuller får till sin förtvivlan sparken från sitt jobb och söker hysteriskt nytt jobb. Hennes mamma talar om för henne att hon borde sluta ha ambitioner och tro att hon kan bli något stort, hon har dock fyllt 28 och då blir det patetiskt att ha ambitioner. Det säger en hel del om inställningen i nutiden och i dagens västerländska samhälle.

Becky ger sig dock inte och får ett jobb på en rätt usel tv-kanal. Hon upptäcker att en av världens främsta nyhetsjournalister jobbar där. Jobbar och jobbar, han sitter och surar i ett rum och vägrar göra något. Denne surmulne Mike Pomeroy spelas av Harrison Ford.

Av personer som träffat Harrison Ford i verkligheten flera gånger har jag fått höra att han kan vara rätt stöddig som person, lite elak och inte alls vänlig. Nu får han spela ut den rollen helt och fullt, när han den bittre Mike Pomeroy.

Mike Pomeroy har rapporterat från krigshärdar och har varit Beckys stora idol inom journalistiken. Han sitter däremot och bara surar, för han får inte göra de stora nyhetsuppdragen som är det enda han tänder till på. Becky å sin sida drivs framförallt av att öka tittarsiffrorna, vilket hon är beredd att göra till nästan vilket pris som helst. I en scen säger hon också det till Pomeroy, att hennes syn på tv och nyhetsrapportering redan vunnit kampen.

Becky kommer på den, som hon själv tycker, briljanta idén att sätta Mike Pomeroy som en av två programledare i hennes morgonshow.

Jag tycker ofta att filmer och böcker som ska skildra medievärlden är så överdrivna, att de inte skildrar verkligheten alls. Det gör den här inte helt och fullt heller. Fast å andra sidan handlar den om en amerikansk medievärld.

Flera duktiga skådespelare (både Jeff Goldblum och Diane Keaton är med) och Notting Hill-regissören Roger Michell som behärskar konsten att använda situationskomik gör Morning Glory till en film att bli glad av. Under ytan har den lite saker att säga också, om att ingen borde ge upp för att han/hon blivit så gammal som 28 år, att det går att lära gamla hundar att sitta, att framgång handlar om att ge och ta.

Jag tycker kritikern i Los Angeles Times formulerat det bra:

Los Angeles Times

In ”Morning Glory,” Rachel McAdams gives the kind of performance we go to the movies for. The rest of the film isn’t always up to her level, but it does provide genial entertainment until it runs out of steam.

A ”Broadcast News”-type saga of life behind the camera on a struggling national morning news show based in Manhattan, ”Morning Glory” starts beautifully and, though it doesn’t quite go the distance, it certainly has the credentials to do so.

Och filmens sensmoral säger väl att kvalitetsjournalistiken är den som kan ge riktigt stora tittarsiffrorna. Ingen dålig sensmoral som mediemogulerna borde fundera över.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Relaterat: Recension i SVD.

Filmrecension: You Again

by

You Again
Betyg: 2

Tänk dig att du har ett bra jobb i storstaden och det går bra, du har framgång och mår bra och plötsligt ska du bege dig hem till den lilla småstaden du är ifrån för att gå på ditt syskons bröllop. Det visar sig att den person ditt syskon ska gifta sig med är precis den person som gjorde högstadiet eller gymnasiet till en mardröm. Den person som ledde mobbningen av dig ska gifta sig med ditt syskon.
Om du lever i en amerikansk familj enligt hur de skissar upp i amerikanska filmer då väntar ett helvete. Du vet att personen ifråga är en elak djävul som lyckats förvrida huvudet på ditt syskon och din familj. Personen stjäl till och med din hunds kärlek.
Eller kan en människa som varit grymt elak och mobbande i skolan ändra sig och bli ett bättre person efter åtta år?

You Again handlar om Marni, spelad av Kristen Bell, som tar två dagar ledigt från sitt jobb på en stor PR-byrå för att ge sig hem till sin brors bröllop med vidriga Joanna, som var hur elak som helst i highschool.
När Marni försöker prata med sin mamma (spelar av Jamie Lee Curtis) om problemet sopar mamman problemet lättvindigt under mattan med den typiska amerikanska inställningen att det är du själv som bestämmer om det du drabbats av ska fortsätta drabba dig i livet eller inte.

Handlingen kompliceras genom att Joannas moster Ramona dyker upp (spelas av Sigourney Weaver) som bröllopsgäst. Ramona och Marnis mamma har haft ett komplicerat förhållande i skolan också.

Kirsten Bell är en ung skådespelerska på väg uppåt i karriären, absolut och hon gör bra ifrån sig i rollen. Jamie Lee Curtis och Sigourney Weaver är bra skådespelare. Det finns fortfarande för få bra roller för duktiga kvinnliga skådespelerskor i övre medelåldern. Det är lite synd att slösa deras talang i den här lite fjantiga filmen.

