• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Ghostbusters

23 juli, 2016 by Rosemari Södergren

ghostbusters_female

Ghostbusters
Betyg 3
Svensk biopremiär 27 juli 2016

Jag älskade den första Ghostbusters-filmen. Den som kom 1984 med Bill Murray, Dan Aykroyd och Sigourney Weaver. Nu har en ny version av i stort sett samma berättelse kommit där den stora skillnaden är att spökjägarna är fyra kvinnor.

Denna nya Ghostbusters är regisserad av Paul Feig som även skrivit manus tillsammans med Katie Dippold.

Filmen skildrar fysiker Erin Gilbert som är så nära att äntligen få en professur. Då dyker en bok från hennes tidigare år upp. Hennes väninna från ungdomsåren har släppt deras gemensamma bokprojekt på internet. Problemet är att den boken handlar om att de anser det bevisat att spöken finns. Det får bara inte komma fram till dem som utser professorstjänsten på hennes universitet. Erin letar reda på sin gamla väninna Abby för att förmå henne att dra tillbaka boken från internet.

Som väntat vägrar Abby (för övrigt spelad av underbara skådespelerskan Melissa McCarthy). Boken ger henne inkomster.

Det hela mynnar rätt snart ut i att dessa två kvinnliga forskare tillsammans med ytterligare en kvinnlig forskare, Jillian Holtzmann, startar projektet Ghostbusters där de ska bevisa att spöken finns. Efter ett tag tillkommer en fjärde spökletare, Patty som jobbar i New Yorks tunnelbana. De behöver en receptionist också och rekryterar Kevin, en riktig snygging men dum som ett spån, spelad av Chris Hemsworth.

Handlingen utspelar sig på Manhattan som hotas av att invaderas av spöken, besvikna för att de under sina liv inte uppskattats som de anser att de borde. Borgmästaren och FBI motarbetar kvinnornas spökjakt, förstås.

Egentligen tillför denna nya Ghostbustern inte så mycket, mer än att de delvis vänder på könsperspektivet och låter kvinnor utveckla och hantera vapen som kan fånga in spöken – och att det låter den dumma blondinen vara en snygg ung man med vältränad kropp.

Filmen är helt förutsägbar och vi har sett samma historia många gånger. Egentligen. Men den får ändå godkända betyg 3 av 5 av mig, precis som den på den Internationella filmdatabasen när detta skrivs fått betyg 5,3 av 10 möjliga i genomsnitt av drygt 40.000 som röstat hittills. Det är en varm och rolig komedi, fast jag kan bli trött på skjutandet. Varför måste lösningen alltid vara att skjuta ihjäl motståndare? Är det vad vi vill att den uppväxande generationen ska matas med som underhållning? Skulle det inte kunna finnas något annat sätt att oskadliggöra spöken på? Varför sådan fantasilöshet på den fronten?

Filmen har duktiga skådespelare och den har en mängd blinkningar och flirtande med underhållningsvärlden, speciellt den från Hollywood. Bland spökena dyker det upp många figurer vi sett i andra filmer, som Casper och den långa mannen från Nightmare Before Christmas. Och kul är det att Bill Murray dyker upp som en snusförnuftig forskare som förnekar att det finns spöken.

För övrigt är jag övertygad om att när medvetanden som lämnat tiden ger sig tillkänna till oss i det här livet, då gör de inte det som elaka spöken utan med varma känslor av kärlek. Men det är ett helt annat ämne och filmen handlar egentligen inte alls om huruvida det finns någon livsform efter den fysiska döden. Filmen är en komedi utan något djupt innehåll. Punkt. Slut.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Ghostbusters, Scen

Filmrecension: Star Trek Beyond

20 juli, 2016 by Rosemari Södergren

startrekbeyondblur

Star Trek Beyond
Betyg 3
Svensk biopremiär 20 juli 2016

Star Trek Beyond – smaka på titeln. Rymdskeppet The USS Entreprise med dess ypperligt skickliga besättning ger sig ut utanför den kända världen. Titeln är spännande. Vad finns utanför det vi känner till?
Tyvärr svarar filmen inte alls upp till dessa förväntningar. Det är samma gamla berättelse som vi sett i så många liknande filmer. Därutanför finns en ond man som vill förstöra hela den kända världen. Och besättningen blir utslagen och måste kämpa för att rädda hela världen. Nej något nytt tillför den trettonde filmen i Star Trek-serien inte. Däremot har manusförfattare och regissör fått till en godkänt actionrulle med Star Trek-besättningen i centrum.

startrek2Filmen är regisserad av Justin Lin med manus av Simon Pegg, Doug Jung, Roberto Orci, John D. Payne och Patrick McCay, baserad på serien med samma namn som skapats av Gene Roddenberry. Chris Pine och Zachary Quinto repriserar sina roller som kapten James T. Kirk och Commander Spock , och Simon Pegg, Karl Urban, Zoe Saldana, John Cho och Anton Yelchin reprisera sina roller från den förra filmen.

