• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Get the Gringo – Gibson återvänder i en våldsam röra

6 maj, 2012 by Redaktionen

Get the Gringo
Betyg: 2
Regi: Adrian Grunberg
Sverigepremiär: 11 maj

Det var ett tag sedan Mel Gibson senast syntes på bioduken i Sverige. Jodie Fosters handdockdrama The Beaver (jag har inte sett den, men det hela låter mycket underligt) som kom förra året gick aldrig upp på svenska biografer. Men nu återvänder Gibson alltså i actionrullen Get the Gringo, regisserad av Adrian Grunberg.

Gibson spelar den råbarkade förbrytaren Driver som, efter en kupp, lyckas krascha rakt igenom den mexikanska gränsen med en bil full med stulna pengar. Detta får till följd att han blir tillfångatagen av den mexikanska polisen och förs till El Pueblito, ett märkligt fängelse som mer påminner om en egen, inhägnad liten stad. Driver anpassar sig snabbt till livet i El Pueblito men vill givetvis ändå komma därifrån så snabbt som möjligt. Han lär känna en pojke som, visar det sig, sitter på dyrbar information som skulle kunna hjälpa Driver att fly. Dock leder denna nyvunna bekantskap till att han nästlas in i nya, allt trassligare problem. Dessutom har han även en korrumperad tjänsteman från den amerikanska ambassaden i hasorna, och männen, vars pengar han stulit, börjar också bli till besvär. Kontentan är att Driver hamnar mitt i en enda våldsam röra, som hans en aning levnadströtta voice-over löpande fäller cyniska kommentarer om.

Jag är inte helt såld på Get the Gringo, det känns som att både Gibson (som även har varit med och skrivit manuset) och Grunberg försöker för mycket. Filmen vill vara hård och brutal, blodstänk flyger fram i slow motion och barn röker. Men till skillnad från tillexempel förra årets mästerliga våldsorgie Drive, som man får blåmärken bara av att titta på, känns Get the Gringo mest bara ansträngd. Filmen har överhuvudtaget inte gjort något bestående intryck på mig och några timmar senare är den redan glömd.

Dock bör jag väl inte döma ut filmen totalt. Den är helt klart spännande och fartfylld, och det är faktiskt förvånansvärt ont om tråkiga actiondialogklichéer. Skådespelarinsatserna är helt okej, och det känns praktiskt att Gibsons karaktär är så pass osympatisk att jag slipper anstränga mig för att försöka känna medkänsla för honom. Jag tycker dessutom att filmningen är riktigt snygg.

Många kommer antagligen att tycka att Get the Gringo är en sevärd och stundtals även underhållande film, och visst har den sina poänger, men när det kommer till kritan är det egentligen bara en scen, där Mel Gibson kryper över marken i slow motion, som får mig att känna någonting. Mel Gibson ser verkligen fruktansvärt rolig ut i slow motion.

Text: Josefina Linde

Läs även andra bloggares åsikter om Mel Gibson, film, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Mel Gibson, Scen

”Hamilton – I nationens intresse” – Persbrandt perfekt som den svenska supermilitären

2 maj, 2012 by Rosemari Södergren

Hamilton – I nationens intresse
Betyg 3
På svenska biografer 13 januari 2012
På Blu-ray och DVD 9 maj 2012
Regi: Kathrine Windfeld.

Listan på svenska skådespelare som spelat Jan Guillous hjälte Carl Hamilton börjar bli lång. Mikael Persbrandt platsar absolut där. Frågan är om han inte rent av är den som passar bäst för rollen? För mig är Persbrandts insats som superhjälten Hamilton filmens största behållning. Persbrandt är som bäst i sådana här roller, där han får vara både manligt tuff och ändå låter oss ana en sårbarhet som inte får utlopp.

När amerikanarna nu lagt vantarna på Guillous böcker har det blivit en helt fristående ny handling som ligger närmare dagens samhälle och globala problem som terrorism. Det mår berättelsen bra av. Böckerna av Jan Guillou har åldrats en del.