För det hjälper inte att Kirsten Bell spelar bra och att roll-listan har skådespelare med kvalitet. Vi har sett den här historien många gånger. Det är ett viktigt tema. Många barn utsätts för mobbning i skolan och bär med sig själsliga sår hela livet. Å alla deras vägnar blir jag besviken över filmer som faktiskt sopar undan dessa problem lite väl lättsinnigt.

Att en film till stor del är förutsägbar, att vi sett samma berättelse tidigare, behöver inte per automatik betyda att filmen är dålig. En films kvalitet avgörs av så mycket; handling, skådespelare, foto, musik …

You Again hade fått ännu lägre betyg av mig om det inte var för skådespelarnas kvalitet och vissa scener som träffar mer rätt. Ett litet extraplus också för att Patrick Duffy från Dallas dyker upp i en liten mindre roll.

You Again hade fått högre betyg om den inte fått mig att efter halva skruva på mig och tycka att den är lite långtråkig och om jag inte har så svårt att engagera mig för de problem människor har som kan hyra in Daryl Hall & John Oates till en bröllopsfest. Dessa människor befinner sig i en värld flera galaxer från min värld och det kan inte hjälpas, jag har svårt att engagera mig i det som jag ändå uppfattar som småsaker. Och när regissören får oss att uppfatta filmens karaktärers problem som småsaker, då har regin inte nått helt fram.

Brittiska Guardians filmrecensentA clever, perhaps even brilliant idea for a black comedy has here been slathered and stifled in a thick treacly layer of Disney-sentimental gloop. First-time screenwriter Moe Jelline probably conceived something much sharper than this, but with the help of producer-director Andy Fickman – who directed Race to Witch Mountain – Disney have turned what could have been a wicked little gem into a bland wedding comedy.

The King´s Speech

by


The King´s Speech
Betyg 4

”The King´s Speech” är en film som enkelt skulle kunna kallas ”Buddy movie”, om två polare som hjälper varandra. Dessa två vänner är hertigen av York och talpedagogen Lionel Louge.

Hertigen och senare kungen, som har problem med att tala offentligt spelas av Colin Firth. De gånger han försöker brukar han i bästa fall stamma sönder de tal som han ska hålla. Tidigt inser hans närmaste och hans fru att någonting måste göras för att lösa problemet. Efter att försökt med en rad specialister anlitar man oortodoxa
australiensaren Lionel Lounge för att arbeta med den högst motvillige patienten.

Bertie, som den blivande kung George VI kallades av sina närmaste, var inte menad att bli kung. Han hade en äldre bror som blev kung först, men som avsade sig kronan och Bertie blev tvungen att ta över rollen som kung över England och samväldet. Vikten av att kunna tala offentligt blev helt klart nödvändig.

Det hade med lätthet blivit en helt outhärdligt gullig film om en mans kamp mot sitt handikapp men tack vare Geoffrey Rush, som spelar Lionel Lounge, blir den här filmen till något mycket sevärt. Lounge, som vägrar att låta sig hunsas av Bertie och vägrar att tilltala honom med hans titel, visar med några enkla medel hur man bör behandla talfelen. Lionel bygger sin pedagogik på att under årens lopp ha hjälpt en rad traumatiserade patienter från första världskriget och på så sätt fått en hel del erfarenhet.

Bertie är på många sett en trasig gestalt vars familjeband gjort honom till det han är. Kungatiteln och det offentliga livet var han egentligen inte intresserad av om vi ska tro filmen. Det är även en film om hur två relativt lika män, fast de båda kommer från mycket olika delar av samhället, finner en gemensam grund att stå på.

Det är även roligt att se Anthony Andrews i rollen som premiärminister Stanley Baldwin och Guy Pearche som Edward VIII.

En tafatt och lite socialt missanpassad hertig blommar ut och blir en riktig ledare. För det är väl så här som
amerikaner helst ser sina britter; stammande, fumliga och lite introverta? Britter, som på många sätt är lika
amerikaner men lite lätt bortkollrade när det gäller den riktiga världen. Alla som någon gång har varit i
Storbritannien vet att så inte är fallet, den fumliga och tystlåtne engelsmannen (läs: Hugh Grant) finns det få av.
Den domesticerade engelsmannen liknar mer den falska bild som Hollywood har spridit runt om i världen. Att svordomarna i filmen gav filmen en något högre åldersgräns i USA får väl ses som en intressant detalj.

Med alla dessa historier som har kommit under de senaste åren om familjen Windsor, undrar jag om det inte är hög tid att göra någon svensk motsvarighet med familjen Bernadotte? Berättelser borde det finnas gott om. När vågar en svensk producent göra något sådant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Från Göteborgs Filmfestival: Cirkus Columbia

by


Cirkus Columbia
Betyg 4

Cirkius Columbia utspelas i en by i Bosnien. Året är 1991 och kriget står inför dörren. Divko (Miki Manojlovic) anländer till sin hemby efter att ha hållit sig borta i 20 år. Med sig har han sin unga flickvän Azra (Jelena Stupljanin) och även sin högt skattade katt. När Divko 20 år tidigare lämnade byn, övergav han samtidigt sin fru och son, som har bott kvar i hans hus under tiden och han har knappt mer än klivit ur bilen när han kör ut dem.

