Titel: Kvinnorna på sjätte våningen
Betyg: 3
Svensk premiär: 12 augusti 2011
Monsieur Joubert är en stel och försiktig aktiemäklare i Paris i 1960-talets Paris. Han äger också en fastighet där han bor tillsammans med sin fru och deras två söner, när de inte är på internatskolan, vill säga. När Jouberts mamma dör vill frun rensa bort saker efter mamman, men då blir hembiträdet så arg att hon säger upp sig. Hembiträdet har varit i familjen i mer än tjugo år och känner sig som en i familjen. Fast riktigt en i familjen är hon ju inte. När hon packar sina saker och drar har hennes arbetsgivare ingen aning om vart hon åker.
Nå, livet måste förstås gå vidare och en bättre ställd familj i över medelklassen måste självklart ha ett nytt hembiträde. Den här gången rekryterar den franska rikemansfamiljen en spansk flicka. Spanska hembiträden är på modet, de är ofta billigare än de franska och jobbar fler timmar.
Monsieur Joubert hyr ut sjätte våningen i sin fastighet åt spanska hembiträden och en av dem har en systerdotter, Maria, som behöver ett jobb och får jobbet.
Av en tillfällighet kommer Monsieur Joubert upp på sjätte våningen. Han får då se vilken misär de spanska hembiträdena lever i, men en toalett som det är stopp i och inga handfat på rummen och bara kallt vatten att tvätta sig i. Det blir en chockartad upplevelse för Monsieur Joubert. Att det är sådana klyftor mellan hans liv och deras, det tar på honom och ger honom något att tänka på. Han tar också itu med det och kallar genast in en rörmakare som får laga toaletten.
Den första timmen av filmen är rolig och en varm berättelse om två samhällsklasser som stöter emot varandra, de lågavlönade föraktade spanska hembiträdena och de välbeställda mer eller mindre fisförnäma fransmännen.
Filmen är snyggt filmad med miljöer och kläder från den tidsepoken och många duktiga skådespelare imponerar. Flera scener är riktigt roliga, som när Maria ska provjobba en dag och alla hembiträden rycker in och hjälper henne att ta hand om alla disk, städning, tvätt och strykning. Första två tredjedelar av filmen håller den hög kvalitet, framför allt för att den hyggligt undviker klyschor och skildrar människor trovärdigt.
Monsieur Jouberts fru är visserligen en bortskämd och självfixerad kvinna men är ändå intresserad av sitt hembiträde. Mitt i sin jagfixering vill hon ändå vara en slags väninna till hembiträdet, vara någon hon kan tala med och få råd av. De arbetande spanska hembiträdena har sin stolthet och vet att de aldrig på riktigt kan bli vänner med arbetsgivarna. Filmen har flera intressanta aspekter, som sönerna som kommer hem och vill vara revolutionära samtidigt som de är skitstövlar mot de anställda.
Sista tredjedelar verkar det däremot som omanusförfattaren och regissören haft svårigheter att sy ihop berättelsen. Fast det fanns flera utlagda trådar som inte följdes upp och egentligen kunde gett ett mer dynamiskt slut. Sista halvtimmen blir seg och känns konstruerad. För att inte förstöra för den som tänker se filmen ska jag inte berätta vad som händer då. Det som är mer romantiskt lagd kan dock köpa den delen också och då kanske de ger filmen ännu högre betyg. Det är lite en fråga om tycke om smak.
Dessutom är det nästan alltid roligt att se en välgjord europeisk film.
Regi: Philippe Le Guay
I rollerna: Fabrice Luchini (Paris, Intima Främlingar), Carmen Maura (Allt om min mamma, Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott), Lola Dueñas (Gråta med ett leende, Tala med henne) med flera.
Originaltitel: Les femmes du 6ème étage
Regi: Philippe Le Guay
Skådespelare: Fabrice Luchini, Sandrine Kiberlain, Natalia Verbeke, Carmen Maura, Lola Dueñas
Land: Frankrike
Originaltitel: Les femmes du 6ème étage
Läs även andra bloggares åsikter om film, Paris, Kvinnorna på sjätte våningen, filmrecension