Den svenska underrättelseofficeren Carl Hamilton har infiltrerat en internationell liga som stulit avancerade svenska GPS-styrda bombraketer som de säljer till terrorister. När ligan ska lämna över vapnen blir de attackerade av legosoldater. Alla i ligan dödades – utom Hamilton förstås.
Varifrån legosoldaterna kom och vem som var deras uppdragsgivare är okänt. De stulnq vapen dyker förstås upp i samband med ett terroristattentat.

Hamilton som tagit sig hem till Sverige igen försöker upprätthålla en nästan normalt medelklassliv och söker upp en kvinna han träffade innan han skickades iväg på sitt uppdrag – och han berättar för henne om vad han arbetar med och vill leva tillsammans med henne. Men hans förflutna har satt sina spår och en katastrof inträffar. Samtidigt blir en svensk vapentekniker kidnappad och Hamilton skickas iväg för att övervaka den amerikanska specialstyrkan som fått uppdraget att befria den svenska vapenexperten.

Jag vet inte hur inblandad Jan Guilloou varit i att skriva manus till filmen, men helt missnöjd bör han inte vara. Det finns rejäl kritik av den amerikanska vapenpolitiken.

”Hamilton – I nationens intresse” är en amerikansk produktion men de har, som tur är, valt svenska skådespelarna i rollerna som svenska politiker och där har de gjort ett bra val. Pernilla August som statsminister och Lennart Hjulström som Hamiltons mentor är jättebra och Peter Andersson är alltid bra i en osympatisk roll.

”Hamilton – I natonens intresse” är både en spännande film och har kvar samhällskritik. När den kom upp på biodukarna läste jag någon recensent (jag hittar inte recensionen just nu) som skrev att spänningen var kvar men det politiska försvunnit. Jag håller inte med om det, visst finns det en hel del kritik av hur makthavare går hand i hand med vapenindustrins skumma finansiella affärer.

När filmen släpptes på biodukarna fick den väldigt blandat mottagande, Aftonbladet gav betyg 4 medan Expressen gav betyg 2.

Vi som gillade skådespelarna och spänningen kan se fram emot att de kommande långfilmerna i Hamilton-trilogin med Mikael Persbrandt i rollen som Carl Hamilton är för närvarande under inspelning.

I rollerna bland annat: Mikael Persbrandt, Saba Mubarak, Pernilla August, Jason Flemyng, Lennart Hjulström, Raymond Fearon, Peter Andersson, Gustaf Hammarsten, Fanny Risberg och Kevin McNally.

Läs även andra bloggares åsikter om Mikael Persbrandt, film, dvd, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: dvd, Filmrecension, Mikael Persbrandt, Scen

Elena – en fröjd för filmkonstens beundrare

28 april, 2012 by Redaktionen

Titel: Elena
Betyg: 4
Svensk biopremiär: 4 maj

Den ryska regissören Andrej Zvjaintsev långfilmsdebuterade med ”Åtekomsten” 2003, som snabbt nådde internationell framgång och belönade honom med Guldlejonet i Venedig. Med sin tredje långfilm ”Elena” tog han förra året hem jurypriset i Cannes och överraskade med att sätta ett äldre par i fokus. Här utforskas förhållandet mellan förälder och barn och som en fluga på väggen får vi långsamt följa med in mellan väggarna i överklassens ståtliga våning i Moskva.

Elena och Vladimir kommer från olika bakgrunder. Hon är uppväxt under enkla förhållanden och han är förmögen. Båda två har fullvuxna barn från tidigare förhållanden vars levnadssätt blir ämne för konflikt. Vladimir har en fördömande syn på Elenas arbetslösa son, som ständigt ber om nya pengar från sin alldeles för förstående och omhändertagande mor, men Vladimir har själv en problematisk dotter som relationen är kylig till. När han en dag får en hjärtattack bestämmer han sig plötsligt för att skriva om sitt testamente och överväga arvstagarna.
Karaktärerna i filmen aktar sig för varandras utrymmen och det finns ett avstånd mellan dessa, de rör sig som i små banor runt varandra och utbyter sällan ord i onödan. Elenas dagliga rutin går ut på att agera vårdpersonal åt maken, som använder pengar som maktmedel för att styra människorna i sin omgivning, och pengarnas betydande vikt tär på äktenskapet. Det smakfullt inredda och lyxiga hemmet står i kontrast till det nedklottrade bostadsområdet, där sonen är bosatt, och under filmens gång smyger sig moralfrågor in i handlingen. Elena tvingas nu välja mellan rollen som mor och hustru.
Mästerkompositören Philip Glass har tonsatt detta lågmälda klassdrama. Dialogen är sparsam och istället låter man bilderna tala mer för sig själva. Andrej Zvjagintsev är en av samtidens mest lovande regissörer som gång på gång sätter intressanta teman i fokus. Sedan framgången med ”Återkomsten” har han trots sin korta karriär som regissör, levererat jämna, stilsäkra och balanserade filmer, och fått ett kvalitetsrykte om sig.
”Elena” är ett välspelat 109 minuters verk som precis som i tidigare filmer garanterar ett vackert foto och kameraarbete. Tråkigt nog är det nog inte en film som kommer fylla biosalongerna fulla och locka en bred publik. Men den är minst sagt sevärd och en fröjd för filmkonstens beundrare.

