• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Martha & Niki – en fin hyllning till dans, till vänskap och till hiphop

13 januari, 2016 by Rosemari Södergren

marthaandniki

Martha & Niki
Betyg 4

2010 fick världen sina första kvinnliga världsmästare i streetdance/hiphop. De två kvinnorna dansade sig fram till den fina vinnarbucklan var två svenska tjejer, Martha Nabwire och Niki Tsappos. I filmen Martha & Niki får vi se de två hiphop-dansarna Martha Nabwire och Niki Tsappos som siktar på att vinna Juste Debout i Paris – det finaste priset på den internationella street dance-scenen. Vi får följa den svenska uttagningen som de vinner och vi får följa dem i Paris. Det är en fascinerande värld att komma in i och det är två fantastiska tjejer vi får komma nära.

Filmen som är en dokumentärfilm av Tora Mkandawire Mårtens bryter mönstret från många liknande dokumentärer genom att vi i början av filmen får följa dem dansande till VM-pokalen men filmen slutar inte där utan det är i stort sett filmens inledning. Vi får sedan följa dem efteråt. Vi får lära känna dem mer och se en del äventyr de har tillsammans men vi får också se hur Martha börjar vilja gå en egen väg och inte längre vill vara en del av duon Martha & Niki.

Filmen känns mycket ärlig och det känns som att jag kommer de två unga kvinnorna nära. De är två väldigt olika kvinnor med varsin bakgrund, även om båda har ett ursprung från Afrika. Niki blev adopterad av en svensk familj som mycket liten, från Etiopien. Martha kom som trettonåring till Sverige från Uganda. Hon längtar ofta tillbaka till Afrika och sin hembygd, berättar hon. Niki har inga minnen från sin tid i Etiopien. Nikis familj är en konstnärsfamilj och det verkar vara en bra familj och hon verkar trygg i sig själv. Martha kom som trettonåring till Sverige med sin mamma och sin syster, men vi får inte veta något mer om det. Det är filmens minus, för min del. Jag tvingas själv fylla i uppgifterna om varför hon känner sig överkörd av Nikis styrka. Martha ger uttryck för att hon mest hänger med på saker för att Niki vill det.

Även om det finns saker jag vill veta mer om när det gäller dessa två unga kvinnor fascineras jag ordentligt av filmen i sin helt. Den har mycket bra hiphop och helt fantastisk dans, de är suveränt duktiga dessa två tjejer. De verkar också klara den test deras vänskap ställs inför, genom att tala ärligt med varandra och gå vidare i livet på var sitt håll. Filmen är en fin hyllning till dans, till vänskap och till hiphop. Och för oss som inte är stora diggare av hiphop ger den en fin inblick i en för oss annars okänd värld.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Dokumentär, Filmrecension, Hiphop, Juste Debout, Martha % Niki, Scen

Filmrecension: The Swedish Theory of Love – bekräftar fördomar om svenskheten utan att gå djupare in i fråga

11 januari, 2016 by Redaktionen

theswedishtheoryoflove

The Swedish Theory of Love
Betyg: 2

Svensk-italienske regissören Erik Gandini har tagit tempen på svenska samhället. Det grämer mig för jag gillar verkligen Erik Gandini. Stilistiskt använder han sig gärna av starka bilder, berättarröst, dramatisk musik och är inte rädd för vänster-propaganda. Men det är något med den här dokumentären som har gått fasligt snett. I andra fall fungerar hans överdrivna dokumentärstil, men inte här. Jag förstår senare att Gandini förlitar sig alldeles för mycket på tittarna, att vi måste kunna läsa mellan raderna och se förbi alla klyschor. Hans dokumentärer blir då enbart till för att provocera.

