Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Recension av Apornas Planet: (r)evolution som har premiär 17 augusti

by

Titel: Apornas Planet: (r)evolution (engelsk titel: Rise of the Planet of the Apes)

Betyg:3

Premiär: 17 augusti 2011

Apornas Planet: (r)evolution är den senaste i raden av filmer med samma tema. Människan har trängts undan och vår planet har tagits över av närbesläktade primater: aporna.

Apornas planetfilmernas historia går tillbaka till 1968 med den uppmärksammade och ekonomiskt framgångsrika Apornas Planet. I huvudrollen såg vi Charlton Heston som den ende överlevande av en grupp astronauter som kastas in i framtiden. De finner en värld där människan är stum och betraktas som skadedjur – världen behärskas nu av intelligenta apor.

I slutscenen är Taylor (Charlton Heston) på flykt och hittar resterna av frihetgudinnan på en öde strand. Vi förstår då att den sprängdes i det atomkrig som avsatte människan som härskare på jorden. Den filmen hade alltså ett pacifistiskt budskap.

Efter den första följde ytterligare fyra Apornas Planetfilmer med olika vinkling och plats i kronologin. Det gjordes också en kortlivad TV-serie.

Apornas Planet gjordes om och visades 2001 och fick blandade recensioner men gick med en hygglig vinst.

Apornas Planet: (r)evolution handlar om hur allt började. I den här versionen utsätter forskare chimpanser för ett genmanipulerat virus som de hoppas skall bota Altzheimer. En bieffekt är att intelligensen hos försöksdjuren höjs. Det som följer är förutsägbart men underhållande på många sätt.

Roligt är att kika efter vinkar till den första filmen. I filmen spolas den intelligente chimpansen Caesar omkull med en brandslang som straff för sin upproriskhet. Charlton Heston får samma behandling av aporna i den första filmen i en liknande situation.

Animationerna är lysande och det är svårt att skilja de animerade aporna från riktiga men jag kan inte låta bli att reagera på att rörelsemönster och minspel är så människolika. Filmskaparna verkar förutsätta att djur om de får intelligens kommer att bete sig som människor. Jag är inte lika säker på det.

Animationerna är som sagt imponerande men det blir färre människor i filmerna. Stunts och makeup ritas och renderas och upplevelsen att det är riktiga människor som skapar detta försvinner. Hur häftigt och välgjort resultatet än är. Färre människors idéer kommer till uttryck i filmskapandet och risken är att filmer mer och mer liknar varandra och nyskapandet blir lidande.

Sammanfattnings fann jag filmen underhållande och fascinerades av hur animationstekniken använts, med reservation för att chimpansernas akrobatik hade vunnit på att tonas ner lite. Betyget 3 ger jag för att animationstekniken ibland går överstyr och historien är trots allt ett omtugg av en fascinerande idé som inte tillförs så mycket nytt. Skådespelarinsatserna är inte heller något speciellt

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om

,

,

,

Jag saknar dig – gripande film om förlorad syster

by

Erica och Hanna Midfjäll.

Titel: Jag saknar dig
Betyg: 4
Svensk premiär: 19 augusti 2011

Till att börja med liknar Jag saknar dig en ganska vanlig ungdomsfilm. Handlingen kretsar kring de snart 15-åriga tvillingsystrarna Cilla och Tina som kämpar med sina identiteter. Det handlar om syskon-, föräldra- och kompisrelationer i den ömtåliga period som 14-15-årsåldern är. Tina (Erica Midfjäll) är populär bland killarna och mest intresserad av smink och sin senaste förälskelse. Cilla (Tina Midfjäll) är konstnärssjälen och idealisten och drömmer om att bli regissör. Också hon blir så småningom kär, i sångaren i bandet Ailu Crash (Ludde Nilsson).

Men det finns en stor skillnad mellan Jag saknar dig och andra tonårsskildringar: att vi hela tiden är medvetna om att Cilla inte kommer att få uppleva sin 15-årsdag eftersom hon kommer att dö i en bilolycka. Trots den vetskapen – eller kanske just därför – blir Cillas död oerhört tragisk. Tårarna strömmar och det tar en bra stund innan jag kan koncentrera mig ordentligt på handlingen igen.