Idris Elba spelar filmens skurk, Krall, som vill förgöra Federationen och den fred som åstadkommits mellan de olika planeterna, folken och varelserna. Det går förstås inte att genomföra denna kamp utan bomber, vapen och traditionella slagsmål och hjältemod.

Visst är filmen välgjord, skådespelarna är skickliga och väldigt snygga, förstås – och tekniken är fascinerande även om jag hellre hade sett mer av rymdbilder än bombkaskader. Ett och annat välregisserat traditionellt slagsmål med sparkar och slag får vi också se. Slagsmål som skulle platsa i vilken kungfu-rulle som helst. Ja just det. Så mycket rymdäventyr är det egentligen inte. Handlingen kan lätt placeras i vilken tidsepok och värld som helst. Där finns en god värld, federationen, där länderna håller fred och diplomati – och så kommer det en ond man som vill förstöra den gulliga sammanhållningen för han hyllar den starka människan som ska kämpa och kriga för att vinna. Det är ingen nyskapande berättelse alls – och jag undrar hur manusförfattarna kan vara så fantasilösa? Här får de chansen att skriva något utanför det vanliga, låta fantasin och skaparkraften få fria tyglar kring frågan om vad som kan finnas utanför allt det vi känner till. Det skulle kunna vara så mycket mer filosofiskt, mer existentialistiskt …

startrek3Jag är också rätt trött på fantasilösheten när det gäller hur scenografen och maskmakarna framställer de varelser som inte är jordiska varelser. Varför måste de alla se ut som kräldjur som mixats med mänsklig kropp? Om de fått ett sådant utseende av sin planets miljö och klimat: hur kan de då röra sig helt oberörda i den syrerika atmosfären som jordens människor existerar i?

Jag låter väldigt negativ när jag skriver. Och ändå har jag gett filmen det absolut godkända betyget 3. Ja för trots att filmen är förutsägbar och inte överraskande är den välgjord och där finns en varm humor mellan besättningen som ändå gör den värld att spendera en timme och femtio minuter på, i synnerhet när den ses i 3D, som jag gjorde. Rymdfilmer gör sig ofta bäst i 3D.

 

startrek4

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Scen, Science fiction, Star Trek

Filmrecension: Kollektivet – en mörk och sorglig berättelse om livslögner och feghet

14 juli, 2016 by Rosemari Södergren

kollektivet1

Kollektivet
Betyg 4
Svensk biopremiär 15 juli 2016

Erik och Anna är ett par med en dröm. Tillsammans med tonårsdottern Freja startar de ett kollektiv i den finare delen av Köpenhamn. Erik har ärvt ett gigantiskt stort hus av sin far. Erik vill först sälja huset, för han får beskedet att han kan få minst en miljon danska kronor vid en försäljning. Det kostar en hel del att hålla huset igång om de skulle flytta in i det. Hans fru Anna övertalar honom om att de kan låta fler bo där tillsammans med dem.

Handlingen utspelar sig under 1970-talets andra hälft. Vietnamkriget är slut och vänsterrörelsen är stark och gamla värderingar är under upplösning.

kollektivet2Filmen har Erik och Annas familj i centrum för berättelsen. I början skildras det som en sockersöt dröm på moln. Vi deltar i husmöten, middagar och fester. Det är vänskap, kärlek och sammanhållning, tills en dag när en svår kärleksaffär blir kollektivets stora prövning.

Fast det är inte bara kärleksaffären som är orsaken till att allt börjar gunga. Kollektivet drivs med stor naivitet. Demokratin är skenbar och det går utmärkt att gråta sig till fördelar. Ingen vågar riktigt heller ta itu med problem. Att Ole retar sig på att andra strör saker omkring sig och därför eldar upp saker han hittar på golvet vågar inte riktigt göra något åt. Ole har för stort inflytande. Huset kostar en del att sköta, alla betalar inte men alla vill ändå vara med och bestämma och rösta vid omröstningar.

Thomas Vinterberg gör det inte lätt för tittaren. Vi får själva se och känna och dra våra slutsater, karaktärerna ljuger för både sig själva omgivningen.

Kollektivet är en mn mörk film och ganska sorglig och skildrar livslögner, naivitet och feghet.

Thomas Vinterberg som ligger bakom filmer som Festen, Jakten och Far from the Madding Crowd har tidigare satt upp en teaterpjäs med samma namn i Wien. Pjäsen och filmen bygger löst på hans egna upplevelser av att växa upp i ett akademiskt kollektiv. Filmen har dragit stor publik i Danmark sedan premiären i januari i år.

