• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

The Artist – förtjusande stumfilm som underhåller

29 februari, 2012 by Redaktionen

Titel: The Artist
Betyg: 4
Svensk premiär: 9 mars 2012

Filmen The Artist tar vid i 1920-talets Hollywood, närmare bestämt år 1927, och stumfilmsaktören George Valentin (Jean Dujardin) är drömfabrikens starkast lysande stjärna. Vi befinner hos på premiären av hans senaste film och publiken fullkomligt älskar honom, vilket är något han sannerligen njuter av då han glatt dansar runt på scenen till deras oupphörliga jubel, ackompanjerad av sin jack russel-terrier tillika ständige följeslagare, Jack.

Efter showen, utanför biografen, omringas Valentin av press och begeistrade beundrarinnor. Bland dem finns den unga vackra Peppy Miller (Bérénice Beja), som bokstavligt talat råkar ramla in i Valentin som skrattande låter henne posera på ett foto med honom, ett foto vilket nästa dag pryder förstasidan av Variety med titeln ”Who’s That Girl?”. Samma dag befinner sig Peppy vid filmstudion sökande en statistroll då hon, än en gång, stöter på George Valentin som efter lite övertygelse av sin manager Al Zimmer (John Goodman) lyckas ge henne en i sin nyaste film.

Tiden går, och med nyuppfunna tekniker börjar stumfilmens era oundvikligen lida mot sitt slut. Talfilmen gör sitt intrång och det är dags att ge plats för något nytt, något som George Valentin vägrar gå med på. Hånskrattande åt sin manager åt idén att talfilmen skulle kunna ersätta stumfilmens rena konstform väljer han, nu när han är ”old news” och inte längre relevant som skådespelare i denna nya genre, att finansiera en egen stumfilm. Denna resulterar i en flopp, och George Valentin ser sig själv hamna längre och längre bort från rampljuset, samtidigt som Peppy Miller, som med åren lyckats klättra på framgångsstegen, bara blir mer och mer populär – ingen undrar numera vem hon är.

Fransmannen Michel Hazanavicius står för både manus och regi till denna idag originella, rörande, och absolut förtjusande hyllning till det gamla Hollywood och en förfluten era inom filmskapande. Med The Artist visar han att, om det görs rätt, även detta sätt att berätta en historia fortfarande håller – trots (eller kanske till och med på grund av) dagens moderna samhälle kan vi låta oss förtrollas och underhållas av enkelheten hos en svartvit stumfilm.

Jag kan förstå hur just en stumfilm, där aktörernas gester och minspel måste vara betydligt mer överdrivna än i en talfilm, lätt skulle kunna bli fånig, men detta är ingenting jag alls tänker på under visningen av The Artist, i vilken man bjuds på en elegant blandning av humor och dramatik, ledd av den otroligt charmante Jean Dujardin som George Valentin. Detta, tillsammans med filmens stämningsfulla originalfilmmusik komponerad av Ludovic Bource, gör att jag finner den väl värd sina tio Oscarnomineringar och att den också vann fem Oscar, bland annat de två tyngsta som Bästa film och Bästa regi.

I rollerna: Jean Dujardin, Bérénice Bejo, John Goodman, James Cromwell m.fl.

Text: Mikaela Gustin

Läs även andra bloggares åsikter om The Artist, stumfilm, Oscarsnomineringar

Arkiverad under: Film, Filmrecension Taggad som: Oscarsnomineringar, stumfilm, The Artist

Lasse Hallströms nya film: Laxfiske i Jemen, recension

27 februari, 2012 by Rosemari Södergren

Laxfiske i Jemen
Betyg 4
Sverigepremiär 4 april 2012
Regi: Lasse Hallström

Lasse Hallström är tillbaka med en ny film, med Ewan McGregor och Emily Blunt i huvudrollerna.

Ewan McGregor spelar fiskeriexperten Alfred Jones som lever ett lugnt liv, men med mcyket inlåst frustration. Hemma ignoreras han av sin karriärinriktade hustru och på arbetet har han en slavdrivare till chef.

