• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

En fiende att dö för – med doft av Guldbaggar

6 mars, 2012 by Rosemari Södergren

En fiende att dö för
Betyg 4
Premiär 16 mars
Regi och manus: Peter Dalle

Några forskare från olika länder åker till Svalbard för ett forskningsprojekt: två tyskar, två engelsmän, en svensk och en norsk sjökapten och rysk besättning, strax före utbrottet av andra världskriget. Skuggan av konflikterna mellan länderna vilar över dem, men de är ju vetenskapsmän. Vetenskap har inte med politik att göra. Eller? Besättningen ställs inför svåra val.

”En fiende att dö för” är en ny film av Peter Dalle. Många förknippar nog Peter Dalle med komedier, han har ju varit med i en hel del. Med den här filmen visar har en helt annan sida.

Handlingen utspelar sig i hösten 1939 då Tyskland satt ihop en expedition för att leta efter bevis på Pangeateorin, Alfred Wegeners idé om att alla världsdelar en gång har hängt samman. Teorin diskuterades flitigt av en mängd forskare under 1900-talets tidiga decennier. Beviset de ska söka efter är ämnet Antracit som de ska hitta i fossil. En tysk geolog, Friedrich, och hans assistent Leni, leder expeditionen. Med på resan finns också framstående forskare, två engelsmän och en svensk – Gustav de Geer – samt skeppets norske kapten och den ryska besättningen.

Den svenske forskaren, Gustav de Geer (spelas av mycket bra av Richard Ulfsäter), är sprängämnesexpert vilket behövs för att kunna få fram stenar med antracit. Han har kommit på en metod att göra det på ett effektivt sätt så att de underliggande lagren kommer fram.

Fotot är vackert och spännande. Svalbard och Antarktis och ett skepp som tar sig fram där – det är fantastiska vyer. Vi får till och med se en isbjörn.

Skildringen är intressant på flera sätt. Inget är svart eller vitt. Den tyske vetenskapsmannen Friedrich brottas med svåra kval, han känner solidaritet med sitt land men han drivs också av en önskan att föra vetenskapen framåt. Han är medlem i nazistpartiet för att han tror att den politiken ska föra något gott med sig. Då, 1939, visste ingen att miljoner människor skulle gasas ihjäl i koncentrationsläger.

Till och med den person som är den största boven (jag tänker inte avslöja vem) har sin svaga punkt.

Det är både ett drama, en actionfilm och en romantisk berättelse och jag fångades in av handlingen hela filmen. Inget är förutsägbart, filmens handling tar oväntade vändningar flera gånger.

Ibland är det som teater där rollerna gestaltar olika förhållningssätt kring krig, liv och vetenskap.

Regissören Peter Dalle har tillsatt rollistan med mycket bra skådespelare. Norrmannen Sven Nordin i rollen som sjökaptenen kommer vi att få se mer av i Sverige, han har ju en av huvudrollerna i musikalen La Cage Auf Folles som har premiär i höst på Oscarsteatern.

Richard Ulfsäter som Gustav de Geer borde vi få se mer av framöver. Han gör sin roll bra.

Svagheten är väl att kvinnan som så ofta i filmer mest får vara en person som männen blir förälskade i, trots att hon också är forskare, vilket inte kom fram så mycket.

Peter Dalle fick ju en Guldbagge 2011 för bästa manliga biroll för rollen som Gösta i Himlen är oskyldigt blå. Jag tror att det finns chans på fler baggar för honom. ”En fiende att dö för” är en av de bästa svenska filmerna jag sett på länge. Fast å andra sidan brukar Guldbaggegalans juryn inte alltid ha samma smak som jag har.

I rollerna: Richard Ulfsäter, Jeanette Hain, Tom Burke, Alan Corduner, Axel Prahl och Sven Nordin.
Regi och manus: Peter Dalle

Relaterat: DN

Läs även andra bloggares åsikter om Peter Dalle, film, filmrecension, Richard Ulfsäter, Sven Nordin, Svalbard, isbjörnar, Pangeateorin

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, isbjörnar, Pangeateorin, Peter Dalle, Richard Ulfsäter, Scen, Svalbard, Sven Nordin

John Carter, en riktig rymdsaga

5 mars, 2012 by Rosemari Södergren

John Carter (3D)
Betyg 3
Svensk premiär 9 mars 2012
Regi: Andrew Stanton.

John Carter är en riktig Science Fiction-saga som till stor del utspelar sig på planeten Mars, som av dess invånare fått namnet Barsoom.

Två stora städer strider om makten över planeten Mars och mitt i det inbördeskriget hamnar jordvarelsen John Carter (spelas av Taylor Kitsch). John Carter är en avhoppad kavallerist i den amerikanska armén i slutet av 1880-talet som tröttnat på allt vad strider heter bara vill ägna sig åt att leta guld. På flykt undan armén hamnar han i en grotta med mystiska tecken och där möter han en utomjordisk varelse som har ett smycke som för honom John Carter till Mars.

Filmen är baserad på den första romanen i den klassiska sci-fi serien om Barsoom av Edgar Rice Burroughs.