Dokumentären tar avstamp i det manifest som socialdemokratiska kvinnor var med och utarbetade på 70-talet. Ingen i svenska samhället ska behöva förlita sig på sin andra hälft eller sina föräldrar för att klara sig ekonomiskt. Konsekvensen av individens frigörelse benas ut under filmens gång. Vi följer runkande män på spermabanker i Danmark, ensamstående mödrar, invandrare på sfi, skogshippies, ensamma äldre män som dött oupptäckta, en exil-svensk läkare och en vis filosof. Alla dessa personer förmedlar bilden att svenskar verkar vara oförmögna till mänsklig värme och socialiserande. Vi är ett samhälle av individer – ensamma, utan riktig gemenskap. De enda som är förmögna till reell gemenskap är invandrare och skogshippies.

Det finns många obehagliga sanningar, om än redan öppna dörrar i den här dokumentären. Men den besvarar inte den viktigaste frågan – var gick det snett? Om meningen från början var ekonomiskt oberoende och jämställdhet för till exempel kvinnor, varför gick det så långt att vi har blivit helt isolerade från varandra? Varför söka upp alla de här människorna som bekräftar fördomar om svenskheten utan att gå djupare in i frågan?

I hela dokumentären får vi fem minuter med en filosof medan ett klyschigt sidospår i Etiopien tar upp betydligt mer tid. Jag tycker synd om alla som går och ser den här dokumentären och inte får en professionell efterdiskussion. På den visningen jag var deltog Erik Gandini, Henrik Berggren, Lawen Redar och Ebba Åkerman och fördjupade och nyanserade svenskheten. Den diskussionen kommer alla andra gå miste om, den ska heller inte behövas efter varje visning.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Gandini, Scen, The Swedish Theory of Love

Filmrecension: The Assassin – fantasiska foton

9 januari, 2016 by Rosemari Södergren

assassin

The Assassin
Betyg 3
Svensk biopremiär 15 januari 2016

En film med oändligt vackra bilder, varje bild är som ett fotografiskt konstverk. The Assassin är den film som borde ha spelats in i det ovanliga vidvinkelformatet Ultra Panavision 70 mm som Quentin Tarantinos senaste film, the Hateful Eight är inspelad i och visas upp i på utvalda biografer. Visst är det magnifikt bitvis i Tarantinorullen med det vida formatet över snötäckta vidder. Men det är ändå slöseri med resurser i jämförelse med denna fotomässiga fantastiska film, The Assassin. Här skulle det vida formatet vara helt underbart. Dessa björkskogar, dessa storslagna vyer med berg och en källa som porlande tar sig ned för branten.

Kläderna, kostymerna är minutiöst välgjorda och sidenbroderierna glänser. Det skulle inte förvåna mig om den fick ett pris för alla dräkter, en Oscar för kostym skulle inte vara fel. Den har redan vunnit fina priser, i Cannes fick The Assassin pris för bästa regi.

Filmens handling bygger på en historia nedskriven under Tangdynastin och är ett stilistiskt vackert drama om ära, saknad och tradition med Qi Shu och Chen Chang (Crouching Tiger Hidden Dragon) i de bärande rollerna.

assassin2Handlingen utspelar sig i 800-talet i Kina. En tio-årig flicka från en nobel familj blir kidnappad och uppfostras i exil till att bli en skicklig lönnmördare. Hon har tränats och blivit en av de skickligaste svärdsfäktarna någonsin. Hon har dock en svaghet: hon har svårt att mörda blint. Finns det barn med klarar hon inte att döda någon inför barnens ögon.

En dag blir hon hemskickad, hon får ordet att återvända till sitt hemland där hon där hon måste möta sina föräldrars och sina egna minnen och reaktioner. Hon har fått ett svårt uppdrag, hon ska utföra ett hämnduppdrag. Ett uppdrag som tvingar henne att välja mellan att offra mannen hon älskar eller bryta med traditionerna inom en uråldrig order av rättfärdiga mördare.

 

Som väntat är kampsportsscenerna regisserade vackert och snyggt som dans. Den är så stilistiskt vacker och genomarbetad, men för en icke-kinesiska tittare räcker det inte för att bli högsta betygen.  Dramaturgin är svår att få grepp om. Det som drar ned betyget till en trea är att handlingen är inte bara väldigt långsam, den är svår att förstå. Vem är vem av de olika karaktärerna? Kanske bygger den på en för kineser välkänd berättelse där filmtittaren känner till bakgrundshistorien, men för den som inte har denna igenkänning är det lite krångligt att hänga med vem som är vem och varför någon ska dödas.

