Never Let Me Go
Betyg: 4
Det finns inte många filmer som lämnar ett sådant starkt avtryck på en att man sitter fastklistrad och mållös i biostolen medan eftertexten rullar. Never Let Me Go, baserad på Kazuo Ishiguros roman, var en sådan film.
Filmen utspelar sig i en värld väldigt lik våran idag men det finns en betydande skillnad. Det har skett ett medicinskt genombrott som resulterar i att människor får längre liv.
Huvudrollerna är de tre ungdomarna Kathy (spelas av Carey Mulligan), Ruth (Keira Knightley) och Tommy (Andrew Garfield). I början av filmen får man följa deras liv som barn i den brittiska internatskolan Hailsham, en till synes normal internatskola, men det finns någonting underligt med barnen. Man får inte veta vad det är förrän barnens nya lärare, Miss Lucy, gör klart för dem vad barnens mening med livet är och det är något alldeles groteskt.
Nu blir temat för filmen uppenbar. Det handlar om kärlek, liv och död. Vad blir viktigt för en om man vet att ens liv är kortare än alla andras? Och om man inte får saken man vill ha, fortsätter man kämpa?
Själva storyn påminner lite om Mary Shelly’s Frankenstein. Tittaren upplyses om vad som kan hända om vetenskapen går i överstyr. Det är skrämmande, berörande och sorgligt.
Under filmens gång blev jag en aning förtvivlad över att ingen gjorde uppror mot ungdomarnas öde, men det är inte så det funkar i verkligheten. Jag kände också att många frågor lämnades obesvarade vid filmens slut, vilket gav det hela en mer realistisk känsla. I det verkliga livet får man inte svar på alla frågor, i det verkliga livet kan man inte heller alltid ändra en viktig medicinsk riktlinje med några små uppror när de flesta tycker att det som sker är helt rätt.
I övrigt var Never Let Me Go en vacker film som rörde många i publiken. Skådespelarna var suveräna och filmen var fint filmad. Den är definitivt värd att se.
Läs även andra bloggares åsikter om Kazuo Ishiguro, Never let me go, film, filmrecension