Jag bodde själv i kollektiv dessa år, i Masthugget i Göteborg i ett område vid Masthuggstorget där det finns många stora lägenheter. Det vimlade av kollektiv i det området under denna tid. Jag kan känna igen en hel del av tidsandan och kläderna var verkligen fula, fast det tyckte man ju inte då förstås.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Kollektivet, Scen, Thomas Vinterberg

Filmrecension: Legenden om Tarzan

7 juli, 2016 by Rosemari Södergren

legendenomtarzan

Legenden om Tarzan
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 juli 2016

I slutet av 1800-talet delade västvärlden in det afrikanska landet Kongo i tre delar och en del var Kongostaten, Kongofristaten eller Fristaten Kongo som under åren 1885-1908 i princip ägdes personligt av den belgiska kunden Leopold II. Kolonin tillhörde kungen som förvandlade ett helt land till sin privata egendom och framför allt genom slavhandel och diamanter genererades rikedomar som det belgiska kungahuset tros sitta på än i dag.

legendenomtarzan
Det är bakgrunden till den miljö och den handling där sommarens stora äventyrsfilm ”Legenden om Tarzan” utspelar sig med Alexander Skarsgård i huvudrollen som Tarzan.

Handlingen börjar åtta år efter att lord John Greystoke återvänt till sitt hemland, England. Som baby hamnade han i Afrikas djungler tillsammans med sina föräldrar som båda dog. En gorillahona tog honom som sitt eget barn och han växte upp med gorillor och blev den legendariska Tarzan. Filmen är därför en uppföljare och inte en remake, omgörning, av originalberättelsen.

Filmen är svår att betygsätta. Den marknadsförs som sommarens stora äventyrsfilm. Som sådan håller den hög kvalitet med enormt fascinerade bilder från Afrika och skickliga skådespelare som Christoph Waltz, Jim Broadbent och Samuel L. Jackson i rollistan tillsammans med Alexander Skarsgård (som egentligen med sitt rätt enahanda ansiktsuttryck är den som imponerar minst). Ljudmässigt och musiken är förstås perfekt.

För att vara en äventyrsfilm har den mer allvar och samhällskritik än sådana filmer brukar ha. Den är en skrämmande skildring av de vita männens förtryck av Afrikas befolkning och den girighet som styrt de vita. Fast att såväl England som USA framställs som goda kämpar mot slavhandeln är en förstås en något lögnaktig vinkling av den historiska sanningen.

legendenomtarzan2Som äventyrsfilm får denna nya Tarzanfilm betyg 4 men om jag skulle betygsatt den i kategorin samhällstillvända filmer skulle betyget sjunka till 3. Karaktären är för ytliga och utan djup. De som är goda är goda och de som är onda är enbart onda – sådan är verkligheten inte. Jo det finns viss fördjupning av karaktärsskildringar men långt ifrån vad som krävs för filmer i den mer seriösa genren.

Jag kan vänder mig också emot att de stora avgörande slagen oftast avgörs av våld i filmen. Fast å andra sidan är det en bild av verkligheten. De mäktiga (oftast vita män) som anser sig ha rätt att lägga beslag på världens tillgångar försvarar och upprätthåller sin makt och rikedom just med våld, med stora arméer.

Det finns en del intressanta symboler i filmen också – speciellt i slutscenerna där djuren och naturen äntligen säger ifrån. Jag skulle önska att det kunde ske i verkligheten också. Men som äventyrsfilm håller Legenden om Tarzan måttet – och det finns sämre sätt att spendera två timmar i biomörkret på.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Alexander Skarsgård, äventyr, Cristoph Waltz, Filmrecension, Tarzan

Tankar om Orange is the New Black, säsong 4 (ingen spoiler)

19 juni, 2016 by Rosemari Södergren

oitnb

Orange is the New Black, tv-serien om livet på kvinnofängelset Litchfield i staten New York, är en av världens mest sedda och populära tv-serier. Serien är skapad av Netflix och säsong 4 släpptes 17 juni.

Jag har nu sett säsong 4 och har en del tankar kring den. Jag tänker skriva utan att avslöja handlingen. Så du som inte sett hela säsong 4 kan ändå fortsätta att läsa. Däremot kan det ju komma kommentarer nedanför texten av tittare – och dessa kommentarer kan eventuellt avslöja något ur handlingen.

