Filmrecension: Ligg med mig

Titel: Ligg med mig
Betyg: 4
Visas under Stockholms Filmfestival, därefter svensk biopremiär den 9 december 2011

Med Fucking Åmål öppnade Lukas Moodysson upp dörrarna för svensk ungdomsfilm, speciellt med sin lika delar allvar och humor som tillsammans skapade trovärdiga karaktärer att relatera till. Sedan dess har det visserligen kommit en och en annan film som gått i samma fotspår, men aldrig nått upp till samma nivå. Nu är det dock dags att lämna över stafettpinnen till Norge, i och med denna komiska ungdomsskildring till Ligg med mig (originaltitel: Få meg på, for faen) som handlar om 15-åriga Alma som bor med sina ensamstående moder i en liten händelselös håla i inte så centrala Norge. Där går man i skolan, hänger på ungdomsgården för att festa och dricka öl. Röka går också bra. Hasch om man ska vara extra tuff. Invånarantalet är lågt och det blir lätt att man hamnar utanför om skitsnacket går emot en. Vilket det snabbt gör för Alma (spelad av Helene Bergsholm) efter en incident på en fest. Resan från ganska normal ungdomlig tjej till utfryst outsider går fort och är intensiv. Suget som uppstår i fallet drar även med tittaren.

Redan från första bildrutan slår man an den inte så lågmälda humoristiska tonen för filmen, och sedan blir det inte tråkigare. Tvärtom. Skämten är lika intensiva som stående. Och trots detta finns det faktiskt plats för en mer seriös ton också, även om den inte blir låst till någon jätteseriös formulering kring ungdomlig nyfikenhet kring sin egna sexualitet. Istället utforskas den via sexuella telefonlinjer som upprings så ofta att Alma blir tilltalad vid namn och får gratis bonussamtal i slutet av månaden, eller flertalet fantasier och dagdrömmar. Och det som är så slående med allt detta är inte att det är just en ungdom, utan en kvinnlig sådan. Som tillåts påvisa sin sexuella frustration utan att behöva skämmas, eller helt tvärtom fryses ut på grund utav den; för att den anses tabu trots övriga ungdomar på skolan säkerligen känner samma sak. Detta är väldigt långt ifrån den 1800-tals-fromhet kvinnor ofta porträtteras med, eller för den delen shoppingersättande Sex and the City-ladies som tillsist får krypa till korset och erkänna de vill ha fast förhållande trots att de nekat det medan de ”legat runt och haft roligt” ett tag. Här är känslorna lika stormandes, brinnande heta som osäkra. Passionerade men trevande. Som det oftast är i den naiva ungdomen.

Även om filmmusiken aldrig lär få samma betydelse för varken filmens succé eller bandens dito som tidigare nämnda Fucking Åmål där det (numer nedlagda) svenska bandet Broder Daniel inte bara lyfte filmen och dess känsla utan tilläts träda fram själva både inom filmens gränser men även utanför i än större utsträckning, så finns det ändå stunder då den verkligen lyser upp även här och förgyller helhetsupplevelsen.

Trots den välformulerade och beskrivande titeln är det faktiskt väldigt givet att filmen inte enbart handlar om sex, utan relationer över huvud taget. Vänskap och kärlek får också plats inom filmens ramar. Om att finnas där för de som behöver det. Eller våga erkänna sina brister och fel för att kunna få den man verkligen vill ha. För allting är inte av ondo i denna nedåtgående spiral. Fel begås och dumma situationer uppstår. Men genom att backa, skratta åt situationen och sedan komma tillbaka med full kraft skapas ett ljus och löfte om att det löser sig. Vilket är välbehövligt för ungdomar som kan uppleva tuffa perioder av de mest triviala händelser.

Om man slutligen ska göra ytterligare en liknelse till den svenska ungdomsfilmen, för att påvisa denna titels överlägsenhet, så är det lika enkelt som effektivt att kolla på filmernas slutknorrar där någonting extra roligt ska sägas för att få folk att skratta en sista gång och förhoppningsvis minnas filmen extra länge på grund utav den käcka slutklämmen. Till exempel har vi Fjorton suger och ketchup-flaskan men bleknar ändå i jämförelse med denna humoristiska guldklimp som det antagligen kommer gnistra om även här. För att den är lika rolig som smart som den är väldigt enkel i sin framställning för att passa en bredare målgrupp. Och i det här fallet är det absolut ingenting dåligt med det. Tvärtom. Eftersom vi alla gör dumma saker ibland, som man gör när man är kär…

Text: Fredrik Gertz

Läs även andra bloggares åsikter om Ungdomsfilm, Stockholms filmfestival