Titel: Colombiana
Betyg: 1
Premiär: 16 september 2011
Fransmännen, som nästan alltid varit kända för sina egensinniga och unika spelfilmer, blir gång på gång svikna av sin landsman Olivier Megaton som skapar de mest Hollywood-ostiga actionfilmerna man kan tänka sig. Här finns, som vanligt, ingenting som vittnar om landgränser som går genom regissörens blod. Eller manusförfattarnas, Luc Besson och Robert Mark Kamen, heller, för den delen.
Jag vet egentligen inte vad som är värst; att man så desperat försöker spela på tittarens känslosträngar, eller att man gör det på sämsta möjliga (och patetiska) vis? Redan från början känns filmen nämligen otroligt fånig och fullkomligt orealistisk. Att ett nio-årigt barn som närvarar vid avrättningen av sina föräldrar, och sedan flyr gangstrarna för att ta sig ända från Columbia till Chicago för att tränas till yrkesmördare hos sin farbror känns… sådär. Inte för att jag har några problem med fantasifulla utsvävningar, men här bibehåller man varken någon slags illusionsartad logik eller trovärdighet hos karaktärerna. Tvärtom känns de plastiga och direkt omöjliga att relatera till eftersom allting känns så tvångsmässigt påklistrat. Skådespelarinsatserna; speciellt från huvudrollsinnehavaren Zoe Saldana (Avatar) samt Michael Vartan och Cliff Curtis, är inte mer livsingutande än en plastdocka man kan finna i en leksaksaffär. Dialogen känns snabbt ihopskriven och alla filmens scenarion tävlar om vilken som känns mest häftig. Tyvärr är svaret att ingen utav dem är det.
Men visst, man har faktiskt i alla fall försökt skapa ett enhetligt manus med någon slags logik. Problemet, bland alla andra, är bara att handlingen är alltför spretig med jobb, hämnd och relationer. Man går visserligen ifrån vissa konventioner när man blandar ihop alla dessa ingredienser, men resultatet blir långt ifrån lyckat. Istället känns det bara dumt och ologiskt, samt att man misslyckas med att leverera den enklaste utav känslor för yrkesmördare: isolering.
Läs även andra bloggares åsikter om film, recension, Colombiana, filmrecension, fransk film