Jag ger Jag saknar dig en stark 4 i betyg för den trovärdiga skildringen av det vacuum som uppstår när Cilla är borta och Tina blir ensam kvar. Det känns nästan som man är en av alla runt omkring Tina som påverkas av sorg och skuldkänslor. Ja, det är väldigt sorgligt, men ändå finns det ett ljus i filmen. Samtidigt som det är en tragedi är det en utvecklingshistoria om Tina, som hittar sig själv på ett nytt sätt och som till slut kan gå vidare ur sin sorg.

Jag saknar dig ger också en fascinerande bild av hur det är att ha en enäggstvilling – en syster som är så lik en själv men som ändå kan vara så olik, av Tinas och Cillas nära relation som innehåller en hel del bråk men som är fylld av kärlek.

Jag saknar dig är en filmatisering av Peter Pohls ungdomsbok Jag saknar dig, Jag saknar dig! som han erhållit Augustpriset för. Filmen Jag saknar dig har redan belönats med publikens pris på Göteborgs filmfestival, där den hade smygpremiär, och tilldelats Unga filmjuryns pris på BUFF 2011. Äktheten i boken och filmen kan hänga ihop med att de är baserade på en verklig historia. Peter Pohl skrev romanen tillsammans med tonåriga Kinna Gieth, som själv förlorade sin tvillingsyster i en olycka. Men en stor del av filmens kvaliteter får nog också tillskrivas regin av Anders Grönros, som tidigare bland annat regisserat filmer som Agnes Cecilia och Glasblåsarens barn.

Filmen är definitivt inte enbart en ungdomsfilm utan ses med behållning av alla åldersgrupper (glöm inte näsduken bara).

På fredag den 19 augusti är det premiär för Jag saknar dig i Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala, Lund, Örebro, Linköping, Karlstad, Helsingborg, Västerås, Norrköping, Gävle, Sundsvall, Jönköping, Luleå, Växjö, Borås, Eskilstuna, Östersund, Skövde, Skellefteå, Kristianstad, Karlskrona, Falun, Uddevalla, Vänersborg, Nyköping, Örnsköldsvik, Ystad, Hudiksvall, Kungälv, Sandviken, Ludvika, Vimmerby, Arvika, Vara, Kalix, Hyltebruk, Hedemora, Båstad, Piteå, Boden, Nynäshman, Kiruna, Ängelholm, Höganäs, Ulricehamn, Jakobsberg, Hässleholm, Enköping, Tranås, Eksjö, Leksand, Bengtsfors, Skurup, Varberg, Skärhamn, Sollentuna, Kungsbacka, Karlshamn, Ronneby, Katrineholm, Rättvik, Tierp och Grebbestad.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

En förhandstitt på Horrible Bosses

by

Titel: Horrible bosses
Betyg: 2
Premiär: 12 augusti 2011

Horrible Bosses är en amerikansk grabbfilm men det finns väldigt lite jag känner igen mig i här.

Det är roligt att se Donald Sutherland men han dör tyvärr i de första tio minuterna. Jamie Foxx hänger med som mordkonsult och han gör faktiskt filmen uthärdlig.

Handlingen:

För Nick, Kurt och Dale finns det bara en sak som gör deras dagar lite mer uthärdliga: drömmen om att slippa sina odrägliga chefer. En blöt kväll bestämmer de sig för att det är dags att gå från fantasi till handling och där och då gör de tre vännerna en plan för att göra sig av med sina respektive arbetsgivare för gott.

Som sagt är Jamie Foxx den stora behållningen i den här filmen. Han har vunnit flera Oscar, bland annat för sin roll som Ray Charles i Ray från 2004 och är bemärkt för att han spelar piano själv i filmen.

Humorn i filmen kretsar kring kiss, bajs, knark och sex och det blir väldigt tröttsamt. Budskapet är att du som människa är ett offer för omständigheter eller andras nycker.

Nä, det är nog en alldeles för allvarlig syn på den här filmen och Jamie Foxx är faktiskt värd att sitta kvar för. Men jag saknar kombinationen intelligens och humor som en gång fanns till och med i amerikanska filmer. Människor är ju inte så här dumma.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kvinnorna på sjätte våningen, recension

by

Titel: Kvinnorna på sjätte våningen
Betyg: 3
Svensk premiär: 12 augusti 2011

Monsieur Joubert är en stel och försiktig aktiemäklare i Paris i 1960-talets Paris. Han äger också en fastighet där han bor tillsammans med sin fru och deras två söner, när de inte är på internatskolan, vill säga. När Jouberts mamma dör vill frun rensa bort saker efter mamman, men då blir hembiträdet så arg att hon säger upp sig. Hembiträdet har varit i familjen i mer än tjugo år och känner sig som en i familjen. Fast riktigt en i familjen är hon ju inte. När hon packar sina saker och drar har hennes arbetsgivare ingen aning om vart hon åker.

