Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

ungdomsfilm

Filmrecension: Vinterviken

by

Vinterviken
Betyg 4
Premiär på Netflix 8 september 2021
Regi Alexis Almström
Manus Dunja Vujovic på bok av Mats Wahl

Filmen Vinterviken som kom 1996 byggde på Mats Wahls ungdomsbok med samma namn, utgiven 1993. Boken liksom filmen om två ungdomar i Stockholm från olika klassbakgrund som blir förälskade blev båda stora succéer. Johnjohn bor i en förort, ett område som idag kallas utanförskapsområde, medan Elisabeth bor i välbärgade villaområdet som syns på andra sidan viken från förorten. Nu har en ny filmatisering av samma berättelse gjorts.

Berättelsen utspelas i Stockholm år 2021 och kretsar runt en kärlekshistoria mellan Elisabeth och John-John. De två ungdomarna växer upp i Stockholm, men lever helt olika liv – ekonomiskt, socialt och kulturellt. Men deras två världar kolliderar när de börjar i samma gymnasieklass. En liten anteckning i kanten bara: de ska utspelas 2021 men pandemin nämns inte. Det är likadant med många filmer som kommit i år, har jag märkt. Filmskaparna låtsas som om pandemin inte funnits. Fast det spelar inte så stor roll eftersom filmens handling till stor utspelas bland tonåringar som ändå inte varit påverkade av restriktioner nämnvärt. Visst har gymnasier periodvis haft undervisning på distans men enligt rapporter från olika redaktioner har ungdomar levt i stort sett som vanligt. Hur som helst, i filmen finns inget om pandemin. Men det gör inget, berättelsen håller och behöver inte ha tidsangivelse genom pandemin.

Den nya filmen är anpassad till vår tid. Jag är väl skeptisk till att det egentligen hade behövts, grundberättelsen är ändå likadan. Det är en berättelse som är lika aktuell, om inte ännu mer aktuell idag, som för trettio år sedan. Klyftorna mellan grupper i samhället har inte minskat under dessa trettio år.

Jag tror ju att filmen från 1996 ses med stor behållning fortfarande idag. Men liksom många klassiska draman sätts upp världen över om och om igen, så visst fungerar det att göra en nytolkning av samma berättelse. Den nya Vinterviken fungerar jättebra. Berättelsen känns både trovärdig och engagerande. Det är en vacker kärlekshistoria om håller än idag, utan tvekan. Regissören har tagit itu med berättelsen med varsam hand och inte överbetonat att det är vår tid.

Huvudpersonerna Elisabeth och John-John spelas så bra av Elsa Öhrn, som gör sin skådespelardebut och tidigare utsetts till stjärnskott av Dagens Nyheter, och John-John som porträtteras av nykomlingen Mustapha Aarab (har en roll i tv-serien Björnstad).

De är charmiga och jätteduktiga. Jag tror vi kommer att se mycket mer av dem framöver. Rätt val av skådespelare är en nyckel till att filmen är så bra. Rollistan innehåller flera av Sveriges duktigaste skådespelare som Magnus Krepper i rollen som Frank, Elisabeths pappa, och Marika Lagercrantz som Victoria, Elisabeths sura farmor. Eurovisionvinnaren Loreen är med i rollen som Maria. En annan nyckel till att filmen är så bra är att regissören inte överbetonat att det är år 2021. Ungdomarna finns på sociala medier men det viktiga är inte vad som händer på Instagram eller Snapchat utan i deras verkliga liv. En bra och stark historia som fungerar väl att filmas än en gång.

Om Elsa Öhrn och Mustapha Aarab
Elsa Öhrn – 18 år
Vinterviken är Elsa Öhrns skådespelardebut. Elsa är född och uppvuxen på Södermalm i Stockholm och har sedan barnsben siktat på att jobba med film och teater. Hon har tidigare studerat musikal på Kulturama och påbörjar snart sitt tredje år på teaterprogrammet på Södra Latins gymnasium.

Mustapha Aarab – 17 år
Mustapha är född i Agadir, Marocko och flyttade till Sverige för fyra år sedan där han idag bor i Stockholm. Mustapha gjorde sin skådespelardebut i tv-serien Björnstad – vilket väckte ett djupare intresse för skådespeleri.