Filmen, som är baserad på en roman av Ivica Djikic, är regisserad av den skämtsamme Danis Tanovic och innehåller ett gäng smått säregna individer som alla passar in på sitt sätt. Divko, som verkar sitta inne på en summa pengar, kör sitt egna race nästan hela filmen igenom och man kan inte annat än skratta när han lyckas få hela byn dit han vill genom sina pengar. Man kan heller inte annat än skratta åt byns glasmästare som inte har mycket mer än två repliker, men som levereras på rätt ställe. Man har även fått med en byfåne som är lätt att älska. På den fronten har Danis verkligen lyckat.

Den något snälldumme Martin (Boris Ler), son till Divko, är en radioamatör i 20 års åldern som försöker vara sin mamma trogen, men lockas av att flytta hem till sin pappa och hans snygga flickvän. Martin är en synnerligen charmig kille och samtidigt helt omedveten om detta. Man myser när man ser hans iver över den nya utrustningen och hur han fumlar runt när han ska sätta upp den. Även detta håller Danis på en bra nivå och han låter inte Martin ställa till med för mycket. Det hinner aldrig bli sådär pinsamt.

Vill även lyfta fram skådespelerskan Jelena som på ett bra sätt växlar mellan diva, smått rädd och nykär. Hon levererar alla ”roller” bra och på ett övertygande sätt.
Det jag kan tycka är tråkigt med filmen är att den är väldigt förutsäg bar. Det är egentligen en ganska tunn story, men som sagt; det är ett härligt, smått säreget gäng som bor i byn och Danis lyckas med konsten att hålla det på en bra nivå. Det är en varm film, i en vacker by under en tid då det fortfarande var fred. Se den.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Alice i Underlandet – Disneys version bedårande

by

Alice i Underlandet
Betyg 4

Alice i Underlandet från 1951 är en fascinerande visuell fantasi som har hämtat inspiration i Lewis Carrolls berömda böcker om Alice, Alice i Underlandet och Alice i Spegellandet. Den har nu släppts på dvd och blu-ray.

Böckerna om Alice i Underlandet är fantasifulla böcker där allt kan hända. En kanin kan springa med kläder och hatt och ha bråttom, blommor kan sjunga och vara elaka som tanter, maskar kan röka och bjuda på svampar som du växer i raketfart med eller förminskas. En sak som är speciellt med Lewis Carrolls böcker om Alice är att de inte följer traditionellt sätt att berätta. Händelserna har ingen synlig gemensam tråd. När Tim Burton tolkade Alice i Underlandet med Johnny Depp skulle han absolut lägga in en handling.

Disneys underbara tolkning av Alice i Underlandet har nu fyllt 60 år och är fortfarande i en klass för sig. Disneys Alice i Underlandet har behållit mystiken och låtit händelserna ramla in utan synbar ordning och utan ramberättelse. Så som Alice i Underlandet ska vara.

Alice jagar den vita kaninen och hamnar i det magiska Underlandet som är en galen plats som bara blir underligare ju längre in i landet Alice kommer. Under det vilda äventyret möter hon en hel rad oförglömliga figurer – Hattmakaren, Påskharen, Triddeldi och Triddeldum, Filurkatten, Hjärter Dam och många fler.

Musiken är ett kapitel för sig och den är ofördärvad av nutida hitmaskiner. Tänk att den kom 1951, då fanns inte popmusik, ingen hade hört talas om Beatles. De schlagersånger som skrevs då var av helt annan karaktär är nutida hits.

I denna digitalt restaurerade utgåva finns det exklusiva bonusmaterial ”Genom nyckelhålet – den kompletta guiden till Underlandet” och ett spännande interaktivt spel.

Innan Walt Disney gjorde Snövit och de sju dvärgarna hade han stora planer på att
göra Alice i Underlandet som sin första animerade långfilm, berättar Disney i ett pressutskick. Allt rann dock ut i sanden då Paramount Pictures samma år hann lansera en spelfilmsversion med bland annat Gary Cooper, Cary Grant och W.C. Fields, men Walt Disney övergav inte idén om att göra en film om Alice. 1938 registrerade han filmtiteln Alice in Wonderland hos MPAA (Motion Picture Association of America), men projektet lades hela tiden åt sidan medan Disneystudion gjorde filmer som Pinocchio, Fantasia och Bambi. Till slut hade Alice i Underlandet biopremiär 1951 och filmen Oscar-nominerades för ”Bästa musik” 1952.

Alla figurer i filmen är baserade på Lewis Carrolls karaktärer, utom det talande dörrhandtaget som Walt Disney hittade på själv.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,