När livet tycks som mest grått och trist blir Alfred Jones erbjuden att ansvara för ett projekt där lax ska planteras in i Jemens tidvis uttorkade flodbäddar. En stenrik shejk vill betala projekt, hur mycket det än må kosta. Shejken har en dröm att dammar och bevattning ska få öknen att blomstra. Dessutom är shejken fascinerad av fiske och menar att fiskesporten  gör människor  godare och för samman människor oavsett bakgrund. I fisket kan muslimer möta kristna och ateister.

Den brittiska regeringen behöver ha någon positiv nyhet från Mellanöstern för att mata medier med. Alfred Jones är till sin natur cynisk och negativ och han vägrar ta uppdraget. Hans vilja väger dock inget i sammanhanget när den brittiske premiärministern och hans taleskvinna Patricia Maxwell bestämt sig. Alfred Jones har ingen annat val än att acceptera uppdraget, annars får han sparken.

Shejken har en projektledare, Harriet, spelas av Emily Blunt Hon har precis träffat sitt livs förälskelse, en brittisk soldat. Harriet är en söt ung kvinna och när hennes soldat skickas till Afganistan åker hon gärna med till Jemen för att genomföra laxprojektet tillsammans med Alfred Jones och shejken.

Självklart kryllar filmen av  bra skådespelare, Ewan McGregor gör sällan en dålig roll. Filmen är snyggt filmad med fina bilder från Jemen. Men ändå är det lite för mycket klicheer, människorna skildras schablonartat.

Filmen bygger på Paul Tordays kritikerhyllade och bästsäljande bok med samma namn. Jag har inte läst den, men skulle kunna tänka mig att det samhällskritiska och satiriska kommer fram bättre och med mer nyanser i boken. I filmen är det lite för förenklat och en hel del som är förutsägbart redan från start och som därför inte överraskar  så mycket.

Shejken är bara alltför fin och så god att det känns att filmen är väl politiskt korrekt.

Trots att jag alltså har så mycket kritik mot filmen får den ändå ett högt betyg, 4, för att den trots allt är en förtjusande film som gör mig på gott humor och ger mig hopp om människor.

I rollerna: Ewan McGregor, Emily Blunt, Kristin Scott Thomas, Rachael Stirling, Amr Waked

Regi: Lasse Hallström
Manus: Simon Beaufoy (Golden Globe-belönad för manuset till Slumdog Millionaire).
Originaltitel: Salmon Fishing in the Yemen

Läs även andra bloggares åsikter om Lasse Hallström, Ewan McGregor, laxfiske, fiske, Jemen, film, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Ewan McGregor, Filmrecension, fiske, Jemen, Lasse Hallström, laxfiske, Scen

Aftershock, en fascinerande kinesisk film som måste ses

27 februari, 2012 by Rosemari Södergren

Aftershock
Betyg 4
Släpps på dvd 29 februari 2012
Regi: Xiaogang Feng

Aftershock som betyder efterskalv skildrar några människors liv efter en jordbävning i Tangshan i Kina 1976.

En fattig familj drabbas av den förödande jordbävningen som tog 240.000 människors liv.

Mamman och pappan i familjen befinner sig i en bil när jordskalvet vibrerar och de två barnen, tvillingar i femårsåldern, en pojke och en flicka, är ensamma i lägenheten. Barnen hamnar under huset, under ett betongblock och pappan dör under skalvet. Mamman, Li Yuanni, måste välja när barnen ska räddas. De är fastklämda på var sin del under det stora betongblocket. Om räddningsmanskapet lyfter blocket för att rädda det ena barnet då krossas det andra till döds.

Mamman kan inte och vill inte välja, hon skriker i förtvivlan att båda ska räddas. Där finns många överlevande under rasmassorna och om mamman inte väljer något av barnen kan räddningsmanskapet inte vänta längre och båda barnen dör.

Li Yuanni väljer då att sonen ska räddas. Dottern, Fang Deng, hör det. Dottern grävs fram och läggs bland de som dödats under jordbävningen. Som genom ett under vaknar hon dock upp, men då är ingen där och ser det. Förtvivlad och ledsen ger sig flickan iväg och vägrar att berätta vem hon är.

