• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Drive är äntligen här

14 november, 2011 by Redaktionen

Titel: Drive
Betyg: 4
Visas under Stockholms Filmfestival 2011, samt ordinär biopremiär 18 november 2011

Från ett drogrusigt Köpenhamn i Pusher-trilogin till en stuntförare i Hollywood som inte bara jobbar i ett garage som reparatör utan även kör flyktbilar till kriminella som vill komma undan med sina byten; ja, nu har den danske regissören Nicolas Winding Refn verkligen visat att han hör hemma hos den enskilde kriminelle mannen som försöker ordna upp efter sig. Den här gången har han visserligen baserat sin film på en bok med samma namn från 2005 (skriven av James Sallis) men känns ändå hemmastadd i temat.

Rent estetiskt är det underförstått redan från första rutan att det handlar om en hyperestetiserad version av verkligheten. För det är nämligen inte bara handlingen som förflyttats från Danmark till staterna, utan även rent produktionsmässigt. Varje bildruta är som en reklambild i ett glossigt livsstilsmagasin. Tillsammans, i ett sammanhang, skapar de också spänning och trovärdiga personporträtt som är lika varierande som förutsägbara. Den trevliga mannen som ena stunden är på besök hos grannkvinnan, som helt plötsligt hotar mörda någon med en hammare i nästa.

Dialogen är mer än välfungerande, det finns till och med ett par utväxlingar som mycket väl kan gå till filmhistorien för sin råstyrka och funktionalitet. Det låter lika ärligt som tufft. Ändå så naturligt, okonstlat. Vilket man såklart kan säga om det mesta andra i filmen också. Varje situation känns vardaglig, men med en speciell nerv, även om det handlar om män som vill döda varandra för pengar. För den skickligheten besitter verkligen Refn, att han lyfter ned filmen så publiken inte bara betraktar den utan tillåts besöka dess värld. Just därför känns också våldet man använder sig utav så mycket starkare, för att det plötsligt blir så närvarande att man blir lätt illamående trots att det sällan blir speciellt grafiskt.

För dem som inväntat en modern heist-film som känns lika klassisk som nutida kan jag alltså konstatera att ni inte behöver vänta längre. Drive är äntligen här. Och tro mig när jag säger att den inte bara kommer köra omkull er, utan fullständigt banka in sin kaxiga överlägsenhet i era huvuden. Och ni kommer älska varje sekund utav det!

Text: Fredrik Gertz

Läs även andra bloggares åsikter om Stockholms filmfestival

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Stockholms filmfestival

Living in the material world, dokumentären om George Harrison, ett måste för alla Beatlesfans

13 november, 2011 by Rosemari Södergren

Titel: Living in the material world
Betyg: 4
Sverigepremiär: Visas på filmfestivalen (hoppas den kommer på biografer också)

Martin Scorsese har gjort en fantastik dokumentär om George Harrison. ”Living in the Material World” är lång, 208 minuter, men värd att se varenda minut.

Det sägs ibland att George Harrison kom lite i skymundan bakom John och Paul, som var de två som skrev flest av Beatles sånger. Nja. John och Paul skrev fler låtar, men ändå var det väl de tre, John, Paul och George, som framför allt var Beatles. Om det var någon som kom lite i skymundan var det nog Ringo, bland annat för att han kom med först efter ett tag och inte var med i början i Liverpool.

Filmen tar upp hela historien, från början i Liverpool. Vi får se bilder på George som skolpojke och hans fina, vågiga hår och vi får höra om Johns stränga mosters avoghet mot George.

När Beatles slog igenom och tog världen med storm fanns inte webben och det fanns bara en tv-kanal i Sverige. Det var inte lätt att få information om sina idoler. Så småningom kom några musiktidningar, men det var ändå inte mycket vi som var unga då kunde få reda på om våra idoler. Därför var det enormt att sitta ned i biosalongen och få reda på så mycket om George och de övriga. Självklart är hela filmen ett stycke Beatleshistoria. Genom att berätta om George berättar Scorsese om Beatles, hela historien, från början i Liverpool till de första spelningarna i Hamburg, till världsturnérna, drogerna, arbetet i studion, samarbetet kring låtskrivning och fram till splittringen och livet efter Beatles.

George var en aktiv person: han skaffade finansiering till Monte Pythons film ”Life of Brian”, han startade ”Traveling Wilburys” och fick med Tom Petty, Roy Orbison, Jeff Lynne och Bob Dylan.

