Gentlemen
Betyg 3
Regi Mikael Marcimain
”Gentlemen” är årets öppningsfilm på Stockholm Film Festival. Många har säkert höga förväntningar på öppningsfilmen som bygger på Klas Östergrens kultförklarade genombrottsroman ”Gentlemen”. Tyvärr måste jag säga att för mig är det en genomsnittsfilm jag går ut från salongen efteråt med en stor känsla av ”jaså”. Det är ingen kalkonfilm men det är långt ifrån en film jag inte kan glömma. Jag tillhör inte de som fastnade för romanen, men jag tror att den som älskar boken blir lika besviken. En bok är en bok och en film är en film och det är två helt olika sätt att berätta något på.
Filmens styrka är snygga bilder och skickligt gestaltade tidstypiska miljöer. Likheterna med exempelvis ”Call Girl”är många, samma noggrannhet finns med miljöer: rätt kläder, rätt bilar, rätt tillbehör … Tyvärr är likheterna när det gäller rollbesättning också för lika. Skådespelare som spelade personer med from yta och usel karaktär under ytan i ”Call Girl” spelar likadana fula fiskar i Gentlemen.
Vissa böcker är nog omöjliga att filmatisera. I alla fall om bokens författare ska skriva filmmanus.
Klas Östergren har själv skrivit manus. Det borde han nog inte ha gjort.
På bokmässan i år hörde jag Klas Östergren berätta om romanen ”Gentlemen”.
– När jag skrev den tyckte jag själv att det var en tragedi, en berättelse om sorgliga figurer. Men många gratulerade mig till att ha skrivit en sådan rolig bok, de uppfattade den som en komedi, sade Klas Östergren.
Filmen är absolut en tragedi, den är i alla fall ingen komedi, så på så sätt har Östergren lyckats med sitt filmmanus.
Berättelsen rör sig på många plan och spretar åt olika håll och det är flera karaktärer som är viktiga för de olika berättelserna. Sådan fungerar som bok men väldigt sällan på film. Det är för många olika berättelser som inte riktigt når fram och karaktärerna fördjupas inte och blir aldrig riktigt intressanta.
På rollistan står många duktiga skådespelare men när de inte blir framställda på något fascinerande sätt. Denna kritik är inte mot skådespelarnas prestationer utan det handlar om hur regissören valt att berätta. Överlag tycker jag att filmens sätt att berätta inte bygger på bilder och filmteknik utan är mer som en bok – och det fungerar som sagt sällan på filmen.
Sedan går det inte att låta bli att irritera sig på att filmen försöker låta en fyrtioårig David Dencik föreställa en ung man som inte ens tagit studenten och snart ska in i lumpen. Det blir bara fel. Det är rätt trist egentligen. En regissör har sådana duktiga skådespelare som David Fukamachi Regnfors, David Dencik, Ruth Vega Fernandez och Sverrir Gudnason i ledande roller och ändå får jag inget engagemang för karaktärerna och hela filmen är en hel medelmåttig produkt.