• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: White God – seg och inte färdigklippt, känns det som

1 november, 2014 by Redaktionen

white_god

White God
Betyg 2
Regi Kornél Mundruczó

En film där hundarna reser sig mot förtrycket i ett land där hundar inte har högt värde kunde ha varit en mycket bra film. Berättelsen utspelar sig i Budapest och kretsar kring 13-åriga Lill som tillsammans med sin hund Hagen dumpas hos sin buttre far. Hennes mamma ska nämligen till Australien på en konferens tillsammans med sin nya man och där ska de stanna i tre månader.

Hunden Hagen är en blandras, vilken slags blandning får vi inte reda på, men det ser ut som att han har en del av Golden Retriever i sig. Han har så fina ögon och det är en bra hund regissören fått till den rollen. Om det nu är en hund, oftast är det ju flera hund som spelar i en roll i filmer. Det är svårt att regissera hundar. Regissören har lyckats bra med det, hundarna är bra skildrade och känns äkta.

whitegod2Lills buttre far vill inte alls ta hand om någon hund och grannarna klagar och hyresvärdinnan gnäller. Hyresvärdinnan kräver extra pengar ifall hunden ska få vara där. Blandrashundar är förbjudna i hyreslägenheterna. Under ett gräl i bilen släpper pappan ut hunden på gatan för att klara sig själv

Hagen är med om mycket, en del mer äventyrligt men det mesta skrämmande otäckt. Han träffar en flock förvildade hundar, de blir jagade av väktare som fångar in hundar till hundstallet och han hamnar hos en bestialisk man som tränar upp honom till en dödligt farlig kamphund. Lill letar efter sin hund, sätter upp affischer och går till hundstallet och letar.

En dag smäller det till och hundarna gör revolution, de tar sig ut från fångenskapen och tar över gatorna. Det blir kamp på liv och död mellan hundar och människor.

Metaforer är lätta att hitta. Ungern är ett land väldigt lite yttrandefrihet och med klyftor mellan olika grupper i samhället. Att använda hundar som metaforer för förtryckta grupper i samhället är inte ovanligt i filmer från länder med censur. Jag kan tänka mig att filmen kan kännas viktig och säga något för människor i Ungern men för att distribueras utanför landet är det för seg och övertydlig. Det är också för mycket som inte stämmer, för många bilder och ledtrådar som läggs ut och som sedan inte följs upp. Det känns som en film som inte är färdigklippt än.

Det hjälper inte att syftet är gott, att filmen säkert vill säga en hel del om rasismen som frodas i dagens Ungern. Det kanske till och med är så att det här är ett av få sätt som det går att berätta om rasismen på. Att andra berättelser hade fastnat i censuren.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Hundar, Stockholm film festival, Ungern, White God

Filmrecension: Gentlemen – en medelmåttig produkt, ett jaså

1 november, 2014 by Rosemari Södergren

Gentlemen

Gentlemen
Betyg 3
Regi Mikael Marcimain

”Gentlemen” är årets öppningsfilm på Stockholm Film Festival. Många har säkert höga förväntningar på öppningsfilmen som bygger på Klas Östergrens kultförklarade genombrottsroman ”Gentlemen”. Tyvärr måste jag säga att för mig är det en genomsnittsfilm jag går ut från salongen efteråt med en stor känsla av ”jaså”. Det är ingen kalkonfilm men det är långt ifrån en film jag inte kan glömma. Jag tillhör inte de som fastnade för romanen, men jag tror att den som älskar boken blir lika besviken. En bok är en bok och en film är en film och det är två helt olika sätt att berätta något på.

Filmens styrka är snygga bilder och skickligt gestaltade tidstypiska miljöer. Likheterna med exempelvis ”Call Girl”är många, samma noggrannhet finns med miljöer: rätt kläder, rätt bilar, rätt tillbehör … Tyvärr är likheterna när det gäller rollbesättning också för lika. Skådespelare som spelade personer med from yta och usel karaktär under ytan i ”Call Girl” spelar likadana fula fiskar i Gentlemen.