 

Det är så kul att Scorsese fått så många av Georges vänner att ställa upp och berätta. Ringo Starr och Paul McCartney är med massor, liksom gänget från Monte Python (Terry Gilliam och Eric Idle), Eric Clapton, Yoko Ono, Tom Petty, Phil Spector och Ravi Shankar. Självklart finns George själv med i många filmklipp liksom John Lennon.

Jag hoppas att Scorsese tar tag i de andra Beatles-medlemmarna också. 208 minuter om John Lennon och 208 minuter om Paul McCartney skulle sitta fint. Om det går att göra lika mycket om Ringo undrar jag däremot. Fast det kanske bara är min okunskap om Ringo som får mig att tänka det.

”Living in the material world” tar förstås upp mycket om George Harrisons andliga resa i livet, hans stora engagemang för indisk religion och musik. Vi får se Maharishi Mahest Yogi tillsammans med George Harrison berätta om transcendental medition och vi får se George tillsammans med den indiske sitarmästaren Ravi Shankar och vi får se hur hitlåten ”My Sweet Lord” skapades, där han blandade mantra från Hare Krishnarörelsen med kristendom.

Om jag saknar något i dokumentären är det om hans privatliv. Vi får möta hans vän Eric Clapton och får reda på att George fru Pattie Boyd och Eric Clapton blev förälskade i varandra. Clapton skrev sången ”Leyla” till Pattie. Vi får möta George Harrisons fru Olivia Trinidad Arias och hans son Dhani Harrison. Scorsese berör inte detta så mycket. Att Pattie Boyd gifte sig med Clapton sedan, berättas inte. Vilken av fruarna George fick sonen Dhani med sägs inte heller i filmen. (Det var med Olivia Trinidad Arias). Olivia Trinidad Arias säger lite kryptiskt att George gillade kvinnor – och att alla förhållanden/äktenskap har sina problem. Underförstått att han gärna hade sex utanför äktenskapet. Jag tycker Scorsese borde tagit upp lite mer kring George privatliv, inte så att det dominerar filmen men något mer.

Hur som helst,”Living in the material world”, dokumentären om George Harrison, är ett måste för alla Beatlesfans, gamla som unga.

 

Läs även andra bloggares åsikter om George Harrison, film, filmrecension, Beatles, Scorsese, dokumentär, Living in the material world

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Musik, Recension Taggad som: Beatles, Dokumentär, Filmrecension, George Harrison, Living in the material world, Scen, Scorsese

Tinker, Tanker, Soldier, Spy, recensionen

13 november, 2011 by Rosemari Södergren

Titel: Tinker, Tanker, Soldier, Spy
Betyg: 4
Svensk premiär: kring jul 2011 och visas under Stockholms filmfestival

John Le Carrés bästsäljare med den svenska titeln Mullvaden har filmatiserats av den svenska regissören Tomas Alfredsson. Han har fått en lång rad superduktiga stjärnor i rollistan, som Gary Oldman, Colin Firth, John Hurt, David Dencik, Tom Hardy och Mark Strong.

Grundhandlingen är väl ganska känd, många har läst agentromanen som utspelar sig i början av 1970-talet under kalla kriget. En brittisk agent skickas för att värva en ungersk general i Budapest. Uppdraget blir en katastrof och agenten skjuts ned. Chefen för brittiska agentbyrån som har kodnamn The Circus organiseras om. Chefen Control (John Hurt) pensioneras, och med honom George Smiley (Gary Oldman).

Då börjar det dyka upp misstankar om att det finns en dubbelagent i ledningen för den brittiska spiontjänsten, en mullvad. Smiley (Gary Oldman) kallas tillbaka från pensionärstillvaron och får uppdraget att avslöja vem av de tidigare agenterna som egentligen jobbar för Sovjet.

Fotot är helt enkelt fantastiskt. De brunmurriga tonerna förmedlar känslan från kalla krigets dagar. Det skulle förvåna mig om filmen inte blir får en Oscarnominering för fotot. En annan självklar nominering är nog kläderna. De är konsekvent genomfört, stram grå manlig överklass.

Fantastiska skådespelare har jag ju redan sagt och säkert blir det minst en Oscarnominering där också.

Tekniskt är det en briljant genomförd film. Varför den då inte får betyg 5 utan får nöja sig med betyg 4? Jo för den säger mig inget, den talar inte till mig, den engagerar mig inte.

Spionvärlden är en männens värld. De få kvinnor som finns med har ytterst liten betydelse. Att män leker spion och spionerar på varandra och rent av dubbelspionerar är bara löjligt. Filmen har inget att säga mig om mitt liv eller om samhället vi lever i. Den fyller ingen annan funktion än att vara en vackert genomförd snygg film.