Säsong 1 och säsong 2 av Orange is the New Black var bra, mycket bra – men i den tredje säsongen tyckte jag det tappade en hel del. Att huvudkaraktären Piper började bli kriminell och ledare för försäljning av trosor som de fängslade kvinnorna haft hade jag svårt att tro på. Att Piper och hennes fästman bröt upp visste jag inte stämde med verkligheten. Tv-serien bygger på den självbiografiska ”Orange Is the New Black: My Year in a Women’s Prison” av Piper Kerman som gavs ut 2010. Boken skildrar hennes upplevelser från och tankar om den tid hon avtjänade ett fängelsestraff på lågsäkerhets-anstalten FCI Danbury.

oitnb2Boken är inte särskilt bra, egentligen. Tv-serien är mycket mer intressant och speciellt hyllades de två första säsongerna där vi inte bara lärde känna huvudkaraktären utan fick lära känna många olika kvinnor som hamnat i fängelset och deras bakgrund. Tv-serien bygger bara löst på självbiografin. Däremot är ju Piper Kerman med i produktionsgruppen till tv-serien. Förmodligen är hon med och ser till att karaktärerna är något så när trovärdiga även om de är påhittade. Också själva fängelset Litchfield är påhittat, den lilla staden Litchfield i USA har ingen kvinnofängelse.

Just nu sänds också fjärde säsongen av en annan tv-serie om ett kvinnofängelse, den australienska serien Wentworth, på C More. Jag har tidigare jämfört Orange is the New Black och Wentworth. Överlag tycker jag bättre om Wentworth, den är grymmare, mörkare och berör mer på djupet. Orange is the New Black känns med ytlig och det är som att jämföra en väl lagad måltid med hemodlade grönsaker och rotfrukter (Wentworth) med en snabbmats-burgare (OITNB). Orange is the New Black upplever jag som betydligt ytligare och mer skapad för att underhålla än för att berätta något om verkligheten fast i dramaform.

När säsong 4 av OISTB nu släpptes på Netflix följde jag två tv-serien: den franska ”En liten fransk stad” och Wentworth. De första avsnitten i OITNB fick mig nästan att få dåligt samvete för att jag slösade min tid på sådan smörja. Jämförelsen med de två andra betydligt mer kvalitativa serierna var inte till den amerikanska seriens fördel. Först. Men några avsnitt in i säsong 4 fångades jag in i serien. Karaktärerna är inte längre så ensidiga, både vakter och interner är mänskliga, förutom några undantag.

oitnb3Att Caputo blev fängelsechef var väl klart från tidigare säsongen och i första avsnittet fylls antalet fångar på rejält. Det blir trångt och därmed många konflikter. Dels ska de gamla fångarna sätta sig i respekt i de nya och de olika gängbildningarna konkurrerar om makten. Fast i Orange is the New Black är det aldrig lika rått som i Wentworth, vilket kanske är rätt eftersom Litchfield är en lågsäkerhets-anstalt och inte ska ha de allra mest våldsamma kvinnorna.

En handlingslinje som är intressant kretsar kring fängelsechefen Caputo. Han vill väl och han ser fångarna som människor. Han vill genomföra reformer som ger kvinnorna chansen att utbilda sig så de har någon chans att få jobb och skapa sig en framtid när de släpps från fängelser. Jag tycker det är bra att fängelsechefer inte alltid skildras som extremt elaka maktutövare. Men han sitter fast med kraven från ägarna. Ett privat företag har köpt fängelset. Seriens fjärde avsnitt är utan tvekan en käftsmäll mot privat företagsamhet inom kriminalvården.

Fängelsets ägare kommer på att det är billigt att anställa före detta soldater. Företag får en massa bidrag om de anställer sådana soldater. Det är typiskt sådana beslut som inte är särskilt bra, som tas när det är ekonomin och framför allt privata vinstintressen som styr verksamhet för människor. Vinstintresset driver ägarna till flera sådana …

I säsong 4 är det åter blir mer intressant att följa huvudkaraktären Piper som blir mer trovärdig igen, med tanke på vem hon ändå är. Även när hon ska vara högsta hönset och ska vara hård syns det att hon innerst inne är rädd.

En intressant utveckling är handlingen kring tv-stjärnan Judy King som kommer för att avtjäna sitt straff. Det får vi reda på redan i säsong 3 att hon är på väg att göra. Hon är stenrik och fängelsets ägare vet att hon efter sitt straff har råd med dyra advokater som kan stämma dem, ifall hon skulle vara missnöjd.

När jag kommit några avsnitt in i serien blev jag fast precis som i de första två säsongerna och vill inte lämna den världen, jag vill fortsätta sitta där som en fluga på väggen och se vad som händer. Jag hade lite tur för det var regnväder och mulet hela helgen så jag hann se klart säsong 4 utan att behöva ha dåligt samvete för att jag inte tog vara på sommaren.

Ytterligare tre säsongen kommer. Bra. För nu längtar jag. Det är flera av kvinnorna jag vill följa och se hur det går för dem. Säsong 5 väntas släppas i juni 2017.

Arkiverad under: Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Netflix, Orange is the new black, säsong 4, TV-serie

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 357
  • Sida 358
  • Sida 359
  • Sida 360
  • Sida 361
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in