I Am Number Four skulle kunna vara en riktigt bra science fiction-berättelse på filmen. Huvudpersonen i filmen, en ung man med det tagna namnet John Smith är från planeten Lorien. Han och åtta andra barn var de enda som överlevde, förutom att de också fick med sig var sin vakt, när onskefulla varelserna mogadorianerna tog över och förstörde deras planet. John Smith och övriga överlevande flydde till jorden där de lever ständigt på flykt.
De ondskefulla jagar dem, letat efter dem för att förgöra dem. Samtidigt måste lorianerna ständigt flytta för att inte jordmänniskorna ska upptäcka att de är aliens.
När John Smith och hans vakt Henri hamnar i hålan Paradise i Ohio möter John Smith dock kärleken – och trots att de onskefulla har dödat flera av hans planetsyskon och han är i fara vägrar han fly den här gången.
Filmen skulle kunna vara så bra med frågor om utanförskap och att vara annorlunda, om att gå sin egen väg och den kunde också ställa frågan om unga måste ärva de vuxnas krig. Det skulle kunna vara en spännande berättelse eller ett drama eller en romantisk berättelse. Nu blir det bara löjligt.
Det första som gör filmen fel är Alex Pettyfer, som spelar John Smith. Han ska spela en ung kille men ser ut som en fullvuxen man och ser mer ut som en muskelbyggare dessutom.
Alla scenerna med de ondskefulla mogadorianerna är bara skrattretande. Hur trovärdigt är det att om varelser från en annan planet vill ta över och förstår absolut måste se ut hur vidriga som helst. De såg ut som en drift med sig själva.
Allt är dessutom så förutsägbart att inget i filmen överraskar. Sanningen är att jag vid minst fyra tillfällen valde att kolla mailen på min iphone istället. Då har en film inte riktigt lyckats.
På förhandsvisningen var några ungdomar. Några av dessa applåderade efter filmen, så jag förmodar att en del ungdomar är svältfödda på bra filmer. Ungdomar är värda mer än så här och den här grundberättelsen också.
Läs även andra bloggares åsikter om I am number four, science fiction, film, filmrecension