Vadå, sade en kompis jag snackade med om filmen. Det är en thriller och den har inget syfte att säga något om samhället. Ja, en thriller som aldrig blir spännande. Jag biter inte på naglarna, undrar inte hur det ska sluta. Mest kanske för att det känns totalt ointressant huruvida det finns en mullvad eller inte.

Tomas Alfredsson har definitivt visat att han är en av tekniskt skickligaste filmregissörerna. Nu hoppas jag att han i nästa film tar itu med ett manus med en berättelse som intresserar mig mer.

Relaterat: Aftonbladet

Läs även andra bloggares åsikter om Tomas Alfredsson, film, filmrecension, Tinker, Tailor, Solder, Spy

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Scen, Solder, Spy, Tailor, Tinker, Tomas Alfredsson

Filmrecension: Ligg med mig

13 november, 2011 by Redaktionen

Titel: Ligg med mig
Betyg: 4
Visas under Stockholms Filmfestival, därefter svensk biopremiär den 9 december 2011

Med Fucking Åmål öppnade Lukas Moodysson upp dörrarna för svensk ungdomsfilm, speciellt med sin lika delar allvar och humor som tillsammans skapade trovärdiga karaktärer att relatera till. Sedan dess har det visserligen kommit en och en annan film som gått i samma fotspår, men aldrig nått upp till samma nivå. Nu är det dock dags att lämna över stafettpinnen till Norge, i och med denna komiska ungdomsskildring till Ligg med mig (originaltitel: Få meg på, for faen) som handlar om 15-åriga Alma som bor med sina ensamstående moder i en liten händelselös håla i inte så centrala Norge. Där går man i skolan, hänger på ungdomsgården för att festa och dricka öl. Röka går också bra. Hasch om man ska vara extra tuff. Invånarantalet är lågt och det blir lätt att man hamnar utanför om skitsnacket går emot en. Vilket det snabbt gör för Alma (spelad av Helene Bergsholm) efter en incident på en fest. Resan från ganska normal ungdomlig tjej till utfryst outsider går fort och är intensiv. Suget som uppstår i fallet drar även med tittaren.

Redan från första bildrutan slår man an den inte så lågmälda humoristiska tonen för filmen, och sedan blir det inte tråkigare. Tvärtom. Skämten är lika intensiva som stående. Och trots detta finns det faktiskt plats för en mer seriös ton också, även om den inte blir låst till någon jätteseriös formulering kring ungdomlig nyfikenhet kring sin egna sexualitet. Istället utforskas den via sexuella telefonlinjer som upprings så ofta att Alma blir tilltalad vid namn och får gratis bonussamtal i slutet av månaden, eller flertalet fantasier och dagdrömmar. Och det som är så slående med allt detta är inte att det är just en ungdom, utan en kvinnlig sådan. Som tillåts påvisa sin sexuella frustration utan att behöva skämmas, eller helt tvärtom fryses ut på grund utav den; för att den anses tabu trots övriga ungdomar på skolan säkerligen känner samma sak. Detta är väldigt långt ifrån den 1800-tals-fromhet kvinnor ofta porträtteras med, eller för den delen shoppingersättande Sex and the City-ladies som tillsist får krypa till korset och erkänna de vill ha fast förhållande trots att de nekat det medan de ”legat runt och haft roligt” ett tag. Här är känslorna lika stormandes, brinnande heta som osäkra. Passionerade men trevande. Som det oftast är i den naiva ungdomen.

Även om filmmusiken aldrig lär få samma betydelse för varken filmens succé eller bandens dito som tidigare nämnda Fucking Åmål där det (numer nedlagda) svenska bandet Broder Daniel inte bara lyfte filmen och dess känsla utan tilläts träda fram själva både inom filmens gränser men även utanför i än större utsträckning, så finns det ändå stunder då den verkligen lyser upp även här och förgyller helhetsupplevelsen.

Trots den välformulerade och beskrivande titeln är det faktiskt väldigt givet att filmen inte enbart handlar om sex, utan relationer över huvud taget. Vänskap och kärlek får också plats inom filmens ramar. Om att finnas där för de som behöver det. Eller våga erkänna sina brister och fel för att kunna få den man verkligen vill ha. För allting är inte av ondo i denna nedåtgående spiral. Fel begås och dumma situationer uppstår. Men genom att backa, skratta åt situationen och sedan komma tillbaka med full kraft skapas ett ljus och löfte om att det löser sig. Vilket är välbehövligt för ungdomar som kan uppleva tuffa perioder av de mest triviala händelser.