Nå, livet måste förstås gå vidare och en bättre ställd familj i över medelklassen måste självklart ha ett nytt hembiträde. Den här gången rekryterar den franska rikemansfamiljen en spansk flicka. Spanska hembiträden är på modet, de är ofta billigare än de franska och jobbar fler timmar.

Monsieur Joubert hyr ut sjätte våningen i sin fastighet åt spanska hembiträden och en av dem har en systerdotter, Maria, som behöver ett jobb och får jobbet.

Av en tillfällighet kommer Monsieur Joubert upp på sjätte våningen. Han får då se vilken misär de spanska hembiträdena lever i, men en toalett som det är stopp i och inga handfat på rummen och bara kallt vatten att tvätta sig i. Det blir en chockartad upplevelse för Monsieur Joubert. Att det är sådana klyftor mellan hans liv och deras, det tar på honom och ger honom något att tänka på. Han tar också itu med det och kallar genast in en rörmakare som får laga toaletten.

Den första timmen av filmen är rolig och en varm berättelse om två samhällsklasser som stöter emot varandra, de lågavlönade föraktade spanska hembiträdena och de välbeställda mer eller mindre fisförnäma fransmännen.

Filmen är snyggt filmad med miljöer och kläder från den tidsepoken och många duktiga skådespelare imponerar. Flera scener är riktigt roliga, som när Maria ska provjobba en dag och alla hembiträden rycker in och hjälper henne att ta hand om alla disk, städning, tvätt och strykning. Första två tredjedelar av filmen håller den hög kvalitet, framför allt för att den hyggligt undviker klyschor och skildrar människor trovärdigt.

Monsieur Jouberts fru är visserligen en bortskämd och självfixerad kvinna men är ändå intresserad av sitt hembiträde. Mitt i sin jagfixering vill hon ändå vara en slags väninna till hembiträdet, vara någon hon kan tala med och få råd av. De arbetande spanska hembiträdena har sin stolthet och vet att de aldrig på riktigt kan bli vänner med arbetsgivarna. Filmen har flera intressanta aspekter, som sönerna som kommer hem och vill vara revolutionära samtidigt som de är skitstövlar mot de anställda.

Sista tredjedelar verkar det däremot som omanusförfattaren och regissören haft svårigheter att sy ihop berättelsen. Fast det fanns flera utlagda trådar som inte följdes upp och egentligen kunde gett ett mer dynamiskt slut. Sista halvtimmen blir seg och känns konstruerad. För att inte förstöra för den som tänker se filmen ska jag inte berätta vad som händer då. Det som är mer romantiskt lagd kan dock köpa den delen också och då kanske de ger filmen ännu högre betyg. Det är lite en fråga om tycke om smak.

Dessutom är det nästan alltid roligt att se en välgjord europeisk film.

Regi: Philippe Le Guay

I rollerna: Fabrice Luchini (Paris, Intima Främlingar), Carmen Maura (Allt om min mamma, Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott), Lola Dueñas (Gråta med ett leende, Tala med henne) med flera.

Originaltitel: Les femmes du 6ème étage

Regi: Philippe Le Guay
Skådespelare: Fabrice Luchini, Sandrine Kiberlain, Natalia Verbeke, Carmen Maura, Lola Dueñas
Land: Frankrike
Originaltitel: Les femmes du 6ème étage

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Captain America – the first avenger – en enda lång gäspning

by

Titel: Captain America – the first avenger
Betyg: 1
Premiär: 12 augusti 2011

Captain America – the first avenger är ytterligare en film om en superhjälte och seriefigur. Det har varit många filmer i den genren i år, kanske lite av en inflation av seriehjältar. Inte många av dessa filmer har varit stora filmupplevelser. Det är inte Captain America heller.

Först och främst är filmen för lång. Den är två timmar och fyra minuter – men även om den hade hållit sig inom normallängd hade den varit seg. Jag tror inte ens att älskare av action och kulsprutedueller orkar med stridsscenerna, som inte tillför något till berättelsen, inte är spännande. Även om en berättelse om en seriefigur och superhjälte aldrig är trovärdig måste den ändå vara trovärdig inom sin berättelses ramar. Det är inte händelserna i Captain America. Superboven Johann Schmidt (spelad av Hugo Weaving) förlorar den ena striden efter den andra bara för att dyka upp igen på en ny stridsscen ännu mäktigare, farligare och med ännu fler soldater.