Flickan hamnar på ett barnhem och blir sedan adopterad av ett barnlöst par som arbetar inom den kommunistiska armén.

Mamman kan aldrig förlåta sig själv och lever förgrämd. Dottern kan aldrig förlåta att mamman valde bort henne och berättar inte sin tunga hemlighet.

Vi får följa mamman och sonen, Fang Da, och deras liv på sitt håll och vi får följa dotterns liv i sin nya familj genom flera decennier ända till 2008.

Aftershock är en storslagen episk berättelse där vi också får se Kinas utveckling. Den är Kinas hittils mest sedda film. Filmen har belönats med två Asia Pacific Awards, för bästa film och bästa skådespelare, och var Kinas bidrag till Oscarnominering för bästa utländska film.

Fotot är fantastiskt och det är intressant att få se ett annat Kina och med mer nyanser än i många andra skildringar av Kina. Fang Dengs föräldrar är stolta kommunister för att de upplever en gemenskap inom armén och alla hjälper till och tar hand om de som drabbas av olyckan under jordbävningen. Kommunismen har avigsidor, självklart, men inte bara. Den kommunistiska rörelsen hade aldrig lyckats få med så många engagerade för den om den inte hade något bra också.

Filmen är 135 minuter lång, så det är en berättelse som har tid på sig att borra lite djupare. Efter att ha sett filmen känns det som om jag kommit det vanliga människorna i Kina lite närmare.

Det enda som jag tyckte var lite slarvigt var att skådespelarna som spelade tvillingarna som vuxna inte tycktes åldras något från när de var tjugo till fyrtio år.

Läs även andra bloggares åsikter om Kina, film, filmrecension, dvd, Aftershock, Xiaogang Feng

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Aftershock, dvd, Filmrecension, Kina, Scen, Xiaogang Feng

Kvarteret Skatan reser till Laholm – till och med jag skrattar som inte gillar den typen av humor

27 februari, 2012 by Rosemari Södergren

Kvarteret Skatan
Betyg 3
Sverigepremiär 16 mars

TV-serien Kvarteret Skatan har fått en film där vi får möta karaktärerna från tv.

Det är en skruvad film om relationer, för en ung målgrupp. Jag är inte särskilt road av skruvade komedier – det finns några få mästerverk i den genren som tilltalar mig. Jag hade trots det roligt när jag såg Kvarteret Skatan som film. Inte hela tiden, ibland blir det för mycket, för överdrivet, men jag skrattade tillräckligt mycket för att bli på gott humör.

Filmen bygger vidare på karaktärerna i tv-serien. Sommaren närmar sig och vännerna i Kvarteret skatan planerar sin traditionsenliga semester i Laholm. Men egentligen vill ingen åka dit, förutom Ulf (David Batra).

Magnus och Frida har problem i sin relation och är nära skilsmässa och har fått rådet av en terapeut att fira semester på egen hand för att rädda äktenskapet. Jenny, gängets eviga singel, har också egna planer. Hon har träffat Rune, en stenrik norrman med eget privatplan, som hon är jätteförälskad. Jenny och Rune har planerat en semester bara de två med champagne och lyx i Saint Tropez.

Ulf drabbas av panik inför utsikterna att tvingas fira semester ensam med sin nya fru. För Ulf är den gemensamma semestern i en stuga i Laholm drömsemestern. När hans vänner säger att de inte kan följa med blir han helt desperat och häver ur sig lögnen att han är svårt sjuk i cancer.

Det blir förstås en hel del förvecklingar och krångel. Det är inte lätt för Ulf att upprätthålla lögnen att han är svårt sjuk i cancer.

Kvarteret Skatan reser till Laholm lockar fram en hel del skratt. Av och till träffar den rätt också i skildring av relationer både mellan par och vänner. Fast förstås, av och till rejält skruvad. Till och med jag som inte brukar vara road av svenska komedier har kul. Sedan är det förstås inte en film som kommer att gå till filmhistorien. Men alla filmer behöver ju inte göra det och för rätt målgrupp är den helt klart underhållande.