Det är ett riktigt äventyr med rymdskepp och exotiska utomjordiska varelser. Carter möter en rad egendomliga invånare på planeten, som Tars Tarkas (Willem Dafoe) och den vackra prinsessan Dejah Thoris (Lynn Collins).

Filmen har många likheter med Star Wars – men egentligen är det ju Edgar Rice Burroughs berättelse som inspirerade till exempel Star Wars och andra science fiction-berättelser. Men nu kom Star Warsfilmerna före och därför känns det som att det här är en något sämre kopia.

Filmen är lång, drygt två timmar och en kvart och emellanåt var den lite seg. Jag hade en bra kvalitetsmätare i biosalongen när jag såg pressvisningen. Flera skolklasser i den ålder som väl måste betraktas som filmens målgrupp var också där. Ökenfolket på Mars hade ett lustigt språk vilket skolbarnen hängde på direkt och härmade högt. Förutom det var den yngre publiken mest tyst och det kom inte spontana applåder efteråt.

Varför lansera den i 3D? De allra första scenerna med rymdskepp och vy över rymden hade väl 3D-effekten någon funktion men i övrigt gör 3D-tekniken ännu så länge skådespelarna mer genomskinliga, vilket försämrar filmupplevelsen.

Förutom barn i mellanstadieåldern och möjligen högstadiet är väl science fictionfantaster filmens målgrupper. Andra får ut en söt rymdsaga med humor, men inte särskilt mycket spänning, det är väldigt förutsägbart vad som ska hända med några undantag mot slutet. Som jag redan nämnt är den något seg emellanåt men den får ett stort plus för att det inte är överdrivet många krigsscener med, även om det så klart finns några krigsscener med.

En sak som jag lagt märke till i många science fiction-filmer är att utomjordingarna alltid har så lustiga kläder, som karikatyrer från vikingatiden eller någon slags grottfolk och filmens hjältinna, prinsessan har förstås superkort kjol.

En annan sak jag funderar över är varför lösningen i konflikterna i äventyrsfilmer alltid är våld och att döda fienden? Ett ideal som knappast hyllas i samhället annars. Kanske är det bara flykt från verkligheten vi vill ha i äventyrsfilmer? John Carter fungerade bitvis bra men var inte en film som fick mig att glömma bort omgivningen.

Läs även andra bloggares åsikter om film, science fiction, John Carter

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: John Carter, Scen, Science fiction

Mera Köttbullar: Årets sötaste barnfilm

5 mars, 2012 by Redaktionen

Titel: Mera Köttbullar

Betyg: 4

När jag var liten var barnfilmerna som bäst. Efter att ha jobbat på dagis och sett vad dagens ynglingar ser på så vill jag bara gå och krypa ner under täcket, tills nu. Mera Köttbullar är Johan Hagelbäcks film på sex små avsnitt om köttbullar och deras familjer. Avsnitten är enkla och tar upp viktiga ämnen som utanförskap, ilska, kamratskap och mod på ett sätt som även de allra minste bör förstå. Sen är de små köttbullarna så fruktansvärt söta och svåra att inte älska.

Filmen riktar sig främst till de små, men kan även uppskattas av stora. Jag var den yngsta i salongen när jag såg filmen men fnissningar när det stora gaffeltrollet kommer var oändliga, så det är en film som även vuxna kan uppskatta. Mera köttbullar är endast 30minuter lång vilket är perfekt för en barnfilm. Att den är så kort gör även att det ständigt händer saker.

Filmen kommer att gå upp på 15 olika biografer runt om i landet.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension

Phnom Penh Lullaby – dokumentär som känns som ett drama

4 mars, 2012 by Rosemari Södergren

Phnom Penh Lullaby
Betyg 4
Visas på Tempo dokumentärfilmsfestival
Filmare: Pawel Kloc

En gripande skildring om ett udda par som lever i ett slumområde i Pnnom Penh i Kambodja. Hon, Saran, är alkoholiserad och har barn sedan tidigare äktenskap och han, Ilan Schickman, är en udda person från Israel. De lever i ett rum med cementväggar med sina två små döttrar och hela området kryllar av kriminalitet och prostituerade.

Saran vill att de ska gifta sig och flytta till Israel, Ilan drömmer om ett jämlikt äktenskap och vill inte återvända till Israel. Han misstänker också att det är något som inte stämmer riktigt. Det är något konstigt med hennes anhöriga som tar hand om hennes barn från tidigare äktenskap.

Det är samtidigt något med Ilan som gör att han inte känns som en vuxen. Han är snäll men väldigt, väldigt udda. Han försörjer familjen genom att spå i tarotkort och det gör dem inte rika precis. De lever i en ofattbar fattigdom.

Det är svårt att förstå hur filmaren kunde komma paret så nära och den känns mer som en dramafilm än en dokumentär.

Kameran visar bilder på övergivna barn, olika utslagna existenser, prostituerade och halickar som erbjuder också minderåriga. Det är svårt att ta till sig att detta är den värld vi lever i.