Text: Victoria Machmudov

Läs även andra bloggares åsikter om Andrej Zvjaintsev, film, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Andrej Zvjaintsev, Filmrecension, Scen

The Avengers; världens bästa superhjältar

25 april, 2012 by Redaktionen

Titel: The Avengers

Betyg: 4

Premiär: 27 April

Efter filmer med Hulken, Iron man, Thor och Captain America i huvudrollerna har det blivit dags för filmen som för alla tillsammans. Jag kan erkänna att jag varit lite skeptisk till slutprodukten av detta, då jag inte hurrat för någon av de tidigare filmerna, men tji fick jag för The Avengers är verkligen helt fantastisk.

The Avengers handlar om en grupp superhjältar som kallas in av organisationen S.H.I.E.L.D och Nick Fury för att slåss mot den onda guden Loke som försöker ta makten över jorden. Då filmen är lite som ett avslut på filmerna om hjältarna kan det vara bra att ha sett Captain America, Thor och de andra filmerna, men jag känner att den förklarar så pass bra att man egentligen kan strunta i dem.

The Avengers är en sann actionfilm med ett gäng riktigt sköna superhjältar, den har sina klyschor, men det bör nästan en sån här film ha. Skådespeleriet är grymt, speciellt för att vara en actionrulle då det oftast fokuseras mer på pangpang än på dialog, här jobbar alla ihop och kompletterar varandra på ett fint sätt. Downey Jr’s Stark är fortfarande härligt dryg och Mark Ruffalo är extremt söt och blyg, tills han blir arg dvs. Samuel L. Jackson som spelar Nick Fury är bäst, jag kan verkligen inte se någon annan i rollen som den käftiga bossen med ögonlapp. Jag är fortfarande lite irriterad över att Chris Evans spelar Captain America då alla VET att han är Johnny Storm i Fantastic Four( hur kan man vara två hjältar?? ) men med sina awesome co-stars gör det ingenting och han kan gott få behålla sin blåa dräkt.

Det ända jag egentligen kan klaga på när det kommer till The Avengers är, som jag alltid klagar på, att den visas i 3D. Det är ett så sjukt onödigt lager och jag, liksom många andra jag känner, mår bara väldigt illa. Dessutom är dubbelglasögon aldrig någon höjdare. Filmen är bra gjort och snygg, men lite visuella utflipp hade inte skadat, filmen är trotts allt baserad på comics.

I övrigt har jag absolut ingenting att klaga på. Robert Downey Jr är rolig, Samuel L. Jackson är episk och Scarlett Johansson är brutalt snygg, jag kommer lätt att se denna film på bio ett antal gånger till och sen tänker jag införskaffa den på DVD. Superhjältar har inte kittlat mig såhär sedan The Dark Knight, good night.

Arkiverad under: Filmrecension, Recension

Bullhead – stark film som inte lämnar något oberörd

25 april, 2012 by Rosemari Södergren

Bullhead
Betyg 4
Svensk biopremär 4 maj 2012

Bullhead är en stark mörk film som nog inte lämnar någon oberörd.

Filmen kretsar kring den storvuxne muskulöse Jacky som hjälper sin farbror att driva familjens gård där de tar fram kött av tjur och kor som pumpats fulla av hormoner. Det kött som kom att kallas belgisk blå och som det var mycket rapporter om i medier i mitten av 1990-talet då Hormonmaffian stod bakom mordet på en belgisk veterinär som avslöjade en del av hormonmissbruket.