Vissa böcker är nog omöjliga att filmatisera. I alla fall om bokens författare ska skriva filmmanus.
Klas Östergren har själv skrivit manus. Det borde han nog inte ha gjort.

På bokmässan i år hörde jag Klas Östergren berätta om romanen ”Gentlemen”.
– När jag skrev den tyckte jag själv att det var en tragedi, en berättelse om sorgliga figurer. Men många gratulerade mig till att ha skrivit en sådan rolig bok, de uppfattade den som en komedi, sade Klas Östergren.

Filmen är absolut en tragedi, den är i alla fall ingen komedi, så på så sätt har Östergren lyckats med sitt filmmanus.

Berättelsen rör sig på många plan och spretar åt olika håll och det är flera karaktärer som är viktiga för de olika berättelserna. Sådan fungerar som bok men väldigt sällan på film. Det är för många olika berättelser som inte riktigt når fram och karaktärerna fördjupas inte och blir aldrig riktigt intressanta.

gentlemen2På rollistan står många duktiga skådespelare men när de inte blir framställda på något fascinerande sätt. Denna kritik är inte mot skådespelarnas prestationer utan det handlar om hur regissören valt att berätta. Överlag tycker jag att filmens sätt att berätta inte bygger på bilder och filmteknik utan är mer som en bok – och det fungerar som sagt sällan på filmen.

Sedan går det inte att låta bli att irritera sig på att filmen försöker låta en fyrtioårig David Dencik föreställa en ung man som inte ens tagit studenten och snart ska in i lumpen. Det blir bara fel. Det är rätt trist egentligen. En regissör har sådana duktiga skådespelare som David Fukamachi Regnfors, David Dencik, Ruth Vega Fernandez och Sverrir Gudnason i ledande roller och ändå får jag inget engagemang för karaktärerna och hela filmen är en hel medelmåttig produkt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Gentlemen, Klas Östergren

Filmrecension: Varje gång jag ser dig – en vacker och naturlig kärlekshistoria

31 oktober, 2014 by Rosemari Södergren

the_way_he_looks

Varje gång jag ser dig
Betyg 4
Regi Daniel Ribeiro
Går upp på svenska biografer 21 november 2014
Visas på Stockholm film festival

Det här är nog den vackraste kärleksberättelsen jag sett på film på länge. Huvudkaraktären är femtonårige Leonardo, kallad för Leo, som lever i São Paulo i Brasilien. Han är blind sedan födseln men går i en vanlig klass. Det fungerar si så där. Han är duktig och klarar studierna men några av klasskamraterna är elaka och stör sig på ljudet när han knackar på sin skrivmaskin för blindskrift när han antecknar under lektionerna. Han blir mobbad av några av klasskamraterna men har en mycket god vän i klasskamraten Giovana.

Leo och Giovana har känt varandra sedan de var små och hon följer honom hem efter skolan varje dag och hjälper honom att låsa upp grinden. De har vuxit samman och är oerhört nära vänner. Men en dag kommer en ny kille i klassen, Gabriel med lockigt mörkt hår och som både Giovana och andra tjejer blir förälskade i. Gabriel är snygg, charmig och har ett stort hjärta och en varm personlighet. Han blir vän med Leo också och börjar följa honom hem. Det blir något av ett triangeldrama, Giovana vet inte hur hon ska känna när hennes bästa vän sedan barndomen fått en annan nära vän.

Filmen känns så äkta. De unga skådespelarna är duktiga, naturliga och trovärdiga. I filmens inledning ligger Leo och Giovana och slöar vid en simbassäng och de samtalar om hur lata de känner sig och om att bli kysst och längta efter passion och dramatik, en samtal som mellan vilka två tonåringar som helst – ändå är det något som verkar konstigt, det är något med Leos ögon. De följer inte med i samtalet på ett naturligt sätt. Varför förstår vi i kommande scen när han sitter och äter middag med sina föräldrar och vi inser att han är blind.