Om man slutligen ska göra ytterligare en liknelse till den svenska ungdomsfilmen, för att påvisa denna titels överlägsenhet, så är det lika enkelt som effektivt att kolla på filmernas slutknorrar där någonting extra roligt ska sägas för att få folk att skratta en sista gång och förhoppningsvis minnas filmen extra länge på grund utav den käcka slutklämmen. Till exempel har vi Fjorton suger och ketchup-flaskan men bleknar ändå i jämförelse med denna humoristiska guldklimp som det antagligen kommer gnistra om även här. För att den är lika rolig som smart som den är väldigt enkel i sin framställning för att passa en bredare målgrupp. Och i det här fallet är det absolut ingenting dåligt med det. Tvärtom. Eftersom vi alla gör dumma saker ibland, som man gör när man är kär…

Text: Fredrik Gertz

Läs även andra bloggares åsikter om Ungdomsfilm, Stockholms filmfestival

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Stockholms filmfestival, ungdomsfilm

The Future, filmrecensionen

13 november, 2011 by Redaktionen

Titel: The Future
Betyg: 5
Visas under Stockholms Filmfestival 2011, samt ordinär biopremiär 25 november 2011

Det är egentligen ingenting nytt att djur pratar på film, det har till exempel redan gjorts i flera barnfilmer, men det är desto ovanligare att de har så bräcklig röst och mörka ord att yttra som här. För när filmens regissör Miranda July (som även spelar ena huvudrollen i och med Sophie) antar kattens Paw Paw röst händer någonting storslaget; hon uttrycker stor smärta och ensamhet men förvandlar i samma stund djuret till ett kärlekstörstande varelse i nivå med människan, och senare sig själv till ett djur som flackar runt i livet i jakt på bekräftelse och närhet. Och trots att Paw Paw medverkar otroligt lite i filmen, oftast bara med ord men ibland med en närbild på sina tassar (och någon sekund i helbild), är det ändå den karaktär som påvisar starkast närvarokänsla.

Paret Sophie och Jason (som spelas av Miranda och Hamish Linklater) som är två hipsters med varsin laptop i knät i soffan där de ligger ensamma men tillsammans. Allting börjar med adoptionen av Paw Paw, speciellt den plötsliga livskrisen som får dem att stänga ned sin internetanslutning och slutar på sina jobb för att komma närmare varandra. Vilket misslyckas. Istället gräver de ned sig i sina egna gravar och isolationen blir total.

Precis som i hennes första långfilm, Me and you and everyone we know, används väldigt mysiga karaktärer som säger väldigt roliga saker. Hela tiden. Skrattsalvorna sprutar. Som när Sophie och Jason vandrar på gatan och någon frågar dem om de vill hjälpa till att avstyra växthuseffekten, varpå Sophie svarar ”nej tack” och bara går vidare som det inte vore någonting speciellt med den situationen. Så tack vare Mirandas kreativitet (hon är även författare och konstnär) skapar hon skarp dialog som blir roligare än alla så kallade ”romantiska komedier” tillsammans. Men här anar man inte samma ljus i horisonten som i första filmen, utan förs bara djupare och djupare in i den mörka natten utan slut.

Den starkaste utav gestaltningarna av parets avskildhet från varandra är avstannandet av tiden, som är tänkt att användas i intentionen att låta dem båda vara tillsammans föralltid men istället skapar ett ännu större gap inte bara dem emellan utan egentligen hela deras verklighetsförankring. Tiden rusar men de själva står stilla. Sophie och hennes vänner som får barn, återkommer med dem när de ska börja dansa och tillsist dör innan Sophie ens känt av en dag inger inte bara den effekten av alienation i vardagen, utan kan även prata till kvinnor i allmänhet som inte har barn trots att ”alla” deras vänner har det och den biologiska klockan ringer. Dessa mångtydligheter skänker ett djup till filmens helhetsintryck, vilket man även kan säga till den scen där Jason dessutom för en dialog med månen (!!!) vilket både kan vara komiskt och insiktsfullt!

Även solen har, som bekant, sina fläckar. I det här fallet det hjärtskärande slutet. Men så är det ju här heller ingen quirky indiefilm i stil med Mirandas första film. Det här är någonting nytt och eget. Men som ändå säger väldigt mycket om tvåsamhet och ansvar för ens egna. Annars kanske de försvinner och skapar ett stort svart hål i vår vardag som inte ens fanns där från början, men som vi kanske inbillade oss var där. För att vi var upptagna att ruttna bort i osäkerhet. Och offren är inte ens vi. Utan katten som blir lämnad ensam trots sin intensiva längtan efter kärleksfulla föräldrar.

Text: Fredrik Gertz

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 448
  • Sida 449
  • Sida 450
  • Sida 451
  • Sida 452
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 504
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in