Jacky och hans farbrors gård klarar sig tack vare den att deras djur föds upp på detta illegala hormoner. Men så föreslår deras veterinär att de ska byta leverantör av steroider till djuren och då börjar mardrömmen. Den nya leverantören är Flanderns mest efterlyste hormonlangare och dessutom nyckelfiguren till Jackys brutala förflutna.

Jacky är också fullpumpad av steroider, vilket påverkar honom, han viberar av nedtryckt aggressioner och våldsamhet.

Som tittare blir jag inte särskilt förtjust i Jacky: stor och våldsam som han är och fullpumpad av hormoner. Han klampar fram på gården långt ute på belgiska landsbygden och verkar ganska puckad.

Filmen blev Oscarsnominerad för bästa utländska film 2012 och regissören Michaël R. Roskam utnämndes av Variety till en av tio regissörer att hålla ögonen på. Filmen är inspelad i miljöer i Belgien som ligger långt från turiststråken och med en medveten teknik med hoppiga bilder och avhuggna närbilder som understryker känslan av människor i samhällets utkanter.

En bit in i filmen får vi reda på bakgrunden till Jackys missbruk av steroider och då börjar filmen engagera mig som tittare. Det är en stark berättelse som känns i magen och en film som går att se på många olika, med flera lager.

Det är mycket män i filmen, få kvinnor är med och det gör mig lite uttråkad i början men filmskaparen låter polischefen som jagar mördaren vara en kvinna i alla fall. Filmen utspelar sig till stor del i en väldigt kulturellt fattig miljö där männen är uppumpade och deras nöje är att gå på bordeller.

Jag får lätt en känsla av instängdhet och att allt går utan hopp om räddning mot en katastrof, när jag ser denna mörka film. Polisen jagar en mördare och Jacky blir oskyldigt misstänkt. Jag kan inte avslöja mer, då berättar jag för mycket av handlingen. Det som känns så hemskt är att den som misstänks oskyldigt ändå blir rädd och vill fly.

Mitt sätt att tolka filmen handlar om att Jacky är en bild av hur män blir förstörda som unga pojkar och sedan finns det ingen återvändo. Ett annat sätt att se filmen är att den visar hur viktigt det är att ta itu med katastrofen som inträffar i livet. Om de vuxna inte hade sopat det som inträffade under mattan kunde Jacky ha vuxit upp till en mer frisk människa.

Ja Bullhead är en stark och mörk film som jag tror inte kan se och förbli oberörd.

Det berättas förresten att huvudrollsinnehavaren Matthias Schoenaerts gick upp 27 kilo i ren muskelmassa för sin insats i denna kriminalhistoria om hämnd i hjärtat av Europa.

Bullhead är en modern noir-thriller inspirerad av det ökända mordet på en belgisk veterinär som inträffade 1995, då Hormonmaffian markerade sin makt i köttindustrin och fick en hel värld att debattera de groteska muskelmonster som kom att kallas belgisk blå. I denna undre värld träffar vi Jacky, en steroidmissbrukande 30-åring som hjälper sin farbror att driva familjens gård – och vars inkomster helt baseras på ett ständigt flöde av illegala hormoner. Allt förvandlas till en mardröm när deras korrupte veterinär föreslår en ny leverantör av steroider som inte bara råkar vara Flanderns mest efterlyste hormonlangare, utan även nyckelfiguren till Jackys brutala förflutna.

Michaël R. Roskam utnämndes av Variety till en av tio regissörer att hålla ögonen på, följt av att hans regidebut Oscarnominerades för Bästa utländska film 2012. Huvudrollsinnehavaren Matthias Schoenaerts gick upp 27 kilo i ren muskelmassa för sin explosiva insats i denna intensiva kriminalhistoria om hämnd och upprättelse i hjärtat av Europa.

Läs även andra bloggares åsikter om Bullhead, film, filmrecension, Belgien, hormoner, våld, kriminalhistoria

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Belgien, Bullhead, Filmrecension, hormoner, Kriminalhistoria, Scen, våld

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 429
  • Sida 430
  • Sida 431
  • Sida 432
  • Sida 433
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 504
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in