Filmrecension: Ligg med mig

by

Titel: Ligg med mig
Betyg: 4
Visas under Stockholms Filmfestival, därefter svensk biopremiär den 9 december 2011

Med Fucking Åmål öppnade Lukas Moodysson upp dörrarna för svensk ungdomsfilm, speciellt med sin lika delar allvar och humor som tillsammans skapade trovärdiga karaktärer att relatera till. Sedan dess har det visserligen kommit en och en annan film som gått i samma fotspår, men aldrig nått upp till samma nivå. Nu är det dock dags att lämna över stafettpinnen till Norge, i och med denna komiska ungdomsskildring till Ligg med mig (originaltitel: Få meg på, for faen) som handlar om 15-åriga Alma som bor med sina ensamstående moder i en liten händelselös håla i inte så centrala Norge. Där går man i skolan, hänger på ungdomsgården för att festa och dricka öl. Röka går också bra. Hasch om man ska vara extra tuff. Invånarantalet är lågt och det blir lätt att man hamnar utanför om skitsnacket går emot en. Vilket det snabbt gör för Alma (spelad av Helene Bergsholm) efter en incident på en fest. Resan från ganska normal ungdomlig tjej till utfryst outsider går fort och är intensiv. Suget som uppstår i fallet drar även med tittaren.

Redan från första bildrutan slår man an den inte så lågmälda humoristiska tonen för filmen, och sedan blir det inte tråkigare. Tvärtom. Skämten är lika intensiva som stående. Och trots detta finns det faktiskt plats för en mer seriös ton också, även om den inte blir låst till någon jätteseriös formulering kring ungdomlig nyfikenhet kring sin egna sexualitet. Istället utforskas den via sexuella telefonlinjer som upprings så ofta att Alma blir tilltalad vid namn och får gratis bonussamtal i slutet av månaden, eller flertalet fantasier och dagdrömmar. Och det som är så slående med allt detta är inte att det är just en ungdom, utan en kvinnlig sådan. Som tillåts påvisa sin sexuella frustration utan att behöva skämmas, eller helt tvärtom fryses ut på grund utav den; för att den anses tabu trots övriga ungdomar på skolan säkerligen känner samma sak. Detta är väldigt långt ifrån den 1800-tals-fromhet kvinnor ofta porträtteras med, eller för den delen shoppingersättande Sex and the City-ladies som tillsist får krypa till korset och erkänna de vill ha fast förhållande trots att de nekat det medan de ”legat runt och haft roligt” ett tag. Här är känslorna lika stormandes, brinnande heta som osäkra. Passionerade men trevande. Som det oftast är i den naiva ungdomen.

Även om filmmusiken aldrig lär få samma betydelse för varken filmens succé eller bandens dito som tidigare nämnda Fucking Åmål där det (numer nedlagda) svenska bandet Broder Daniel inte bara lyfte filmen och dess känsla utan tilläts träda fram själva både inom filmens gränser men även utanför i än större utsträckning, så finns det ändå stunder då den verkligen lyser upp även här och förgyller helhetsupplevelsen.

Trots den välformulerade och beskrivande titeln är det faktiskt väldigt givet att filmen inte enbart handlar om sex, utan relationer över huvud taget. Vänskap och kärlek får också plats inom filmens ramar. Om att finnas där för de som behöver det. Eller våga erkänna sina brister och fel för att kunna få den man verkligen vill ha. För allting är inte av ondo i denna nedåtgående spiral. Fel begås och dumma situationer uppstår. Men genom att backa, skratta åt situationen och sedan komma tillbaka med full kraft skapas ett ljus och löfte om att det löser sig. Vilket är välbehövligt för ungdomar som kan uppleva tuffa perioder av de mest triviala händelser.

Om man slutligen ska göra ytterligare en liknelse till den svenska ungdomsfilmen, för att påvisa denna titels överlägsenhet, så är det lika enkelt som effektivt att kolla på filmernas slutknorrar där någonting extra roligt ska sägas för att få folk att skratta en sista gång och förhoppningsvis minnas filmen extra länge på grund utav den käcka slutklämmen. Till exempel har vi Fjorton suger och ketchup-flaskan men bleknar ändå i jämförelse med denna humoristiska guldklimp som det antagligen kommer gnistra om även här. För att den är lika rolig som smart som den är väldigt enkel i sin framställning för att passa en bredare målgrupp. Och i det här fallet är det absolut ingenting dåligt med det. Tvärtom. Eftersom vi alla gör dumma saker ibland, som man gör när man är kär…

Text: Fredrik Gertz

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Jag saknar dig – gripande film om förlorad syster

by

Erica och Hanna Midfjäll.

