Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Upp med händerna – när barnen tar itu med den omänskliga utvisningspolitiken

by

Upp med händerna
Betyg 4

Upp med händerna handlar om några barn i en skola i Pais, i Frankrike. Händelserna utspelas i nutid, men berättas av ett av barnen fyrtio år senare. Det är ett intressant grepp, att betrakta vår tid ur framtidens ögon.

Vi får till exempel höra att barnen delades in i klasser efter ålder och hade lärarinnor som tog hand om dem. Det är något vi kanske borde göra oftare, fundera på vad i vår tid som kommer att betraktas som väldigt osmart i framtiden. Jag hade dock gärna sett mer av detta grepp i filmen.

Blaise, Alice, Claudio, Ali och Youssef och Milana är ett gäng barn och ungdomar i olika åldrar som tillsammans har hittat ett helt eget sätt att och hantera omgivningens alla krav och överleva barndomen. Milana har lätt för matematik och medan hon ser till att allas läxor görs privatkopierar de andra spel och stjäl godis. Men barnen lever under ett hot: några av dem har inte franska id-handlingar. Att de kanske bott i Frankrike sedan de var småbarn spelar ingen roll, deras föräldrar är från något annat land. När Youssef och hans familj utvisas från landet blir det plötsligt väldigt allvarligt. Milana och hennes familj har lämnat sitt hemland Tjetjenien och bor nu i Paris och alla inser att Milenas familj står näst på tur.

Filmen är väldigt ärlig i hur barnen skildras. De håller ihop och organiserar en form av lösning för att rädda Milana. Men samtidigt som de genomför sina planer bråkar de sinsemellan och är som barn är. Barnskådespelarna är suveränt duktiga.

Filmen skildrar hur barnen drabbas av de omänskliga reglerna kring id-handlingar och uppehållstillstånd i Frankrike. Det är en berättelse som skulle kunna skildrat barns situation i de flesta EU-länder, inte minst Sverige.

Toppraffel har också recenserat, gav betyg 3:

Men jag kan inte påstå att jag blev speciellt engagerad av historien. Den känns som en filmatisering av någon av 70-talets proggiga barnböcker. Och estetiskt tycker jag att filmen är trist; fotot är avskalat, det är människorna som är i centrum, miljöskildringarna saknas nästan helt. De är i Paris och Bretagne, men det skulle lika gärna kunna vara Kungsbacka en trist dag i september.
Visst kan UPP MED HÄNDERNA få en ganska solid trea i betyg, men jag kommer förstås aldrig att se om filmen, som för övrigt visades i den officiella serien i Cannes förra året.

Jag tycker dock att poängen är just att det faktiskt skulle kunna inträffa i Kungsbacka också. Vissa scener är skrämmande i sin träffsäkerhet, som när poliserna förhör en tonårspojke. Lite kul att en av rollerna i denna Sarkozykritiskt drama spelas av president Sarkozys svägerska Valeria Bruni Tedeschi.

Det som visar att handlingen utspelar sig i Frankrike är väl, förutom språket, att barnen har ett stort litterärt kunnande. Svenska barn får inte samma satsning på kultur i skolan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

I Am Number Four – flopp som kunde blivit så bra

by


I Am Number Four
Betyg 1

I Am Number Four skulle kunna vara en riktigt bra science fiction-berättelse på filmen. Huvudpersonen i filmen, en ung man med det tagna namnet John Smith är från planeten Lorien. Han och åtta andra barn var de enda som överlevde, förutom att de också fick med sig var sin vakt, när onskefulla varelserna mogadorianerna tog över och förstörde deras planet. John Smith och övriga överlevande flydde till jorden där de lever ständigt på flykt.
De ondskefulla jagar dem, letat efter dem för att förgöra dem. Samtidigt måste lorianerna ständigt flytta för att inte jordmänniskorna ska upptäcka att de är aliens.

När John Smith och hans vakt Henri hamnar i hålan Paradise i Ohio möter John Smith dock kärleken – och trots att de onskefulla har dödat flera av hans planetsyskon och han är i fara vägrar han fly den här gången.

Filmen skulle kunna vara så bra med frågor om utanförskap och att vara annorlunda, om att gå sin egen väg och den kunde också ställa frågan om unga måste ärva de vuxnas krig. Det skulle kunna vara en spännande berättelse eller ett drama eller en romantisk berättelse. Nu blir det bara löjligt.

Det första som gör filmen fel är Alex Pettyfer, som spelar John Smith. Han ska spela en ung kille men ser ut som en fullvuxen man och ser mer ut som en muskelbyggare dessutom.

Alla scenerna med de ondskefulla mogadorianerna är bara skrattretande. Hur trovärdigt är det att om varelser från en annan planet vill ta över och förstår absolut måste se ut hur vidriga som helst. De såg ut som en drift med sig själva.

Allt är dessutom så förutsägbart att inget i filmen överraskar. Sanningen är att jag vid minst fyra tillfällen valde att kolla mailen på min iphone istället. Då har en film inte riktigt lyckats.