Relationen mellan Leo och föräldrarna är en annan del i berättelsen som griper mig starkt. Leo är 15 år och vill inte vara så översbeskyddad som han är. Han vill kunna åka med på lägerskola och han drömmer till och med om att kunna studera utomlands som utbytesstudent. Han är femton år och som alla tonåringar börjar han vilja stå på egna ben och göra uppror mot sina föräldrar. Föräldrarna älskar honom och vill hans bästa men vågar inte släppa honom lika fritt som de skulle gjort om han inte varit blind.

”Varje gång jag ser dig” eller som den heter på engelska ”The Way He Looks” är en fint berättad historia. Den visar att många av oss inte förstår hur livet är för den som inte ser, den visar hur mycket som är uppbyggt på att vi har alla fem sinnena – men den visar också på vilken styrka Leo har och hur han är som vilken tonåring som helst. Att vara blind betyder bara att inte se med ögonen, det betyder inte att vara annorlunda på något annat sätt.

Det är en fin berättelse, men inte gråtmild och inte för söt utan som ett stycke verklighet – och det var länge sedan jag såg en så vacker och naturlig kärleksfilm om unga människors kärlek. Att det är två pojkar som blir förälskade i varandra är liksom inte det viktiga, tycker jag. Det är bara naturligt. Och vackert.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Brasilien, Daniel Ribeiro, hbtq-frågor

Filmrecension: The Riot Club väcker frågor om vad som sker i ett samhälle när klyftorna ökar

31 oktober, 2014 by Redaktionen

theriotclub

The Riot Club
Betyg 4
Regissör Lone Sherfig
Med Max Irons, Sam Claflin and Douglas Booth.

Två förstaårselever vid universitetet i Oxford, Miles (Max Irons) och Alistair (Sam Claflin), deltar i en initieringsritual för att bli upptagna som medlemmar i the Riot Club, en exklusiv och traditionstyngd sammanslutning för studenter ur den engelska överklassen. För att slutligen avgöra om de är värdiga att bli medlemmar i klubben, med tvivelaktiga anor från 1700-talet, arrangeras en utsvävande, högljudd och störande brakfest på en restaurang ute på den engelska landsbygden.

Filmen som är baserad på Laura Wades pjäs Posh (förnäm) utvecklas till en triller genomsyrad av våldsamma gruppdynamiska spel kring makt, manlighet, klassprivilegier, sammanhållning och förakt. Det blir helt enkelt ”extra av allt” för att tala pizzaspråk. De spypåsar som delas ut när festen börjar kan ses som, inte bara påsar för fyllespyor, utan också som symboler för det förakt och de verbala spyor som avfyras mot alla grupper som inte tillhör den yppersta engelska eliten. Grupper som lägre samhällsklasser, fattiga och kvinnor, särskilt kvinnor ur arbetarklassen. Jag är trött på alla fattiga vrålar Alistair, de lever på oss rika och förnäma.

THE RIOT CLUB; POSHSammanhållningen i the Riot Club visar sig dock vara skör och dubbelbottnad. När kraften riktas utåt mot andra grupper i samhället förefaller den vara stark. Men när någon plötsligt känner sig hotad som enskild person eller när gruppen inte lyckas köpa sig fri ur situationer som gått överstyr rämnar sammanhållningen. Då försöker var och en istället att rädda sitt eget skinn, även om det sker på bekostad av klubben. Men å andra sidan, när klubbens ära sätts på spel på allvar kan man alltid lita på ett diskret stöd från äldre ex-medlemmar ur den engelska eliten. Det verkar i stort sett inte spela någon roll vad gruppen eller enskilda medlemmar gör.

Tidigare medlemmar, som ofta tillhör samhällets toppar, verkar ständigt vara beredda att träda in för att rädda situationen. Det gör att medlemmarna trots allt oftast kan vandra vidare med ett det- fixade-sig leende på läpparna. Även om the Riot Club är en fiktion och inte en berättelse ur verkligheten har den liknats vid en faktisk existerande sammanslutning. Nämligen, the Bullingdon Club, en exklusiv rikemansklubb där många engelska politiker och andra högstatus personer varit medlemmar under sina universitetsår.