 

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Assassin, Filmrecension, King, lönnmördare, Tangdynastin

Filmrecension: Macbeth med Michael Fassbender – håller inte riktigt måttet

2 januari, 2016 by Rosemari Södergren

Macbeth

Macbeth
Betyg 2
Svensk biopremiär den 8 januari 2016

Om fotot skulle betygsättas blir det allra högsta betyg. Fotot i brungrå toner är helt mästerligt i denna filmatisering av Shakespeares berömda drama Macbeth. Bilderna är som konstverk och det är lätt att bara betrakta dessa dimmiga skotska vyer och drömma sig iväg, långt bort från filmens handling. Och det är väl inte riktigt meningen med en film. Men handlingen och dialogerna håller inte riktigt måttet för att räknas som samma mästerverk som fotot.

I regi av Justin Kurzel med den rätt egensinniga skådespelaren Michael Fassbender i rollen som den galna kungen Macbeth är handlingen förlagt till ett av de skotska inbördeskrigen, oklart när men någonstans mellan 1200-1400-talet. Men Fassbender själv säger i en intervju med Dagens Nyheter att han tänker sig den Macbeth han spelar som en samtida krigsveteran, med posttraumatiskt stress. Att skådespelaren vill sätta in sin karaktär i ett nutida perspektiv behöver inte vara negativt. Människan är sig lik genom årtusendena ändå, det är ju därför draman av Shakespeare från 1500-talet fortfarande kan säga oss något om vad det är att vara människa.

Grundhandlingen i Shakespeares Macbeth skildrar den duktiga krigaren Macbeth som på väg hem från kriget tillsammans med sin vän Banquo möter tre häxor som förutsäger deras framtid. Macbeth ska bli kung men Banquo ska bli far till en lång rad av skotska kungar. Macbeth hjälper spådomen på traven genom att döda kung Duncan. Macbeth blir vald till kung. När han väl är kung blir han mer och mer paranoid. Eftersom han inte har några barn blir det mer och mer troligt att häxornas spådom ska bli sann också när det gäller Banquo.

Han spelar mot den franska aktrisen Marion Cotillard som gör lady Macbeth. I denna version av Justin Kurzel har lady Macbeth tonats ned betydligt mot hur hon brukar framställas. I många tolkningar är hon den mest drivande och maktgalne. Inte i denna film. Hon stöder mordet på kung Duncan men sedan är hon nöjd och försöker lugna ned Macbeth, försöker förmå honom att vara nöjd med att vara kung.

Regissören har valt att låta filmen börja med en begravning av ett barn, ett barn till Macbeth. Att förlora ett barn kan skapa stor ångest, så visst kan det vara en förklaring till varför Macbeth blir psykiskt sjuk. Kanske är häxorna också något som är hallucinationer? Visst är det en tolkning av Macbeth, fast jag tycker inte det fungerar i filmen. Det blir för luddigt, lika dimmigt som bilderna är dimmiga, fast när det gäller bilderna blir det sevärt men som drama förlorar det stinget.

Shakespeares språk är något som varje regissör som sätter upp hans draman måste ta ställning till. Ska den vackra diktformen behållas eller ska karaktärerna tala modernt språk? I Justin Kurzels regi blir det ett mellanting, de talar ålderdomligt men av och till med modernt uttal.

Det kommer att bli mycket av Shakespeare på både film och teater i år, 2016. Det är 400 år sedan William Shakespeare dog. Macbeth kommer bland annat att sättas upp på Maximteatern i Stockholm i höst med Mikael Persbrandt som Macbeth. Jag förväntar mig en mer trovärdig tolkning då. Nu håller filmen inte, tyvärr. Fotot höjer den och det vackra språket – men i övrigt är det väldigt seg. Tyvärr.