Titel: Jag saknar dig
Betyg: 4
Svensk premiär: 19 augusti 2011

Till att börja med liknar Jag saknar dig en ganska vanlig ungdomsfilm. Handlingen kretsar kring de snart 15-åriga tvillingsystrarna Cilla och Tina som kämpar med sina identiteter. Det handlar om syskon-, föräldra- och kompisrelationer i den ömtåliga period som 14-15-årsåldern är. Tina (Erica Midfjäll) är populär bland killarna och mest intresserad av smink och sin senaste förälskelse. Cilla (Tina Midfjäll) är konstnärssjälen och idealisten och drömmer om att bli regissör. Också hon blir så småningom kär, i sångaren i bandet Ailu Crash (Ludde Nilsson).

Men det finns en stor skillnad mellan Jag saknar dig och andra tonårsskildringar: att vi hela tiden är medvetna om att Cilla inte kommer att få uppleva sin 15-årsdag eftersom hon kommer att dö i en bilolycka. Trots den vetskapen – eller kanske just därför – blir Cillas död oerhört tragisk. Tårarna strömmar och det tar en bra stund innan jag kan koncentrera mig ordentligt på handlingen igen.

Jag ger Jag saknar dig en stark 4 i betyg för den trovärdiga skildringen av det vacuum som uppstår när Cilla är borta och Tina blir ensam kvar. Det känns nästan som man är en av alla runt omkring Tina som påverkas av sorg och skuldkänslor. Ja, det är väldigt sorgligt, men ändå finns det ett ljus i filmen. Samtidigt som det är en tragedi är det en utvecklingshistoria om Tina, som hittar sig själv på ett nytt sätt och som till slut kan gå vidare ur sin sorg.

Jag saknar dig ger också en fascinerande bild av hur det är att ha en enäggstvilling – en syster som är så lik en själv men som ändå kan vara så olik, av Tinas och Cillas nära relation som innehåller en hel del bråk men som är fylld av kärlek.

Jag saknar dig är en filmatisering av Peter Pohls ungdomsbok Jag saknar dig, Jag saknar dig! som han erhållit Augustpriset för. Filmen Jag saknar dig har redan belönats med publikens pris på Göteborgs filmfestival, där den hade smygpremiär, och tilldelats Unga filmjuryns pris på BUFF 2011. Äktheten i boken och filmen kan hänga ihop med att de är baserade på en verklig historia. Peter Pohl skrev romanen tillsammans med tonåriga Kinna Gieth, som själv förlorade sin tvillingsyster i en olycka. Men en stor del av filmens kvaliteter får nog också tillskrivas regin av Anders Grönros, som tidigare bland annat regisserat filmer som Agnes Cecilia och Glasblåsarens barn.

Filmen är definitivt inte enbart en ungdomsfilm utan ses med behållning av alla åldersgrupper (glöm inte näsduken bara).

På fredag den 19 augusti är det premiär för Jag saknar dig i Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala, Lund, Örebro, Linköping, Karlstad, Helsingborg, Västerås, Norrköping, Gävle, Sundsvall, Jönköping, Luleå, Växjö, Borås, Eskilstuna, Östersund, Skövde, Skellefteå, Kristianstad, Karlskrona, Falun, Uddevalla, Vänersborg, Nyköping, Örnsköldsvik, Ystad, Hudiksvall, Kungälv, Sandviken, Ludvika, Vimmerby, Arvika, Vara, Kalix, Hyltebruk, Hedemora, Båstad, Piteå, Boden, Nynäshman, Kiruna, Ängelholm, Höganäs, Ulricehamn, Jakobsberg, Hässleholm, Enköping, Tranås, Eksjö, Leksand, Bengtsfors, Skurup, Varberg, Skärhamn, Sollentuna, Kungsbacka, Karlshamn, Ronneby, Katrineholm, Rättvik, Tierp och Grebbestad.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,