Filmaren har också fått komma paret så nära att han kan skildra deras bråk. Vi får till och med se när hon hotar att döda Ilan och en ruggig scen där en av döttrarna nästan blir såld.

Filmaren har valt att låta översättningen ge Ilan ett mer korrekt grammatiskt språk medan Saran talar mer okunnigt med ord som ”bombom” för att ha sex. Eller som när hon förklarar varför hon vill att de ska gifta sig: “You boom-boom me, no pay, why no marry”?
Genom att låta översättningen återge ett ordfattigt språk känner jag att jag är med där, i deras kommunikation.

Phnom Penh Lullaby skildrar ett liv så fjärran från livet i Sverige och vi kommer huvudpersonerna väldigt nära. Jag frågar mig: är det rätt att skildra ett par så tätt inpå? Jag vet inte. Men jag är ändå tacksam att ha fått se misären och ändå se att det finns människor som försöker hitta värdighet mitt i all skit.

Läs även andra bloggares åsikter om Phnom Penh Lullaby, dokumentärfilm, film, recension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Phnom Penh Lullaby, Recension, Scen

Filmrecension: Kairo 678 – skrämmande viktig

1 mars, 2012 by Rosemari Södergren

Kairo 678
Betyg 5
Sverigepremiär 9 mars 2012
Regi: Mohamed Diab
I rollerna: Nelly Karim, (Seba), Boushra (Fayza), Nahed El Sebai (Nelly), Omar El Saeed (Omar), Basem El Samra (Adel)

Kairo 678 skildrar tre unga kvinnors liv – Fayza, Seba och Nelly – i Egypten en tid före den arabiska våren. Alla tre kvinnorna har blivit sexuellt trakasserade i ett samhälle som är oerhört mansdominerande. En av kvinnorna, Nelly, bestämmer sig för att polisanmäla mannen som antastat henne. Polisen vägrar ta emot anmälan, men däremot går det bra att anmäla att hon utsatts för våld.

Nelly är en ganska tuff tjej. Hon jobbar som telefonförsäljare och på sin fritid satsar hon på att bli Egyptens första ståuppkomiker. Hennes pojkvän som också är ståppkomiker stöder hennes satsning. Men det egyptiska samhället vill inte ha någon rättegång om sexuella trakasserier. Nelly blir beskylld för att vilja förstöra Egyptens anseende. Det blir ett enormt tryck på henne från alla håll att hon ska avstå från att ställa förövaren inför rätta.

Fayza är gift med Adel och har två barn. Till skillnad från de två andra huvudpersonerna går hon klädd i slöja som täcker hennes hår och hon går klädd i traditionell muslimsk kappa för att dölja kroppen. Det hjälper inte, hon blir ständigt utsatt för tafsande män på bussen. Bussarna är ständigt överfulla.

De tre huvudrollerna kommer från olika samhällsklasser: Fayza kommer från lågavlönad arbetarklass med ständiga ekonomiska bekymmer, Sabe kommer från överklass och Nelly från medelklass. De har på olika sätt blivit sexuellt trakasserade och tar itu med det på olika sätt.

Kairo 678 skildrar kvinnors situation i ett land där problem med mäns sexuella trakasserier av kvinnor sopas under mattan. De tre unga kvinnorna tar kampen mot den gamla moralen och kvinnoförtrycket, trots gigantiskt motstånd från alla håll i ett samhälle med ett rättsväsende som inte är vana vid att sådana händelser blir offentliga och diskuteras öppet.

Kairo 678 visades i utsålda salonger under Göteborg Filmfestival och den har fått filmpris på filmfestivalen i Chicago och i Dubai.

Kairo 678 är en skrämmande och verklighetsbaserad historia om tre kvinnor och deras kamp för upprättelse och rättvisa kring upprepade sexuella övergrepp. Visst är det en angelägen film, men det höga betyget beror inte på att den är viktig utan på att berättelsen är starkt framförd, dramaturgiskt bra och den förenklar inget utan tar upp problemet ur olika aspekter. Som åskådare känner jag med karaktärerna och kan förstå också de vars reaktioner och åsikter jag inte delar.

Ett extra plus också för den finurlige polismannen som utreder brotten när en av de sextrakasserade unga kvinnorna börjat attackera förövarna med en pennkniv rakt in i skrevet.

Kairo 678 är regisserad av Mohamed Diab som är en av de mest erkända och anlitade manusförfattarna i Egypten. Han kommer från Ismailia, öster om Kairo. Han är ekonomiutbildad på universitet.
Sen många år skriver han för film och tv på heltid. Innan Kairo 678 skrev han manus till fyra långfilmer, regisserade av andra personer. Kairo 678 är hans regidebut.

En stark scen är när Fayza beskyller sina två vänner för att de är medskyldiga till att de trakasserats eftersom de inte klär sig lika strikt muslimskt som hon själv gör.

Relaterat: Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om Kairo 678, film, filmecension, recension, Egypten

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Egypten, Kairo 678, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 436
  • Sida 437
  • Sida 438
  • Sida 439
  • Sida 440
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 504
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in