I rollerna: Michael Fassbender, Marion Cotillard, Paddy Considine, David Thewlis, Sean Harris, Jack Reynor, Elizabeth Debicki
Regi: Justin Kurzel

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Macbeth, Michael Fassbender, Shakespeare

Filmrecension: Beck – Gunvald

1 januari, 2016 by Rosemari Södergren

beckgunvald

Beck – Gunvald
Betyg 4
Världspremiär på C More 1 januari 2016

Fyra nyinspelade filmer om polismannen Beck kommer i år, 2016. Den första hade premiär 1 januari på tv-kanalen C More och går att se på deras streamingtjänst. Det har gjorts många många filmer nu som bygger på Sjöwall/Wahlöö-böckerna om polismannen Martin Beck och hans kollegor. Den kollega som nog blivit ännu mer populär än huvudpersonen Beck är hans bångstyrige arbetskamrat Gunvald Larsson, spelad av Mikael Persbrant. Mikael Persbrandt har spelat rollen som Gunvald Larsson i ”Beck”-filmerna totalt 26 gånger sedan de första ”Beck”-filmerna med Peter Haber som Martin Beck och Mikael Persbrandt som Gunvald Larsson släpptes 1997.

I år, 2016, släpps fyra nya ”Beck”-filmer: ”Gunvald” den första januari, ”Steinar” den 6 februari, ”Vid vägs ände” den 3 mars och ”Sista dagen” den 2 april.

Så nog blev det en hel del kalabalik i medier och bland Beck-fans när nyheten släpptes i mars 2015, nyheten att Persbrandt och hans karaktär Gunvald försvinner ur serien. Och det är, som alla som följt detta spektakel vet just i denna första film som Gunvald på något sätt tar farväl från serien. Jag tänker inte göra någon spoiler. Att Gunvald på något försvinner ur serien har spridits i medier – men jag tänker inte säga hur.

Jag har nu sätt denna film och den är riktigt spännande och har hög kvalitet. Det är givet att alla filmer i en sådan här serie med så många filmer inte kan ha samma höga kvalitet. Det finns flera liknande serier där filmbolag mjölkar ur så mycket det går ur poliskaraktärerna. Mankells Skånepolis Kurt Wallander är ett annat sådant exempel där det gjorts en lång, lång rad filmer.

Beck – Gunvald, den första av dessa nya fyra, är inte riktigt lika samhällskritisk som en del av bästa i serien utan handlar mer om människorna. Den visar den ohållbara situationen mellan arbetsgivarens krav på en polis och hans familjeliv. Oscar ställs i en helt omöjlig situation där hans fru vill att de ska skaffa större lägenhet medan jobbets övertid gör att han inte ens har tid att följa med på en lägenhetsvisning. Filmen skildrar de starka krafter som finns mellan föräldrar och barn och visar att också en grym och kall torped kan ha starka känslor för sina närmaste. Ingen är bara god, ingen är bara ond.

Handlingen kretsar kring mordet på en undersökande journalist som hittas misshandlad till döds i sitt hem, där även fingeravtrycken från en ökänd indrivare påträffas. Den mördade journalisten har blivit utsatt för hot från bland annat högerextremister, men det är främst offrets arbete med en bok om ”samhällets skuggsida” som fångar Beck-gruppens intresse. När fallet får en oväntad och fruktansvärd vändning, står dock plötsligt långt mycket mer på spel än att hitta journalistens mördare.

Mikael Syrén, Josefin Johansson, Stefan Thunberg och Antonia Pyk är de som skriver manus till filmerna och Mårten Klingberg har regisserar denna första film i den nya serien av fyra.

Peter Haber är kvar som Martin Beck och han tycks ha blivit tröttare och ledsnare med åren, vilket känns troligt. Måns Nathanaelson är mycket bra i sin roll som Oscar. Jonas Karlsson spelar den något virriga polischefen och har vuxit in i rollen och gör den inte lika överspelande som tidigare.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Beck, C More, Filmrecension, Gunvald, Persbrandt, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 361
  • Sida 362
  • Sida 363
  • Sida 364
  • Sida 365
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in