På förhandsvisningen var några ungdomar. Några av dessa applåderade efter filmen, så jag förmodar att en del ungdomar är svältfödda på bra filmer. Ungdomar är värda mer än så här och den här grundberättelsen också.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Filmrecension: Elias och jakten på havets guld

by


Elias och jakten på havets guld
Betyg: 3

Båten Elias och hans kompisar är fiskare men nu riskerar den lilla fiskehamnen Lugnvik att läggas ner. Det brukar vara svårt nog med vinterfisket men i år visar det sig bli svårare än vad de förväntat sig. Det har nämligen kommit en ny, modern hamn med robotbåtar som fångar all den fisk som Elias och hans kompisar desperat behöver för att Lugnvik ska överleva.

Den nya hamnen styrs av Polardrottningen som är enbart ute efter att bli rik. Hon har hört talat om en stor skatt på havsbotten som hon vill åt. Hon skickar miniubåten Doppi iväg på uppdrag att hitta skatten. Doppi och Elias stöter på varandra och tillsammans letar de efter skatten, men vem jobbar Doppi egentligen åt? Och vilka otyg kan Polardrottningen hitta på när Lugnviks ovetande fiskebåtar får klara sig själva medan Elias är ute på skattjakt?

Elias och jakten på havets guld är en trevlig småbarnsfilm med en positiv stämning i hela filmen. Den har mysiga karaktärer, en ond skurk som bara väntar på att bli besegrad och en förutsägbar story. Två låtar förekommer också där Nanne Grönvall, som gör rösten till Polardrottningen, sjunger i en av dem.

Filmen duger utmärkt till en småbarnsfamilj. Däremot är den inte riktigt den slags barnfilm som roar hela familjen.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Never Let Me Go – man sitter som fastklistrad och mållös i biostolen

by

Never Let Me Go
Betyg: 4

Det finns inte många filmer som lämnar ett sådant starkt avtryck på en att man sitter fastklistrad och mållös i biostolen medan eftertexten rullar. Never Let Me Go, baserad på Kazuo Ishiguros roman, var en sådan film.

Filmen utspelar sig i en värld väldigt lik våran idag men det finns en betydande skillnad. Det har skett ett medicinskt genombrott som resulterar i att människor får längre liv.

Huvudrollerna är de tre ungdomarna Kathy (spelas av Carey Mulligan), Ruth (Keira Knightley) och Tommy (Andrew Garfield). I början av filmen får man följa deras liv som barn i den brittiska internatskolan Hailsham, en till synes normal internatskola, men det finns någonting underligt med barnen. Man får inte veta vad det är förrän barnens nya lärare, Miss Lucy, gör klart för dem vad barnens mening med livet är och det är något alldeles groteskt.

Nu blir temat för filmen uppenbar. Det handlar om kärlek, liv och död. Vad blir viktigt för en om man vet att ens liv är kortare än alla andras? Och om man inte får saken man vill ha, fortsätter man kämpa?

Själva storyn påminner lite om Mary Shelly’s Frankenstein. Tittaren upplyses om vad som kan hända om vetenskapen går i överstyr. Det är skrämmande, berörande och sorgligt.

Under filmens gång blev jag en aning förtvivlad över att ingen gjorde uppror mot ungdomarnas öde, men det är inte så det funkar i verkligheten. Jag kände också att många frågor lämnades obesvarade vid filmens slut, vilket gav det hela en mer realistisk känsla. I det verkliga livet får man inte svar på alla frågor, i det verkliga livet kan man inte heller alltid ändra en viktig medicinsk riktlinje med några små uppror när de flesta tycker att det som sker är helt rätt.

I övrigt var Never Let Me Go en vacker film som rörde många i publiken. Skådespelarna var suveräna och filmen var fint filmad. Den är definitivt värd att se.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Bio: Hur många lingon finns det i världen

by

Hur många lingon finns det i världen

Betyg 3

Premiär: 18/3 2011

Regi: Lena Koppel

 

Efter att åter ha misslyckats med ett jobb blir Alex utkastad av sin flickvän. Han bestämmer sig för att gå till arbetsförmedlingen och lyckas därigenom få ett jobb med en grupp utvecklingsstörda. Alex arbete går ut på att hjälpa den något trångsynte Hanna. Hon känner väl till vikten av rutin och hon gillar inte när Alex tar sig friheter och sätter idéer och drömmar i huvudet på gruppen Paradiset.

 

Filmen är en fri tolkning av historien om Glada Hudik-teatern och är en solskenskomedi utan dess like och som berör ett ämne som kan te sig lite känsligt. Lena Koppel tar inga chansningar och utan att trampa någon på tårna ges här en ganska ljummen berättelse.

 

Det är skådespelare från Glada Hudik-teatern som själva medverkar i filmen och med sin närvaro och sitt skådespel höjer de filmen. Att se den gravallvarlige Vanna Rosenberg försöka förklara den sociala vikten av att kunna knyta sina skosnören ger en skön känsla och sedan har man spätt på detta med ifrågasättande repliker från det övriga gänget i Paradiset. Däri ligger filmens komik.

 

Trots sina många klichéer får filmen en för mig något oväntad sväng och det är egentligen när man skalat bort skämten som filmen blir stark. Då får Glada Hudik skådespelarna för ett litet tag visa att de kan mer än humor.

 

Se Trailer