Första femton-tjugo minuterna av filmen började lovande. Den unge Chris Evans är en rätt blåst ung amerikansk man i USA under andra världskriget. Han är liten och vek, kan inte slåss, har astma och flera andra medicinska problem. Trots det är han envist fixerad vid att han vill ut i kriget för USA. Han söker värvning om och om igen, men blir givetvis inte godkänd. När Chris gör ännu ett hysteriskt försök att bli antagen till armén blir han iakttagen av Dr. Abraham Erskine (spelad av Stanley Tucci). Doktorn har forskat fram en slags medicin/drog som kan ge en man superkrafter.

Steve godkänns och får rycka in i armén där han hamnar i en trupp under ledning av Colonel Chester Phillips (spelad av Tommy Lee Jones). Soldaterna utsätts för ett antal prov och får veta att en av dem ska bli uttagen till ett specialuppdrag (som är att få superkrafterna.)

Steve Rogers (spelad av Chris Evans) är minst av alla, med sämst kondition och svagast, visar sig dock vara både smartast och ha störst mod. Givetvis vinner han utmaningen och får superkrafter. Den biten av filmen är visserligen förutsägbar, men ändå dramatisk underhållande. Det är ju faktiskt smartare att göra den svagaste länken starkast, de starka är ju redan starka.

Sedan börjar historien bli totalt långtråkig. Filmens bov har också superkrafter och han är med i Hitlers armé men vill ha eget världsherravälde. Han sviker Hitler och startar ett eget krig och i jämförelse med honom blir ju till och med Hitler och hans kumpaner vettiga.

Johann Schmidt, en bov som föds ur Hitlers arme men överger och sviker Hitler och är ett ännu större monster. Nej, det blir bara för mycket. Trots att rollen spelas av en av mina favoritskådespelare är det varken roande eller spännande eller engagerande.

Jag såg förhandsvisningen i 3D och om du av något skäl ändå ska se filmer: försök slippa den i 3D-version, om det nu finns någon sådan. 3D fungerar inte, människorna blir som genomskinliga. Det är först i eftertexterna som det blir någon stuns i 3D. Ja, eftertexterna är tecknade. 3D fungerar hittills bara bra i animerade filmer.

Berättelsen är alltför förutsägbar, det blir aldrig spännande. I princip är det inget som överraskar mer än att första halvtimmen har en hygglig berättelse.

För den som liksom jag är genomtrött på alla filmer som hyllar våld som lösning på konflikter och filmer som oreserverat hyllar den traditionella mansrollen blir filmen en enda lång gäspning. Det hjälper inte ens att Tommy Lee Jones gör en bra roll och Hugo Weaving är med.

Rollista:
Chris Evans – Steve Rogers/Captain America
Hayley Atwell – Peggy Carter
Sebastian Stan – James ”Bucky” Barnes
Tommy Lee Jones – Överste Chester Phillips
Hugo Weaving – Johann Schmidt/Red Skull
Dominic Cooper – Howard Stark
Richard Armitage – Heinz Kruger
Stanley Tucci – Dr. Abraham Erskine
Toby Jones – Dr. Arnim Zola
Neal McDonough – Timothy ”Dum Dum” Dugan
Derek Luke – Gabe Jones
Kenneth Choi – Jim Morita
JJ Feild – Montgomery Falsworth
Bruno Ricci – Jacques Dernier
Samuel L. Jackson – Nick Fury (cameo)

Här är filmens officiella hemsida.

Uppgifter om Captain America från Wikipedia:
Captain America är en fiktiv superhjälte skapad av Jack Kirby och Joe Simon under andra världskriget. Figuren har sedermera blivit en av hörnstenarna i Marvels serieuniversum, såväl i sin egen tidning men även som en av hörnpelarna i tidningen om superhjältegruppen Avengers. Han uppträdde första gången i Timely Comics Captain America Comics #1 som gavs ut i mars 1941. Hans alterego är Steve Rogers.
Kända serieskapare som arbetat med Captain America är, förutom Simon och Kirby: Stan Lee, Jim Steranko, Roger Stern, John Byrne, J.M. DeMatteis, Mike Zeck, Mark Gruenwald och Mark Waid.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,