I rollerna: Johan Glans, Vanna Rosenberg, David Batra, Rachel Mohlin, Klara Zimmergren, Mads Ousdal
Regi: Mikael Syrén

Läs även andra bloggares åsikter om David Batra, Johan Glans, filmrecension, komedi

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: David Batra, Filmrecension, Johan Glans, Komedi

Nobels Testamente, recension av filmen

23 februari, 2012 by Rosemari Södergren

Nobels Testamente
Betyg 2
Premiär 2 mars
Regi Peter Flinth

Liza Marklunds deckare Nobels testamente är den sjätte boken i serien om Annika Bengtzon. Den släpps nu som film och har fått en ny skådespelerska i rollen som journalisten Annika Bengtzon. Malin Crépin har nu trätt in i rollen som den nyhetshungriga envisa reportern, som har en del likheter med Liza Marklund.

Malin Crépin fungerar bra, hon gör det hon ska i filmen. Filmens ena behållning är listan av bra svenska skådespelare i rollerna. Vi har Björn Kjellman som den rätt fjantiga tidningschefen Anders Schyman, Leif Andrée som nattchefen Spiken, Björn Granath som vetenskapsmannen Ernst Ericsson och Johan Holmberg som Sören Hammarsten.

Sidohistorierna fungerar bäst, skildringen av familjelivet som strular när det är som mest att göra på jobbet är typisk. Jag tror många också känner igen sig i den förtvivlan och ilska Annika känner när sonen Kalle blir mobbad av ett annat barn. Tölpen till sambo är förstås helt oförstående.

En annan rolig del är skildring av redaktionen på en kvällstidning med den typiska konkurrensen mellan reportrar. Filmen liksom boken sätter fingret på den ytlighet som ofta styr nyhetsvärderingen. Extra rolig är nöjeschefen, som inte är överdriven som det kan tyckas.

Deckarhistorien däremot tänder aldrig till. Annika Bengtzon är utskickad för att rapportera från festligheterna kring Nobelfesten. Annika tvingas av nattchefen att stanna kvar till dansen.

En liten detalj berättelsen som inte är logisk: när Annika rapporterat klart från middagen och vill åka hem får hon order att stanna kvar och rapportera från dansen också. Fotografen som var med har redan dragit hem. Hur troligt är det att en stor kvällstidning är så slarvig i sin planering att reportern inte vet om i förväg att han eller hon ska stanna kvar och skriva om dansen också? Är det verkligen så illa med redaktionernas planering?

En mystisk kvinna i aftonklänning smyger sig obemärkt in på Nobelfesten i Stockholm. Hon råkar stöta till Annika som dansar. Mitt på dansgolvet skjuter den mystiska kvinnan den israeliske Nobelpristagaren i medicin, Aaron Wiesel, och Nobelkommitténs ordförande Caroline von Behring.
Annika Bengtzon får dock inte skriva om dramat, polisen lägger yttrandeförbud på henne eftersom hon är ett vittne.

En islamistisk terrorgrupp tar på sig ansvaret för morden. Hela världens medier rapporterar om religiösa motiv med kopplingar till Mellanöstern, men Annika förstår givetvis snabbt att de är på fel spår. Annika forskar efter svaret på dramat i vetenskapsvärlden och bland forskare istället.

Kriminalhistorien är seg och svårt att känna något engagemang för. Allt för ofta vet jag som tittare vad som ska hända, inte för att jag läst boken utan för att filmen är övertydlig. Det är för mycket som berättas genom samtal mellan Annika Bengtzon och någon annan, istället för att det dramatiseras.

Musiken är bra, klassisk filmmusik, som fungerar i filmens början. En bit in i filmen blir det lite för mycket när musiken signalerar att det är spännande men jag som tittare inte tycker det är särskilt upphetsande.

Läs även andra bloggares åsikter om Liza Marklund, Annika Bengtzon, film, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Annika Bengtzon, Filmrecension, Liza Marklund, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 437
  • Sida 438
  • Sida 439
  • Sida 440
  • Sida 441
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 504
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in