Filmen säger något om sociala hierarkier i det historiska såväl som nutida engelska samhället. Samtidigt väcker filmen frågor om i vilken utsträckning den också speglar tendenser i dagens svenska samhällsutveckling. Vad kan vi vänta oss om de sociala och ekonomiska klyftorna mellan olika samhällsgrupper fortsätter att vidgas på ett sätt som gör att det än mer lönar sig att födas rik och vara rik än att arbeta. En liknande utveckling? Eller har den av tradition mer jämlika svenska samhällsmodellen vaccinerat oss mot en situation där ökade klyftor leder till de svenska eliternas diskreta förakt för andra grupper i samhället.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Scen, The Riot Club

Filmrecension: The Theory of Everything – speglar universums stora och små mysterier

26 oktober, 2014 by Redaktionen

thetheory
The Theory of Everything
Betyg 4
Regi James Marsh
Med Eddie Redmayne, Filicity Jones och James Marsh

Filmen handlar om den världsberömde astrofysikern Stephen Hawkings liv (Eddie Redmayne). Redan som mycket ungt geni fångades han av en vision om att utveckla en enkel och elegant teori som skulle kunna förklara universums mysterium. En fråga som den nu 72- årige forskaren har arbetat med alltsedan dess. Redan år 1963 förändrades dock den då 21-årige studentens liv i grunden genom två helt olika och totalt omskakande händelser. Dels blev han djup förälskade i den jämnåriga konstuderanden Jane Wilde (Filicity Jones). Dels drabbades han av en muskelsjukdom (ALS) som med tiden har gjort honom nästan helt förlamad och begränsat hans talförmåga till ett minimum. Sjukdomen förväntades dessutom, enligt den ursprungliga prognosen, ta hans liv inom 2 år. Trots det har Hawking utvecklat en förmåga att kommunicera med världen både som vetenskapsman och privatperson. Det sker med hjälp av den lilla rörlighet som han fortfarande har kvar i ett finger, via en dator och en digital röstmaskin.

Filmen bygger på boken Travelling to Infinity: My Life With Stephen Hawking skriven av Jane Hawking, den unga student som han gifte sig med kort efter sjukdomsbeskedet. Även om frågan om universums mysterium, kosmologiskt sett, utgör en bakgrund till filmens berättelse handlar den snarare om en annan sida av mysteriet, nämligen det mänskliga vardagslivet. Hur det utvecklas under de alldeles speciella omständigheter som formar Stephens och Janes vardagsliv- och familjeliv med 3 barn. Trots sin mörka bakgrund gestaltas filmen som en kärlekens berättelse inte enbart i betydelsen kärlek till familj och barn utan också i betydelsen kärlek till livets självt och till vetenskap som nyfikenheten verksamhet. Utan att förklaras, vare sig enkelt eller elegant, speglas universums stora och små mysterier i varandra.

thetheory2Även om filmen bitvis får en sentimental infärgning, främst när det gäller Stephens och Janes kärleks- och familjeliv, är den som helhet en mycket sevärd. Den blickar in i en värld av mänskliga omständigheter som annars inte är särskilt uppenbara. Skådespelarnas prestationer är överlag mycket goda. Det gäller särskilt Eddie Redmayne som på ett trovärdigt sätt gestaltar hur Hawkings sjukdom framskrider från de första mer eller mindre osynliga tecknen på motoriska problem i vardagen till total förlamning. Filmen är regisserad av den brittiske regissören James Marsh som dessutom spelar Stephens far och som år 2009 fick en Oskar för bästa dokumentärfilm, Man om Wire. Även filmen om Stepen Hawkings liv kommer med stor sannolikhet bli aktuell för Oscarsnomineringar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension Taggad som: Filmrecension, Scen, Stephen Hawking

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 387
  • Sida 388
  • Sida 389
  • Sida 390
  • Sida 391
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in